2019-09-30

Skravelsjö (SBO) reunion 2019



Skravelsjö Boulder Open är ett tävlingskoncept som utvecklades i Umeå under skiftet mellan 90/00 talet. Önskan var att få ut fler folk i skogarna för att upptäcka tjusningen med bouldring som egen aktivitet istället för att bara hänga på krogberget eller på I20 stenen och hitta på varianter i rent träningssyfte. Inspirationen om att etablera rena boulderområden med fasta linjer kom troligtvis från Fontainbleau. Efter den inledande succétävlingen år 2000 visade det sig att satsningen låg rätt i tiden och Umeås boulderboom var ett faktum. De numera legendariska TKAK (Tväråbäckklättrarnas atletklubb) utgjorde stommen av "SBO crew" där Dag Knutsson, Henke Johansson, Johan Nordlund, Johannes Nilsson, Carl Flygare m.fl i spetsen utvecklat och öppnat merparten av Umeås största och mest etablerade områden som Skravel 1 & 2, Håkmark, Ökberget, Flurkmark m.m. Senare har många kopierat detta tävlingskoncept och NBM i Norrbotten är väl närmast men liknande tävlingar har gått av stapeln i stockholmsområdet.

SBO 2004 i Skravelsjö 2 (S2)
Foto:Carl Flygare

SBO 2006 i Håkmark. Över 100 deltagare från Stockholm i söder till Kiruna i norr!
Foto:Carl Flygare
Delar av SBO Crew i Håkmark
Foto:Carl Flygare

Hela "SBO Crew" 2006
Foto:Carl Flygare

Att hitta nya boulderområden bestående av 100 nya boulderproblem med hyffsade landningar på ett koncentrerat område är inte tvärenkelt. Arbetet inför en SBO tävling var därför omfattande, inte nödvändigtvis alltid så varsamt och kräver otaliga arbetstimmar. Man räknar kallt med att en etablering tar ungefär en hel klättersäsong av hårt slit. Ett klipp säger mer än 1000 ord....


Film: Dag Knutsson

I helgen hade vi dragit ihop en reunion för folk som varit med och arbetat med dessa tävlingar och att etablera nya områden i Umeåområdet genom åren. Tyvärr hade många svårt att komma loss, slutat klättra eller flyttat från stan. Slutligen blev vi 6 tappra vänner som hittade ut i höstkrispet för en längre nostalgitrip. Plats var Skravelsjö 1 som stod värd för den allra första SBO tävlingen och som öppnade upp för den moderna boulderingen i Umeå.
Pga acessproblem var S1 avstängt i många år och väldigt många problem har tyvärr mossat igen. Området har totalt runt 300 boulderproblem och som ny i Skravelsjö kan man dock utgå från att ALLT som ser klätterbart ut redan är gjort på ett eller annat sätt trots att det inte finns på 27crags, helt igenmossat eller på 8-10m höga väggar. Det var ändå faktiskt förvånande nog ett gäng till ute den här lördagen som borstade upp "Bootylicious", "Bitvarg" och "The Rock" i ravinen. Då Skravelsjö förmodligen är Umeås bästa och största enskilda boulderområde vore det fantastiskt om vi kunde få ihop folk och retroborsta området så att alla klassiker blir klätterbara igen. Förhoppningsvis kan vi dra igång den apparaten redan till våren 2020. 

"Bootylicious" som den såg ut, renborstad, för länge sedan...
Foto: Jonas Wiklund

"Atletique"
Foto: Johan Nordlund

Foto: Johan Nordlund
Foto: Johan Nordlund

Urban Dufva. Foto: Johan Nordlund

Foto: Johan Nordlund

Foto: Johan Nordlund

Urban Dufva
Foto: Johan Nordlund
  
Johan Nordlund

Henke och Urban nedanför "Franska taket"

Henke Johansson
Foto: Johan Nordlund

Johan "Hagge" Hagberg
Foto: Johan Nordlund

Ubbe på "Milkyway"
Foto: Johan Nordlund

Uppviglaren själv, Dag Knutsson
Foto: Johan Nordlund

Magnus Eriksson Brändström
Foto: Johan Nordlund

Henke och Hagge
Foto: Johan Nordlund

"Kinapuff behöver borstas mer än vi hann med
Foto: Johan Nordlund

"Franska taket"
Foto: Johan Nordlund



Skravelsjö 1 finns självklart med i Norra kustlandet. Föraren går att köpa via länken nedan eller i utvalda klätterbutiker.



