Tobias Karlsson dinglar i Albarracin

Pite-sonen Tobias Karlsson har varit på en kort resa till Albarracin och fått bruk för sina krafter och mycket goda uthållighet då han repeterade det till synes ändlösa Umbria 8B.

Den mycket imponerande ticklistan inkluderar också två 8A+ och tre 8A, alla fångade på film. Överhuvudtaget är Agnes och Tobias youtube-kanal värd att följa och en sjukt underutnyttjad resurs. Långa semesterfilmer med fokus på beta!



Köp vår förare: Norra Kustlandet, klättring i Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten

kommentarer

Tobias Karlsson klättrar Rollito Sharma 8b+

Pitesonen Tobias Karlsson passade på att besöka Katalonien under jullovet. Väl där nere bar det iväg till grottan i Santa Linya och Rollito Sharma, en av de mest uppenbara linjerna i grottan.

Tobias klättrade upp till första ankaret (8b+) efter fem dagars jobb i ruskig förhållanden runt nollan och utan solsken. När förhållandena bär emot kan man ju jobba på att förbättra sekvenser. Tobias skriver:

[Jag] Lade först en del tid på att öka precisionen i kruxmovet som antingen kan göras med ett massivt dyno à la Sharma men det kändes som ett lågprocents-move. Valde istället att gå på den alternativa betan med en känslig hälkrok och bumpa vänster hand i två steg på dåliga grepp.

Köp vår förare: Norra Kustlandet, klättring i Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten

kommentarer

Spaniens gröna kust

I ett par år har jag hört berättas att sportklättringen på Spaniens nordkust skall vara både alldeles utmärkt fin och rätt OK under sommarmånaderna. Förra sommaren köpte vi guideboken “Roca Verde” som täcker både de autonoma regionerna Kantabrien (med huvudstad Ovieda) och Asturien (med huvudstaden Santander). En snabb blick på väderleksprognosen gjorde dock att vi styrde kosan mot Briançon istället.

I år hade vi fått höra från flera källor att det går bra att ignorera väderleksrapporterna och bara åka dit; det skall gå bra att klättra oavsett regnmängd eller temperatur då det finns gott om både nordvända och väldigt branta klippor.

Nå, i slutet av Augusti, mot inrådan från eltiempo.es åkte vi dit. Då jag hade gjort ett dåligt förarbete studerades den mycket knapphändiga föraren på vägen dit, och vi beslöt oss för att starta i Teverga, det bultande hjärtat i Asturias klätterscen.

Klättringen i Teverga har sitt centrum i den lilla byn Entrago söder om distriktshuvudstaden Ovieda. Entrago har två pubar och gratis(!) camping vid en stor parkering. Några hundra meter söder om byn finner man det lilla samhället San Martín med två snabbköp, bank och postkontor.

Det råder så vitt jag kan bedöma delade meningar om klättringen i Teverga. Jag anser att klättringen i allmänhet är dålig: mestadels polerade leder med vassa grepp och det fåtal fina leder som finns får man köa i timtal för att prova, att man är galen/felinformerad om man åker långväga för att klättra där, och att jag hellre skulle tillbringa tiden på en fingerbräda. J. hävdar att det är OK, åtminstone värt att besöka om man är i krokarna. Den berömde franske klipp-utvecklaren Antonin Rhodes säger att Taverga är bättre än Margalef och Siurana… Nå. Jag avråder i alla fall å de starkaste från ett besök annat än som en avstickare om man besöker den väldigt fina regionshuvudstaden Ovieda.

Efter några panikartade facebooksmess med Mike Owen så vände vi tillbaka österut och begav oss till Hermida-dalgången (Desfiladero de La Hermida, på Cervantes tungomål). Det är den korrekta destinationen för den som vill klättra långa branta tufa-leder i graderna 7a-8c.

Tyvärr visade det sig att försäkringarna om att det alltid går klättra där, även på sommaren vara överoptimistiska. Vi hade som varmast 41°, och vi hade i princip aldrig kallare än 30° mitt på dagen, ofta betydligt varmare. Några lokala klättrare från Santander hävdade dock att veckan vi var i krokarna var den värsta veckan de någonsin upplevt för klättring.

