 |
| Foto:Fredrik Nyberg |
Första gången vi träffades var i Obbola under vårvintern -06 och du hängde med Rocklövs och deras galna hund. Minnet man kanske har från dig från början var lite som Rocklövs ”sidekick”. Vem är det som kickar nu egentligen?
Bra fråga. Nu kör jag eget race. Jag klättrar med lite olika. Kör inte sidekickstuket så mycket, lite grann med Stenlund men han har ju familj och sånt vilket gör att jag vill nog klättra mer än han har möjlighet till. Jag har rätt många jag kan klättra med och är inte bunden till att hänga bara med en eller några längre.
Du gick 7A-8A på fyra säsonger. Hur är det möjligt?
Nu vet vi inte om det stämmer ännu. Det här sista är, som alltid, ett gradförslag. Bakgrunden är dock mycket, mycket klättring. Även om graden nu skulle visa sig vara fel så har jag klättrat väldigt mycket i förhållande till hur länge jag har hållit på. Att klättra med Rocklövs från början gav väldigt bra teknikgrund. Åsa är bra på att se när folk gör rätt eller fel och kommenterar också på ett bra sätt så då fick man bra input på teknikgrejor. Att klättra med två som är duktiga med en gång är mycket värt. Vi hann ju klättra ungefär ett halvår tillsammans inomhus också och det tror jag var jättenyttigt. Sedan träffade jag Carlos Cabrera och andra året följde jag hans upplägg med bland annat mycket uthållighetsträning. Det gav många flytt utan att jag klättrade sönder mig då intensiteten var mycket lägre. Jag hade mycket mer problem med skador under första året än andra trots att mängden var mycket högre år två. Förresten kanske du ska lägga in att jag får tacka Hasse för all pushning om fingerbrädsträningen under den här senaste säsongen för annars blir han arg.
Hur många utedagar har du egentligen per år?
Under säsong så ligger jag på 4-5 dagar ute/vecka. Har även försökt köra inomhus under sommaren för att kunna hålla igång även när förhållandena blir sämre. Mitt i sommaren körde jag rep 2 dagar och inomhus resten för att få upp volymen på träningen. Året innan blev det alldeles för lite mängd.
Du var lite inne på graden till Nirvana indirekt? Det bör väl ändå vara himlahuvagaranti på den då du vanligtvis klättrar med Stenlund och han är ju inte direkt känd för att vara frikostig med glädjegraderingar.
Haha, jag är nog inte helt ute och cyklar men det kanske kommer någon som tycker den ska ner. Men samtidigt är "Return to sender, assis" (7C+) ingen lätt 7C+ heller. Nirvana indirekt är hårdare än både den och den andra 7C+:en i Mosjön men min gissning ligger nog relativt rätt ändå. Någonstans i bakhuvudet finns ändå att jag testat Perrans (Per Lindmark) 7C+ och de känns ju mycket, mycket hårdare än den jag gjorde nu men samtidigt tror jag inte riktigt de är 7C+ heller utan snarare hårdare. Men det är ju bara min teori och jag har ju inte gjort dem. Det är svårt att jämföra här i Umeå då Perrans problem bara är repeterade av honom, hans brorsa (Peter) och Per (Norgren). Det är ju några som varit på dem men den enda repeterade, vad jag vet, är "Proof of life, 7C" på I20 stenen. Jag jämför inte ens längre med deras problem utan utgår helt från egna erfarenheter då det förmodligen är svårt för killar som bouldrar 8B att träffa rätt i grad på om ett problem håller 7C+ eller 8A.
"Nirvana indirekt", knepigt namn förresten!
Jag tänkte den som en direktlinje till orginalet. "Nirvana, org" går upp till en sloperramp och går sedan direkt vänster till ett utsteg. "Indirekt" går till samma ramp men först rakt upp och sedan vänster. En direktlinje bör enligt mig gå direkt ut till toppen men de här går ihop via en liten ”avkrok” från orginallinjen. Hade jag börjat köra på Nirvana (Före Dag anm.) hade jag säkert valt den här linjen i första hand för att original linjen känns inte lika naturlig för min stil av klättring. För Dag faller det sig naturligt med långa dynamiska flytt men det är inte riktigt jag. Jag ville inte heller ge den ett helt nytt namn för då kan det blir rörigt med varianter och beskrivningar.
Hur mycket kan man klämma in i taket i mosjön utan att det blir för krystat?
Ja det är en svår fråga. Inte för mycket men samtidigt har jag svårt att säga att varianter förtar så mycket av kvalitén. Men någon sans måste det nog ändå finnas. "27crags" är ändå bra. Två till tre klockrena linjer men sedan ser jag inget problem med att tillföra varianter. Om jag hade skrivet en guidebok över Mosjön hade jag nog listat tre linjer i taket och sedan visat på varianter under dessa.