Ut och borsta!


Köp vår förare: Norra Kustlandet, klättring i Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten
kommentarer

2019-08-30

Atlantis – Store Blåmann

Text och bild: JOAKIM SÖDERSTRÖM

Prolog 

Både Jonas Eskilsson och jag har klättrat fjäll förut. Jonas har dessutom mängder med turer i Alperna i sitt CV. Jag har dessutom klättrat Atlantis på Store Blåmann förut, under en lång dag tillsammans med Fredrik Nyberg i en stil där alla medel var tillåtna för att ta oss till toppen. För detta äventyr läs gärna Fredriks gamla bloginlägg.

Målet denna gång är dock att friklättra leden i sin helhet. Vi bestämde tidigt att en “team ascent” (varje replängd är ledd i fri av någon i laget) var en god nog stil för oss—vilket också gör det hela än mer till en laginsats än ifall vi båda skulle vara tvungna att leda varje repa. Ingen av oss hade försökt en led av denna magnitud förut och vi angrep det hela med en lekfull approach där planer och taktiker utvärderades och justerades var 12:e timme. Vi skulle helt enkelt “leka storväggsfriklättrare”.

Dag 0: ankomst till Tromsö.
Då det är hutlöst dyrt att hyra en bil bara för att köra till insteget och tillbaka valde vi en annan väg. Taxi från flygplatsen till Katrin där vi fick låna tält, lite extra liggunderlag, en extra sovsäck osv. men främst hennes bil för att proviantera, och senare bli utskjutsade av. Det här med att proviantera på en söndag är ju också lite svårare än vanligt då matbutikerna enligt lag måste vara stängda. Det som finns tillbuds är s.k. kiosker som funkar som en “jour-butik” öppna på söndagar. Som svensk glömmer/förtränger/hoppas en att det går ändå och trots allt lyckades vi inhandla mat för en vecka för runt 2000 kr.

I Norge, likt Sverige, är det rätt lätt att hitta campingplatser i det fria. Vår campingplats är nyttjad av flera före oss med lite grillplatser, rinnande sötvatten, fiskepir direkt i anslutning samt en variant på vattenklosett som bygger på det där med tidvatten. Tyvärr nyttjar inte alla denna facilitet så ser du toapapper gå inte dit. Ytterligare en fördel med denna plats på jorden denna tid är att behovet av kylskåp för kylvaror är obefintligt. Ställ matvarorna i en skreva vid bäcken så håller de sig som i vilken kyl som helst.

Dag 1
Regnet började gårdagskvällen och gjorde två kortare uppehåll runt frukost samt lite efter lunch. Men det till trots är modet gott om än varierande. Vid frukost uppvisar även mitt kök stora problem med att hålla trycket i bränsleflaskan (då gummipackningen i pumpen till min gamla trotjänare tydligen var upplöst). Vi ringer en vän och under tiden vi väntar på undsättning går vi upp med en första laddning utrustning till sjön. Räddaren i nöden denna gång var Jonas Granström.

Efter Jonas löptur till toppen i regnet efter en promenad på 2 h, då jag hellre låg och läste och sov om vartannat dök Jonas G upp med presenning, kök, samt erbjöd en mindre guidad fisketur i hällregnet. Fångsten grillades över öppen eld i pissregnet innan den varma sovsäcken tog emot en. Regnet fortsätter över natten men slutar nån gång mellan 03-08.

Dag 2 - f
örsta klätterdagen
Lägret i torkläge 
Uppehåll och knappt någon vind. Ingen stress på morgonen då all torktid är bra tid. Både klippa och kläder. Börjar promenaden mot klippan runt 10.00 och kommer fram strax efter 12 (tror jag) Jonas kliver på första replängden (7/7+). Tar sig upp till kruxet och övergår rätt snart till “fulaid” då det bokstavligen rinner i sprickan. Jag kommer efter och klättrar i princip allt fritt utom några enstaka flytt där säkringen får agera grepp istället. 