Sektorer
Rumenes
Vi började vår vistelse i Hermida med att besöka sektor Chorreras i Rumenes. Av de sektorer vi besökte var detta den enda som fanns i guideboken. Mycket fin sektor, i skugga efter klockan ett och med ett gäng fina leder i gradspannet 7a till 8a. Lederna är mellan 25 och 50 meter långa. Anmarchen tar 15-20 minuter brant uppför. Klättringen är mestadels brant och följer som sektornamnet antyder droppstensformationer. (En chorrera är en dropstenskolumn). Tyvärr är sektorn också mycket populär, och för de låga sjuorna får man stå i kö. Skugga efter klockan ett ungefär.

Anbefaller den mycket långa Síndrome de Stendahl, 8a, den fantastiska linjen Rumenes power y al vino, 7a+ och takleden Apokalimnos, 7b. Båda 7a-lederna längst upp till höger var fina också. Lättaste uppvärmningen är nog Viñarock, 7a+ (men den kändes som 6b/b+ för både mig och J. när vi jämförde med de andra 7a+-lederna på cragget). Låt bli att klättra Pánico Nuclear, 7c, om du inte vill ha ett två moves stenhårt boulder mitt på en ok 35meters 7a+.

Klättrare på El Dia del arquero 7a+,7c+

Sonia på Pánico de Stendhal, 7c

Cicera
Då en katalansk vän, och riktigt fanatisk klättrare, fann på att vi var i Hermida började han mailbomba mig om att åka till  Cicera, så det fick bli nästa sektor på vår tur. Cicera har väldigt fingriga, lätt överhängande leder med en kombination av väggklättring och tufor. Tyvärr var det alldeles för varm för att klättra den typen av leder under vår vistelse, särskilt som de var en smula polerade (ovanligt polerande för en klippa som inte täcks av någon guidebok). Det hindrade oss inte från att upprepade gånger åka dit och försöka.

Lederna är mellan 20 och 40 meter långa. Klippan har ett femtiotal leder, mest i graderna närmast runt 8a, men med en del kvalitetsleder i det lägre sjua-registret också. Fisura Clasico, 6c+ var väldigt fin bland de få lätta lederna (den stod som 6b+ i topon, men skulle nog vara 7/7+ i Bohuslän, vilket jag översätter till 6c+). Kan inte anbefalla något särskilt eftersom vi hade så risiga förhållanden. Pacifics, 7b+ var ok, så även Mancha Roja, 7c och La Corbata de Unquera, 7a. För de riktiga lederna på cragget får ni fråga någon annan. Jag har hört att Entropia, 8b skall vara rätt fantastisk.

Skugga hela dagen.

En halvrisig topo över Cicera finns att tillgå på baren Posada la Cuadrõna i Hermida (se under rubriken “Guidebok”).

Fisura Clasico, a bit too classic in parts.

Stark pojk från Toulouse på någon låg åtta i Cicera

Cicera

Cueva Carcalosa
När vi upparbetat tillräckligt mycket energi efter att en brutal värmebölja tvingat fram några vilodagar tog vi mod till oss och gick den mycket branta stigen upp till Cueva Carcalosa. Det krävs 30-40 minuter av brant vandring längst många fixa handlinor för att ta sig upp till grottan, som fortfarande är under intensiv utveckling. Än så länge finns det bara knappt femton leder (varianter oräknade) upp till 8c alt. 9a ungefär. Det är dock ingen tvekan om att detta kommer bli en mycket berömd sektor inom inte allt för kort framtid.

Lederna är mestadels mellan 40 och 55 meter långa, mycket branta till tak och följer mestadels tufor. Det finns lite mellanankare på runt 15-30m höjd som gör att man klarar sig med ett 80m rep, och att det dessutom finns lite möjlighet att klättra leder i lägre grader (6a+ till 7b). Annars är det mestadels leder mellan 7c+ och 8c som det bjuds på. De lättaste lederna är slabbiga insteg till höger om självaste hålan och är rätt fina allihop faktiskt. Skugga efter klockan tre på lederna till höger om hålan, just efter klockan ett i självaste hålan.

Anbefaller framförallt att klättra Dimensiones Paralelas, 7c+. För den starke såg La Deriva 8b+/c ut som ett absolut måste, och för oss svaga kan nämnas att den också är väldigt fin upp till mellanankaret (7a+). Polvo en los Osos, 7b, är en 30 meter lång tufa i hålans högerkant. Slutar innan det blir tak av alltihop.

Än så länge verkar klipputvecklarna lyckats undvika att topos börjat sprida sig. Så vill man åka dit får man höra av sig till undertecknad artikelförfattare...