Träning eller Lifestyle
Träning, jag gillar att träna! Dels har jag bakgrund i hockeyn och det existerar ingen lifestylehockey. För att vara bäst på match måste man träna mest. Min bror skrev träningsdagböcker från det han var 13- uppåt och när jag läst dem inser jag att jag tränat väldigt lite genom åren. När jag körde downhill var jag den enda som tränade förrutom att cykla. De andra cyklade bara medan jag körde ben på gymmet för att bli starkare. Jag har kört mycket gym och löpträning för klättringen och jag kan inte se hur lifestyleklättring skulle kunna gå till egentligen. Jag tror det handlar om en definitionsfråga. Vill man definiera sin klättring som lifestyle eller vill definiera klättringen som träning. Det sistnämnda passar mig betydligt bättre.
Du klättrar ju utomhus 4-5 ggr i veckan. Är inte det lifestyle?
Jao, fast samtidigt har jag en tydlig plan med vad jag vill åstadkomma. Jag har mina lätta och hårda dagar men utomhus kör jag oftare hårda dagar. Ibland har jag medvetet ett lugnare tempo även utomhus för att det bättra passar in i min träningsplanering.
Som gammal repklättrare måste jag ju fråga varför du valt mestadels bouldering?
Den skyller jag helt på Rocklövarna! Varje år har jag tänkt att jag ska klättra mer rep. Det blir som ändå aldrig att jag känner att jag riktigt haft tid då jag har så många projekt med bouldringen. I juni kan det ändå vara ganska bra klättring här i Umeå men Juli - Aug är oftast misär. Nu i juli körde jag lite mer rep men det var ju så jävla varmt då så det gick inte så bra det heller. Men sen åkte jag till Norge i augusti och fick på så sätt en lite förlängd säsong. Det är svårt att vara bra på både rep och bouldring samtidigt och sedan saknar jag riktigt bra reppsyke än. Jag kanske har kört rep 6 gånger i sommar men skulle kanske behövt klättra mer för att känna mig helt bekväm.
Vad är din bästa klätterupplevelse!
När jag fick göra "Enjoy the silence". Jag trodde den skulle vara helt omöjlig. Eller "Jaws" i Norge för den var så jäkla läskig och där hade jag en stor klump i magen innan jag gick på. Enjoy är nog ändå den viktigaste och min första ”riktiga” 7C som jag räknar. Det tog mig 5 sessioner innan jag fick ihop den och den är så jäkla solid. Inget snack om graden! Man brukar som alltid börja med att göra någonting som anses ”soft” i alla grader och det är ju det jag säger om "Nirvana indirekt" att den är säkert också soft. Man gör som regel aldrig en benchmark som första. Det är det bara Björkén som lyckas med det härikring (sände "Black Russian" som första 7B anm.).
Sämsta då?
Få dåliga men den sämsta klätterupplevelsen var nog ändå Lofoten ifjol. Det var ren misär. Bilen gick sönder, klättringen passade inte och det strulade allmänt. Eller egentligen hela förra året, sjukt nära på allt jag gick på men fick inte ihop nåt. Frustrerande!
Hur kommer utvecklingen te sig när du skaffar dig ett riktigt jobb, utanför universitetet?
Det får man väl se, det beror mycket på vart man hamnar. Det blir klart svårare då man i nuläget kan pricka av de bra klätterdagar som finns. Det är nog den stora fördelen att arbeta som doktorand mot ett riktigt jobb. Säsongen går så fort ruskigt fort. Höstsäsongen här var i två veckor och sedan var det klart. Jag tror jag lyckades pricka av en av de sista riktigt bra dagarna, kanske den bästa på hela året i Mosjön. Dagen efter snöade det. Med ett annat jobb tror jag det blir svårare med projekt osv. Det finns iofs många i Stockholm som har vanliga jobb och lyckas klättra hårt men man får nog välja sina långtidsprojekt så de ligger närmare arbetsplatsen.
Kost, hur äter du egentligen?
Jag äter vad som helst! Nä jag skojar bara. Jag har en fördel med att jag är ganska lätt i kroppen från första början. Jag är 174 cm lång och har aldrig brottats med problemet att väga för mycket. När jag var som störst vägde jag 71 kg. De senaste åren har jag varit mer noga med vad jag äter men den stora fördelen är nog att jag är mycket mindre på krogen. Naturligtvis håller jag lite koll på maten så att det inte brakar iväg. Jag försöker hålla mig mellan 63-67 kg där jag ser en fördel att väga mer under träningssäsongen på vintern. Jag tokbantar inte som vissa andra kan göra under våren och brukar som regel vara lättast på hösten. Man är ute mycket och rör sig hela sommaren, samt att jag av naturliga orsaker även äter mindre under sommaren. Jag kan inte säga att jag helt plötsligt bara blir lätt utan det handlar mycket om att äta bättre. Micke (Andersson anm) har många bra idéer om hur man ska äta och det känns vettigt att hålla sig till enkla tips som att dra ner på socker osv. Inte att äta lite för det tror jag inte alls på för någonstans måste energin komma ifrån och kroppen behöver kolhydraterna. Jag tror dock inte att vikten spelar lika stor roll i bouldring som för rep.