Stand upprättas ~25 m vid en bult och ett par gamla bladbultar som backas upp med en kam i sprickan bredvid. Jag fortsätter med fulaid på andra replängden (7/7+) istället för att prova friklättra direkt med fallrisk i pitongerna. Kliver runt aretet och finner en tunn plaskblöt spricka i mindre än fingerstorlek. Några c3-placeringen och en passage av friklättring är möjlig trots vätan. Vätan tilltar och passerar ett nystan av gamla repsnören som används flitigt för att ta mig uppåt. Allt är blött och friklättring döms helt ut. Fortsätter i den givna linjen uppåt till en parti blockigare terräng där klättringen blir markant lättare men lite svårare att säkra.

Andra stand byggs vilket fall på en liten hylla bredvid två nya bladbultar och ett slingat horn. Jonas provar att fria starten som andre man men finner ingen bra sekvens trots tickade grepp och torr klippa. Han kommer upp och fortsätter vidare upp en fin men lite flakig handjamspricka via en fin hylla till enligt föraren den svåraste repan (8).

Lite tunnare och brantare klättring än tidigare följer men med ett relativt kort hårt parti på ~10 m. Denna del är helt torr trots väldigt blött klippa tidigare. Mycket går fritt redan på första försöket men läggen är lite svårare att få till så stilen är fri med lite aid här och där. (O)vanan som aidklättrare gör sig lite påmind hos Jonas som tömmer underarmar på kraft. Övre halvan är lättare friklättring (6:a-registret) som avslutas på en lite sluttande platta under ett mindre överhäng. Jag följer och klättrar i princip alla flytt fritt på första försöket. Tar ett häng på mitten av det hårda samt ytterligare ett för att rensa (tror jag). Vi fixar vårt statiska 100m-rep och fäster i ankare längs vägen till botten av klippan.

Undantaget starten på andra replängden är vi övertygade om att vi kan klättra leden dit upp fritt givet torra sprickor. Vi lämnar lite utrustning vid klippan och går ned till pauslägret (ABC) och lämnar ytterligare kläder innan promenaden ned till lägret vid havet/vägen.

Dag 3

Finväder på morgonen 
Jag vinner klunsningen och får tillfället att börja. Vår inslagna metod att vi skuggleder på riktigt men inklippta med clog-utrustning för att snabbare kunna prova friklättra leden. Mitt första försök leder till ankaret utan häng och gott humör. Jag firas av och rensar leden innan Jonas försöker på samma sätt.

Vår ambition är att friklättra så mycket som möjligt och ser detta tillvägagångssätt som en bra metod. (
Pete Whitaker gjorde nyligen Atlantis ground-up on-sight som ju är den finaste stilen, men vi är ju inte heltidsproffs och kommer inte Goliath till berget får berget göras mindre). 

Jonas lyckas med motsvarande “prestation” med något mindre häng för att prova ut sekvensen. Tillbaka på backen säkras jag upp för ett lyckat försök och en del av mig grämer sig för att jag inte provade direkt men samtidigt är det kul att klättra och första replängden är nu gjord och Jonas kan lätt följa. Hissäcken hissas och Jonas sätter av på andra replängden. Han hittar en sekvens som går att göra efter ett par försök på clogrepet men sprickan är fortfarande riktigt blöt på sina ställen ovanför. Med ett par småhäng och drag i säkringarna anländer Jonas till gårdagens stand.

Jag lyckas förvånansvärt lätt följa instegskruxet via en lite lägre sekvens och tunna blöta fingerlås/lay-back. Det mesta går vägen och trots vätan lyckas jag friklättra sprickan upp till den riktigt blöta bredare biten (Ni vet så där svart-blött med jord blandat med vattensmet på väggarna) där jag halkar av. Gör om sekvensen, lite tyngre men torrare och når stand. Humöret är minst sagt på topp då känslan är att det kan gå. Vi lämnar 2:a replängden till framtiden då den förhoppningsvis är torrare och klättrar nästkommande sektion lätt till under kruxrepans standplatshylla.

Här skiljer sig vår replängdsuppdelning något jämfört med föraren som är lite aid-anpassad. Denna standplats/hylla är dock bra nog för två av oss att sitta på och äta lunch. Vilket vi gör medan regnet droppar utanför oss. Inget regn faller på hyllan eller klippan framför oss. Dubbla regnbågar visar sig och livet är gott.