Maia klättrar Dimensiones Paralelas, 7c+

Luis knappt halvvägs upp för La Deriva 8b+/c

Carcalosagrottan. Anmarch precis så brant som man tror.

Estragüeña
Efter att i allmänhet ha fått toksmisk på de rätt strama lederna i Asturias och Kantabrien så tillbringade vi resans sista dag med att klättra på sektorn Estragüeña i enhushålls-byn med samma namn. En fin liten klippa med fem minuters anmarch, på väg tillbaka mot kusten och med rejäla semestergrader gjorde en perfekt avslutning på vistelsen. Leder upp till trettio meter. Tufaklättring förstås. Skugga efter halv tre.

Topo finns i baren Posada la Cuadrõna i Hermida.

Alla leder verkar fina, vi hann med fyra stycken och anbefaller i första hand Alpinista Egoista, 7a+, och Asturacántabra, 7c+.

Det är rätt trångt vid basen av klippan och hälften av lederna startar från en diagonal svahäll med ett fast rep, så klippan sväljer inte mer än max tre replag.

Säsong
Bästa månaden är september. I oktober är det ofta för sent, för kallt och för blött, i alla fall efter det första tunga höstregnet. I juni borde tuforna ha torkat upp. Tidigare i Cicera.

Guidebok
Det lär finnas en spansk guidebok för Kantabrien, men jag har inte använt den. Vi har “Roca Verde” av Richie Patterson. Jag skulle absolut inte investera i guideboken inför en resa till Hermida-dalgången. Guideboken har inget mervärde över kopierade topos från internet eller klätterbarer då den saknar både stjärnmarkeringar, inspirerande foton, text som förklarar vilka klipper som är värda att besöka eller information om boende och vilodagsaktiviteter. Det enda som talar för guideboken är att den är producerad av en lokal klättrare som stått för en hel del utveckling och bultning i området.

En av barerna i byn Hermida, Posada la Cuadrõna, har en tidskriftssamlare med handritade topos, Desnivel-artiklar etc man kan fota av. De har också betydligt bättre mat än deras konkurrent tvärs över torget. Det lär finnas en klätterbar i Potes också (La Reunion, inte besökt).

Då de flesta klippor vi besökte var halv-hemliga så fanns dessutom ingen av dem (utom Rumenes) i guideboken.

Resa dit
Santander är närmaste större stad. Bilbao ligger inte heller hopplöst långt bort. Bil är helt nödvändigt för att ta sig mellan klipporna.

Bo där
Jag föreslår att man tar in på camping i Potes. Vi bodde på La Viorna som lätt är den bästa camping jag bott på. Mycket populär bland britter och tyskar, så personalen pratar bra engelska. Jag har hört att La Isla också är mycket bra. Nackdelen är att Potes är en väldigt populär semesterby. Bokning kan behövas i Juli och Augusti.

Älvspromenaden i Potes.

Video
EpicTV har en film med James Pearson och Caroline Ciavaldini från området


Köp vår förare: Norra Kustlandet, klättring i Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten

kommentarer

Bielsa

Kör man norrut från Rodellar, via Huesca mot Frankrike passerar man först den lilla staden Bielsa och sedan på gränsen Bielsa-tunneln innan man kommer över till den franska sidan av Pyrenéerna. Runt Bielsa finns en helt sinnessjuk mängd brant kalksten. Nära riksvägen har den legendariska bergsports-gruppen “Team TBR” (Team Terradets-Bielsa-Rodellar, som ett antal franska ledmakare i övre medelåldern kallar sig) utvecklat tre riktigt fina sektorer: Las Devotas, Super Devotas och Foz de la Canal. Under senare år är också en ny sektor, Rincon de Sin, större än någon av de tidigare sektorerna under utveckling.

De som klättrat i Rodellar är ju välbekant med klassiska TBR-leder som Pince sans rire, etc. Bielsa har mer av samma.

Las Devotas är ett paradis för tufa-leder i grader mestadels mellan 6b till 7c. Klippan är i skugga på eftermiddagen, och någotsånär hög höjd kombinerad med vind gör att klättringen här är fullt möjlig under sommaren. Leder mellan 20 och 43 meter, med många 40-meters lätt överhängande tufa-leder från 7a till 7b+ (leder upp till 8a+ ungefär). Anmarch 5 min.

Super Devotas ligger på våningen ovanför (anmarch 20 min) och har extremt branta leder runt 40 meter långa och grader runt 8a, plus eller minus någon grad. Också i skugga på eftermiddagen.