Stora klippklättringsboken pryder många klättrares bokhyllor. Återfinns den även i din?
Nej!
Varför inte? Där finns ju några riktigt handfasta tips!
Jag har ju hört talats om den där boken men jag vet inte riktigt vad den handlar om faktiskt. Det kanske finns några bra tips. Kanske är det där nyckeln till 8b+ ligger.
Jag gissade nästan det men har tagit ut några bra tips till dig!
Bland annat står det att ”man som klättrare eftersträvar lätta och starka muskler. ” Är du lätt och stark?
Jao, det är jag väl. Jag är ju kanske mer lätt än stark.
Det står även att man ”ska ha en kompis som rätar upp en när man faller”. Har du någon kompis som finns där och rätar upp dig?
Nej, jag har en kompis men han rätar aldrig upp mig när jag faller. Jag får sköta sånt själv!
 |
| Return to sender assis, 7C+ |
Det är helt klart en sporre. Jag tycker det är bullshit att säga att grader inte spelar någon roll. Det är ett sätt att kvantifiera sin klättring. Jag har alltid haft ett gradmål för varje säsong men ett delmål är att klättra vissa givna problem som jag verkligen VILL göra. Den listan blir längre för varje år. Med tiden tror jag kanske ändå att jag blivit mindre fokuserad på graden och mer på vilka problem det gäller. Dock blir linjerna jag väljer ut svårare och svårare så på sätt och vis är det ändå graden som styr. Jag tror att jag börja bli mer kräsen. Idag kan jag gå förbi vissa linjer som är hårda på pappret om jag inte tycker de ser roliga ut. Det är jag inte så säker på att jag skulle gjort förr. Nu när jag sätter upp ett mål för en säsong är det ändå i första hand graden och i andra hand problemen.
Om det inte fanns grader skulle du klättra i samma utsträckning då?
Joo det tror jag. Men då vore det nog helt annorlunda. Eller så kanske det blir samma sak ändå? Jag tror ändå någonstans att det skulle bli svårare att träna och hålla sig motiverad. Det är lite som bänkpress, att nästa år vill jag lyfta såhär mycket. Jag har iofs hållit på med cykling och där fanns det inga grader men det är som en helt annan sak. En annan sporre som finns är att jag hela tiden strävar efter att vara bättre än de jag tränar med. Det är viktigt att ha rätt personer omkring sig. Jargongen ska vara rätt och jag och Hans (Stenlund anm.) passar rätt bra ihop då vi gillar att tävla och på så sätt sporrar varandra. Det blir liksom ”gör inte du den på nästa så gör jag det” och det driver oss framåt. Fanns det inga grader skulle nog fokus hamna där istället.
Vad händer framöver?
Nu resten av den här månaden blir det lugnt, men sedan startar den ordentliga träningen igen. Nu blir det inomhus fram till jul men sedan åker jag till Bishop i början av februari.
Vilka åker?
Jag, än så länge bara jag. Jag ska på konferens i Tahoe city och tänker kombinera det med en resa till Bishop. Just nu har jag inga med mig men jag är nog inte så brydd om det. Jag kommer vara där sista veckan i januari och första veckan i februari så om någon känner sig sugen att hänga på är det bara att höra av sig.
Strukturerad som du är antar jag att du kollat in vissa linjer redan?
Jag har så dålig koll! De man vet om är ju typ "Mandala" men det är en highball 8a+ och det känns som chanslöst att gå på en sådan utan att ha med sig någon. Att sedan persa på en sådan resa är nästan omöjligt. Vanligtvis är ett bra tips att de problem som finns på foto i guideböckerna brukar vara värda att klättra. Det ska finnas en jättefin 7C+, men jag kommer inte på namnet här och nu. Det är som i Harbak. Jag körde sjukt fin 7B som Fred Nicole klättrar på bild i föraren. Det finns oftast en bra anledning till att vissa linjer finns med på bild och i film.
Bishop är ju rätt högt har jag förstått. Bör man inte ha med sig någon dit?
Nä man är ju som van norrlandsspotting så det spelar nog ingen större roll om någon står under eller inte.
Ja det måste väl vara målet iallafall, annars kan man inte utvecklas. Stegen är säkert större högre upp i gradskalan men det vore sjukt tråkigt att säga att maxtaket skulle stanna vid 8A...