Dubbla regnbågar!! 
Jonas föräras nöjet att clogga nästa repa vilket bekräftar vår känsla att det är möjligt. Lite strul att hitta bra lägg i kruxet är smolket i bägaren. Jag topprepsklättrar den rent medan jag placerar Jonas lägg och på väg ned finner vi ytterligare en placering vi tror kan göra den mentalt lättare att kliva på.

Jonas laddar på och gör ett bra ledpress som är på näppen att gå hem. Han doggar sig lätt till toppen innan klockan och det annalkande regnet gör att vi avslutar dagen. Även här grämer sig en del av mig att inte även jag gjorde ett press men peppet var nedåtgående likt solen och regndropparna.

Tyvärr är vi här så pass sent på året (18-25 augusti) att solen faktiskt går ned. Runt nio ska den vara nere enligt yr.no men mörkt blir det först vid tio-tiden. Vår härliga ”livlina” till marken gör att vi båda är på backen 20 min efter vi vänt. Sakerna vi lämnat på marken är genomblöta och den härliga nedmarschen med blöta skor genom snöfält osv tar vid.

Praktiskt tips:
Ska en gå upp till klippan är blöta fötter något som blir en vana. Dels är första delen bitvis går över myrmark och så ska bäcken korsas ett par gånger. Väl ute ur myren/skogen följer stigen, numera rätt tydlig, lite sankmark och jag bedömer det som en omöjlighet att inte blöta ner fötterna. Lättare löparskor med dobb, typ orienteringsskor, känns bäst. De funkar både på lera och snö. Andelen häll eller motsvarande där amerikanska approachskor lämpar sig är förhållandevis låg och sådana skor är direkt olämpliga på snöfälten. Stigen börjar från militärbyggnaden en bit uppför vägen. Grustaget som förstör paradiset är inte rätt väg utan ta vägen till vänster efter det om en kommer från Tromsö. Räkna med två timmar till klippan och 1 timme till sjön där en kan campa. Snabbare utan packning såklart.

Snöfälten invid klippan

Dag 4

Torkdag, vila, dusch, ladda batterierna (bokstavligen). För oss också ett tillfälle att åka in till Tromsö och låna en bil av Jonas kamrat Katrin Elfberg (igen). Skjutsen in stod min gammla gymnasiekamrat (senast vi sågs var sannolikt på studenten) Maria Fernlund för.

Det tackar vi stort för.

För Jonas en smärre löptur och jag slår ihjäl tiden med att författa dessa rader. Torkvädret har varierat lite med klippan indränkt i moln mest hela dagen och först på kvällen lite sol/öppna skyar. Ljusare, torra stråk kan skönjas mot de mörkare partierna.

Upplösningen närmar sig. Ska det bli något? Prognosen ser bra ut de närmaste två dagarna men med en oroande lågtryck på väg in natten mot söndag. Spänningen är olidlig....

Dag 5
Kallt och fint väder. Tidigare anmarsch än de andra dagar med hopp om stordåd.

1:a pitchen jumarerades till stand där jag knöt in mig för ytterligare ett försök på andra repan. Starten var något torrare så med hopp om skick kliver jag på. Allt går bra och klättringen flyter på. När väggen brantar på ökar även rinnet i sprickan. Jag må ha gjort ett par fingerlås i hörn tidigare men när de blir blöta är det svårare och jag faller av. Besviken med blodiga fingrar tar jag mig till toppen av replängden och hissar säcken innan Jonas följer med ett par stopp längs vägen.

Från stand cloggar/toppar vi slatten till hyllan nedan replängd 3. Lunch och mys i finvädret innan Jonas kliver på. Något tryckt stämning då förhoppningen var att fria den 2:a replängden på första försöket men vi resonerar att den sannolikt torkar något under dagen och att vi då kan försöka den på vägen ned.