Foz de la Canal är nog kronan på verket, men det finns väldigt lite att hämta under 8a. En superfin 7c, någon lite lättare led (en ok 7b och en ok 7a), men resten är mellan 8a och 9a/+. Också tufor, men mindre juggiga än i Devotas/Superdevotas och lite kortare (runt 30 meter). Klippan går in i solen just efter lunchtid, så det är rätt vanligt att klättrare sover över i bilen på parkeringen, och går upp med tuppen för att få in lite klättring innan solen slår till. Anmarchen tar väl runt 20-30 min och är rätt freaky: en överhängande något exponerad via ferrata måste navigeras–vilket är nog så spännande med fullmatad ryggsäck...

Det finns helt klart klättring för runt en vecka eller längre i området, och jag tycker att det inte bara är ett komplement till Rodellar eller Riglos, utan faktiskt värt en resa. Tre stjärnor.

Klättrin på Foz de la Canal

Jag har tidigare varit lite tveksam till att rekommendera detta, bland annat för att det saknats förare. Nu har det äntligen styrts upp. (Rättare: det kom en förare i fjol, men jag märkte inte det, för jag var annorstädes).

Föraren täcker också Vallées d'Aure på den franska sidan av gränsen, med den legendariska old-school craggen Pène Haute. Problemet med föraren är dock att graderna är rätt ojämna, och ibland av de mer brutala slaget. För att undvika att bli brutalt sandbaggad kan det vara värt att skriva ut en ticklista med leder innan man åker, eller att kolla graderna på de handritade topos som finns på baren i Salinas, just nedanför Las Devotas.

För den nya sektorn Rincon är i princip ännu hysch-hysch och det finns ännu ingen förare. Rykten säger att en dedikerad förare med ett par hundra replängder kommer våren 2021. Än så länge får man nöja sig med att navigera sig dit med hjälp av informationen på ukclimbing. Nästan alla leder har namn skrivit vid basen, så listan från ukclimbing räcker till dess man stöter på en lokal klättrare.

Ytterligare än anledning till att jag tvekat att rekommendera detta ställe är att Bielsa är lite väl fancy för klättrare, och till och med campingplatserna har franska priser. Nå, via booking.com hittade vi ett billigt och bra härbärge i den helt absurt vackra byn Sin, mindre än 10 km från klättringen. Boka direkt via http://alberguedesin.com eller (kanske lättare) via Booking.com



Köp vår förare: Norra Kustlandet, klättring i Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten

kommentarer

Jullovsprestationer

Umestudenten Jimmy Karlsson har varit i Albarracin och bouldrat över julledigheterna. Där lyckades Jimmy skicka Zarzaparrilla, 8A+.

Jimmy Karlsson på Zarzaparilla

Jimmy berättar att Zarzaparilla har ett väldigt svårt sista flytt där han föll hela tiden, men att han lyckades motstå omkringliggande pärlor och kämpa ner den.

Albarracin har ju Martin Fransson skrivit om för länge sedan här på borrbult, sedan dess har vi hört rykten att det är rikigt skitigt i skogen, med hundar och människobajs överallt. Albarracin har också haft rejält med accessproblem de senaste åren. Det har tydligen blivit bättre för Jimmy skriver att

Albarracin är riktigt bra tycker jag, ganska brant och mestadels bra grepp. Väldigt fin skog och det har faktiskt städats upp bra sen vi var där för två år sedan.

I en helt annan del av världen så har luleklättraren Kristoffer Lindbäck gjort sin andra 8b, Jai Dum på Ton Sai i Thailand.  Hela bestigningen lär finnas på film, så det ser vi fram emot! Jai Dum har också klättrats av en annan Luleklättrare,  Johan Sundkvist, men det var för sju år sedan. Tiden går inte långsamt...

Kristoffer klättrar på Ton Sai. Foto Tobias Karlsson

Om leden säger Kristoffer att det är en

väldigt fin led där man tar höjd snabbt på långa moves och [med] en hjärtekrossare mantling på slutet

Kristoffer kom för övrigt fyra på SM i svårighet i December, vilket jag tror är den bästa placeringen av en manlig norrbottning någonsin, och den bästa placeringen av en norrbottning överhuvudtaget sedan Malin Holmbergs och Sanne Lunbergs framfart.