Bra lunchutsikt 
Jonas första försök för dagen börjar bra innan den nödvändiga kilen strular. Gårdagens kil var samma storlek och fabrikat men något mer använd vilket gör att denna nya inte passar. Jonas tar ett häng, rensar och firar av till stand. En kortare paus följer innan nästa försök. Känslan var bra och som Jonas säger - ”Det här kan jag - red-pointa trad - det är som på Hallinden”. Det sagda stämmer och på dagens andra försök klaffar allt. Jonas är på toppen av replängd tre.
Efter en kort jumarering är vi båda på stand med hissäck och allt. Nyfikna vad som ligger framför oss kliver jag på den fjärde replängden. Föraren säger “Stamina-requiring effort up the steep and long dihedral. 7/7+ 55m” Nerifrån ser en inte så bra då replängden börjar med lite brant handjams klättring vartefter sprickan tunnar ut och öppnar upp sig i en härlig tunn buttcrack. Ambitionen är att ta mig så långt jag kan och bygga stand vid nästa naturliga hylla. Det ser långt ut men jag gasar på. Dubblar sista bra pjäserna och siktar på vad som ser ut att vara en hylla halvvägs upp. Får in ett par microkammar och klipper någon rostig pitong. Kommer ut in ett stäm och lyckas med nöd och näppe få in en halvbra grön Alien i sprickan. Tar ett par andetag och tvingar mig upp till flaket en meter eller så. Sjukt nöjd häver jag mig upp på hyllan och finner en gammal stand plats bestående av en ny bladbult och en lämnad kil. Backar upp den och tar upp Jonas. Med elegans följer han med framgång och inte alls lika rädd som jag tidigare var ansluter han på hyllan.

Jonas flyttar över lite rack och klättrar den lite större men blötare sprickan till toppen av diedret och bygger stand. Vi bestämmer oss för att fixa halvrepet där inför morgondagens toppförsök och vänder nedåt. Efter lite ompackning av hisssäcken på vägen är vi snart nere i botten av replängd två. Dagens andra försök på replängd två. Starten går lika bra och denna gång anländer jag till cruxet något fräschare och med lite torrare spricka. Fingrarna är tejpade och nu släpper jag inte.

Första fyra reporna är ledda och mycket belåtna vänder vi till marken. Imorgon hägrar toppen och prognosen säger uppehåll med 3-4 m/s vind och ~5 grader. Känslan är att detta kan ju gå. Full mage och tidig läggdags.

Dag 6 - toppdag
~5 grader och småregn i luften. Låga moln täcker hela väggen. Det mesta vi kunde göra för att lyckas hade vi gjort. Prognosen hade varit bra och visade fortfarande att det skulle spricka upp men inte verkligheten. Under natten hade jag hört små droppar på tältduken men avskrivit dom som avarter och inte det riktiga vädret. Det skulle ju vara uppehåll hela natten och dessutom och sol runt lunch.

Prognosen stämmer inte riktigt...
Klippan var vid uppstigning runt sex helt innesluten i molnen och asfalten alldeles blöt. Mängden dagg på marken gjorde allt blött. Men flyget hem skulle lämna oss om vi inte gick upp till klippan. Besvikna men hoppfulla att det snart skulle spricka upp lämnade vi lägret runt sju. Kl nio var vi återigen vid basen och modet i botten. Inte bara hade molnen dumpat mängder med fukt under natten, regnade det där uppe i molnen. Klippan dröp av vatten och utsikterna för en fribestigning kändes som bortblåsta men de fasta repen behövde hämtas.

Efter en lunchmacka redan halv tio satte jag av med ledrepet mot toppen. Vätan från klippan, molnen, regnet gjorde resan uppåt minnesvärd. Ungefär som att kissa ned sig men utan det varma i början. Nu mest miserabelt.

Lovande förhållanden...

Värmen i kroppen steg något av allt arbete och på toppen av tredje replängden konsoliderade vi våra krafter i vad som kunde anses vara en ”torr plats”. Min vilja att gå mot toppen minskar allt eftersom kroppstemperaturen sjunker. När huttringarna övergår till skakningar medan jag väntar på Jonas är jag sugen att vända där och då. Men trots allt måste vi upp till toppen av fjärde replängden för att hämta det sista repet och Jonas kliver enligt planen på uppåt. Han får använda sig av en blandteknik där halvrepet används för uppåt-progression samtidigt som han lägger säkringar. Ingen av oss vill helt lita på enbart ett halvrep som hängt över natten. Väl på toppen av replängd 4 bestämmer vi oss för att skicka ned statrepet och även ta upp mig till standplatsen.

Hoppet är ju det sista som lämnar en och vår förhoppning är att det ska spricka upp. Enligt prognosen skulle det vara solsken nu och vi tänker att kanske, kanske kan det spricka upp så pass att vi kan ta oss upp till toppen. Återigen stiger värmen i kroppen något med arbetet uppåt men samtidigt står Jonas still och har börjat frysa rejält. Beslutet att vända är både enkelt och svårt. Viljan att toppa ur är stor men tanken på att kalla, blöta spendera nästkommande 8-10 timmar i en blöt vertikal värld känns alltför motigt. Tre långa firningarna med kallt vatten rinnande längs repet ned i skrevet avslutar detta försök.

En tyngre avmarsch än förhoppningen var och dagar av torkning ligger framför oss.



Epilog
Ingen topp och ingen fribestigning - ett misslyckande?

På ett sätt ja men på många andra sätt nej. Under nedstigningen ältades om vi skulle gjort annorlunda, vad vi gjorde fel. Det enkla svaret är att vi är för dåliga klättrare för denna led. Vore vi bättre hade allt varit enkelt. Men vi lyckades faktiskt med vad vi föresatt oss. Vi ville friklättra så mycket som möjligt och i retrospektiv kanske vi skulle gått mot toppen dag 5. Men prognosen var god och vi satsade på att den skulle hålla (de andra dagarna hade prognosen stämt rätt bra genomgående). Hade den gjort det skulle vi ha bra möjligheter att nå toppen, kanske tom helt fritt. Första halvan, där 80% av det ”svåra” återfinns var gjorda och med vår taktik skulle vi ha haft relativt gott om tid att ta oss till toppen.

Tyvärr fick vi inte den möjligheten.

Så vad tar jag med mig härifrån?

  1. Kanske lite tidigare på säsongen när midnattssolen skiner och temperaturen generellt är lite högre.
  2. Vår ambition var högt ställd och med lite arbete går det åstadkomma mycket, men gillar en inte att jobba är det fel typ av klättring. Varje dag 2 h uppför och 1 h nedför samt runt 8 h i det vertikala.
  3. Det är kul att stöta i bergen när en måste pusha lite extra varje försök. Kanske än mer än vi gjorde men å andra sidan var det inte så långt bort. Och ingen av oss släppte i onödan.
  4. Blöt klippa och väder kommer alltid påverka utgången. Bara att acceptera och hantera. Det är en del av utmaningen. Att åka på prognos kan vara ett alternativ men med ett ”vanligt liv och småbarn” är inte det så enkelt. Ibland blir det fel. Och trots allt fick hade vi hyggligt väder flera dagar.
  5. Det är möjligt att friklättra större väggar - även för en själv. Stil, taktik och tid får sätta ramarna för objektivets storlek.
Vill jag göra det igen? Det är mycket jobb, kanske inte vad som generellt klassas in som “semester” och kanske inte något jag vill göra hela tiden. Men det större målet ger också de mindre delmålen än mer betydelse och att ha ett ”drömmål” att sikta på när vintermörkret är över en ska inte underskattas.

Kommer jag återvända? Sannolikt. Nästa år? Kanske. Högst troligt inom mindre än de ~10 år sen jag var här sist.


+++++++++++++++++

Köp vår förare: Norra Kustlandet, klättring i Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten
kommentarer

2019-07-07

Hur man fuskar på hängbrädan

av Jonas Gubbräv Wiklund

Det har kommit till borrbults kännedom att vissa nya klättrare inte känner till hur man fuskar på hängbrädan. För att råda bot på denna grava brist publicerar vi därför denna korta lathund för en imponerande instapost.

Hängbräda är ju klättringens kärna  och eftersom hur pass miserabla trälister man kan hänga in på är det enda som verkligen betyder någonting (enbart följt av ens förmåga att traversera runt runt i en ring på ett diagonalt rutnät av trä) för varje klättrare så måste ju den förmågan alltid förbättras.

Underarmarna består av ett stort antal löjligt små sen-muskelenheter som med tiden blir rätt besvärliga att stärka. När de första snabba styrkevinsterna planat ut är det dags att lära sig att hänga mindre grepp med hjälp av klättrarens bäste vän, friktionen.

När man hänger helt stilla rakt under ett helt horisontalt grepp så är friktionen mellan hud och grepp till ytterst lite hjälp. Så det korrekta sättet att hänga på en greppbräda är med axlarna i neutral position och nästan raka armar. Normalt undviker vi att hänga med helt raka armar och axlarna uppdragna upp till öronen eftersom båda leder då belastas högt i något farliga positioner.

Med denna korrekta hängposition är fingrarnas position det enda sättet man kan fuska med friktionens hjälp. Det bästa är naturligtvis om man kan smyga på tummen på ett grepp under listen man hänger från eller på sidan av listen osv. Om det är omöjligt så måste man öka friktionen på något annat sätt. Här hjälper det en hel del att hänga från olika typer av pockets, så att man vrida de yttre fingrarna mot pocketens sidoväggar.

Om man mot all förmodan istället väljer att hänga i en flat list utan möjlighet att smyga på tummen någonstans så måste man lära sig att hålla fingrarna i en position som maximerar friktionen. På små rundade grepp innebär detta oftast att man använder öppen hand. Tyvärr föreskriver en del glädjedödande träningsprogram halvkrimpen. Då får man väl hänga med mittfingrarna i halvkrimp, men notera att ens beundrare ofta inte märker att man håller lång- eller lillfingret i öppen position!

När man valt ett grepp och hängt in kan det ju falla sig så att man snabbt märker att kraften saknas för att hänga en viss föreskriven tid. Då måste man snabbt ordna så att greppet hålls i en mer biomekaniskt fördelaktig position och att friktionskomponenten ökar. Båda dessa mål uppnås med hjälp av alla dödspumpade klättrares vän: kycklingvingen. Kycklingvingen undviker vi när vi klättrar eftersom den förhindrar rörelse mellan greppen, något som lyckligtvis aldrig är ett problem på hängbrädan.

För en optimal kycklingvinge på hängbrädan rekommenderar vi en långsam pullup samtidgt som axlarna dras bakåt och armbågarna utåt. När denna rörelse har lärts in till perfektion kan man lätt hänga några sekunder längre än nybörjarna som envisas hänga i en korrekt hängposition.

I värsta fall räcker inte kycklingenvingen för att hänga nog hårt och länge, då är det dags att (igen långsamt) dra upp knäna mot magen. Om det inte räcker så får man ta till det sista vapnet i arsenalen: luta sig bakåt och gå ut halvvägs i en front-lever (gå ut hela vägen hjäper också naturligtvis, men det är ju så förbannat jobbigt i sig).

Ni har kanske noterat att många av de mer avancerade fuskmetoderna kräver en hygglig styrka i diverse muskler helt orelaterade till underarmarna. (Det är därför en del helt humorlösa frassar väljer att mäta fingerstyrka i en apparat där man sitter på en stol och underarmen är fixerad i en tortyrmojäng. Fy för det!)

Det är också svårt för den svage att använda dessa avancerade hängtekniker för att framgångsrikt fuska i enarmshäng. Det krävs tyvärr att man har tillräcklig styrka för att kunna göra en partiell enarmspullup för att ens kunna genomföra de mest rudimentära kycklingvingarna. De enda riktigt framgångsrika fuskarna vi sett göra enarmshäng på de sociala medierna uppvisar också tyvärr en arm- och kroppsstyrka som är svår att uppnå för oss genomsnittliga latmaskar.

Därför föreslår vi ett fokus på frontlevers i monopockets hellre än enarmshäng från sexmillimeterslister.


Köp vår förare: Norra Kustlandet, klättring i Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten
kommentarer

2019-01-11

Tobias Karlsson klättrar Rollito Sharma 8b+


Pitesonen Tobias Karlsson passade på att besöka Katalonien under jullovet. Väl där nere bar det iväg till grottan i Santa Linya och Rollito Sharma, en av de mest uppenbara linjerna i grottan.

Tobias klättrade upp till första ankaret (8b+) efter fem dagars jobb i ruskig förhållanden runt nollan och utan solsken. När förhållandena bär emot kan man ju jobba på att förbättra sekvenser. Tobias skriver:
[Jag] Lade först en del tid på att öka precisionen i kruxmovet som antingen kan göras med ett massivt dyno à la Sharma men det kändes som ett lågprocents-move. Valde istället att gå på den alternativa betan med en känslig hälkrok och bumpa vänster hand i två steg på dåliga grepp.


Köp vår förare: Norra Kustlandet, klättring i Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten
kommentarer

2018-11-18

Novemberdraget 2018

 

Äntligen är Umeås och en av Sveriges största klätterhallar invigd! Detta genom att 2018 års upplaga av Novemberdraget genomfördes igår, lördag.

Trots en ny hall (eller tack vare) begränsades antalet startplatser till 200 personer, platser som tog slut på mindre än en vecka från de släpptes. Vid registreringen ringlade köerna långa och stämningen var hög.

Carlos Cabrera håller ett inledande tal
Kval i 4h på 80 boulderproblem i gradspannet 4-7C+. Deltagarna fick räkna sina 10 svåraste problem de klarat under den tiden och 4 i dam respektive herrklass gick till final. Flash gav bonusutdelning för att lite enklare kunna särskilja placeringar i resultatlistan.

Till final på damsidan visade det sig att de på förhand tippade: Nanna Söderin, Östersund KK, Tove Wåhlin och Karina Tommik, Luleå KK och Anna Bergström, UKHK var de starkaste i kvalet och gick vidare till final.

Finalen försökte följa IFSCs regelverk så gott det gick men på tre problem istället för fyra. Ledbyggare av finalproblemen var IKSUs egna ledbyggare, Daniel Andersson, Magnus Eriksson Brändström och Kristoffer Lindbäck.

Damerna var först ut och första problemet toppades av Anna, Tove och Nanna, där både Nanna och Tove flashade. Resterande två problem fick tyvärr ingen topp och damernas tävling avgjordes på backtrack till kvalet eftersom Nanna och Tove fick samma resultat i finalen. Då Tove hade bättre kvalresultat slutade finalen:

1. Tove Wåhlin, Luleå KK
2. Nanna Söderin, Östersund KK
3. Anna Bergström, UKHK
4. Karina Tommik, Luleå KK


Anna Bergström på damernas andra finalproblem

Nanna Söderin, Östersund

Tove Wåhlin väntar på sin tur

Karina Tommik, Luleå KK

Vinnare - Tove Wåhlin, Luleå KK

På herrsidan var det dock två deltagare som ändå landade på exakt samma poäng vilket gjorde att herrarnas final kom att stå mellan fem klättrare istället för fyra:

Dag Knutsson, UKHK, Peter Schibbye, Sundsvall KK, Love Cho, Umeå, Mikael Andersson, Östersund KK och Alexander Håkansson IKSU Klättring.

Först ut var Love som tidigare sett ut att visa på god form. Första finalproblemet var ganska akrobatiskt med slopers, hopp och tåkrokar och när hemmasonen Dag Knutsson som näst sist ut i startfältet brände till med en flash till tonerna av tung techno lyfte nästan taket i hallen!

Dag, Mikael och  Peter var de enda som toppade något problem. Peter visade dessutom på att det är möjligt att både vara lång och löjligt stark och räknat till antalet zoner drog han sedan det längsta strået och vann hela tävlingen.

1. Peter Schibbye, Sundsvall KK
2. Dag Knutsson , UKHK
3. Mikael Andersson, Östersund KK
4. Love Cho
5. Alexander Håkansson, IKSU Klättring.

Mikael Andersson på herrarnas första finalproblem

Mikael Andersson, Östersund KK

Dag Knutsson, UKHK

Love Cho

Vinnare - Peter Schibbye, Sundsvall KK

Dag Knutsson på herrarnas sista problem

Alexander Håkansson, IKSU Klättring

För första gången i tävlingshistorien här uppe hade det anlitats en DJ duo och en rejält fet musikanläggning vilket gjorde att arrangemanget på tävlingen visade på en helt ny nivå av vad som är möjligt att genomföra i den här landsänden. Vi ser fram emot vad resten av Norrlandscupen kommer att erbjuda och framförallt vad vi har för kommande tävlingar att se fram emot på IKSUs nya anläggning i Umeå.




Fullständiga resultat från tävlingen hittar ni i länken nedan.

https://docs.google.com/spreadsheets/d/17tVe4RWF_r1hfZ6Epr98_YfSfurzEf5S9y5y9h08uyQ/edit?usp=sharing


Köp vår förare: Norra Kustlandet, klättring i Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten
kommentarer