Köp vår förare: Norra Kustlandet, klättring i Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten

kommentarer

Riglos

Lokal klättrare nära sista standplats på Fiesta de Los Biceps 

I Riglos, en by mellan Huesca och Zaragoza i norra Spanien, ringlar en 250 meter lång vit orm upp för det brant överhängande konglomerat-tornet La Visera. Det är krita på de stora stenarna som sticker ut ur matrisen på den alltid torra leden Fiesta de los Biceps: en av de mest berömda lederna i världen.

Första replängden, runt 40 m 6b+ börjar med lite flack klättring, men blir strax vertikal. Andra replängden, som är det tekniska kruxet i grad 7a är vertikal, hyperpolerad och – om man har otur – alldeles kladdig av solkräm och går bra att dra ihop med nästa replängd som är runt 30m 6c i samma stil, fast lite brantare. När man hänger på standplats ovan tredje replängden kommer tvivlet krypande: det går det inte begripa att ingen av de fyra efterföljande replängderna är i sjunde graden. Redan fjärde replängden (6b+) är rejält brant, och femte (6c) och sjätte (6c+) hänger över minst 20 grader innan leden flackar av lite för sista replängden (6b, knappt överhängande).

Ett typiskt scenario på Fiesta: ett superlångsamt replag i täten.

Visst är Fiesta mycket mycket polerad, och alldeles för populär. Under säsong (tidig vår, sen höst) får man räkna med att ha minst ett långsamt replag framför sig (om man inte klarar att ta en rejäl alpinstart). Ändå tycker jag alla som har chansen skall klättra den. Klättringen är helt galen, och gillar man att jogga upp för brant klättring med gigantiska grepp är särskilt den femte replängden en av de finaste replängderna man kan hitta någonstans i någon grad.

På toppen av Visera leder en 40 minuter lång promenad en tillbaka till byn där man kan njuta på baren medan man tittar på replag som kämpar uppför La Visera, El Pison eller något av de andra tornen.

Galen och otroligt luftig lätt överhängande 6a klättring på Alberto Rabadá!

Dagen efter vi klättrade Fiesta så klättrade vi den mest klassiska leden uppför La Visera, Alberto Rabadá (eller Murciana). Något längre, något mindre brant, något mindre grepp och något lägre grad — men definitivt ett snäpp svårare än Fiesta de los Biceps. (Fjällklättring följer ju inte någon särskilt enkel logik. Alpingrader är mer informativa än sportklättergrader.) De flesta klättrar Alberto Rabadá med 15 kortisar och dubbelrep eller 80m rep, men jag rekommenderar ändå att man tar med sig några kilar eller någon friend i mellanstorlek för första replängden (6b!). Vi hade inga egna säkringar och jag är glad att Julia ledde första.

Ihållande juggklättring på Direktleden

Efter en vilodag så klättrade vi Direktleden på Visera. Fram till 2010 var det en uppvisning i blind skräck på rostiga 8mm bultar och solblekta repstumpar knutna runt utstickande stenar, men efter renovering (och efterföljande hätsk spansk bultdebatt) är det en tätbultad sportled. Det var mycket trivsamt att klättra på relativt opolerad klippa. Direktledens sista replängd går ihop med den sista replängden på Zulu Demente, som också varit en drömled för mig under många många år. Den sista replängden på Zulu är självaste grädden på det moset: 30 grader överhängande explosiv klättring upp till självaste spetsen på väggen.

Från toppen av Zulu hängde 700 m statiskt rep dubbelvikt ner till ett ankare på backen. Detta för att underlätta rephopp från toppen. Vi avböjde vänligt men bestämt.

Från sista stand på Zulu Demente. Två replag på Fiesta kan skönjas. Kass bild, jag vet.

Fakta

Klättring: Multipitch runt 6-8 replängder. Mestadels bultat. Konglomerat.

Legendariska Leder: Normalleden på Puro, 200m 6b (5c obl.). Alberto Rabadá, 290m 6c+ (6a), Tucan Ausente, 280m 7a+! (6c). Carnavalada, 280m 7a+ (6c). Zulu Demente, 260m 7a+ (6b). Moskitos 240m, 6b+ (5c/6a). La Fiesta de los Biceps, 260m 7a (6b+).

Klättrar man de mest berömda lederna som dessa (och några till) så får man garanterat: acceptabel till utmärkt bultning, fantastisk klättring, relativt fast eller bombfast klippa, en vit stig av grepp att följa och svårt polerade steg och grepp. Klättrar man mer okända leder måste man kolla med föraren (Riglos Vertical) i vilket tillstånd bultningen är. Det är också en bra idé att kolla lite på spanska bloggar om hur skräckig/lös/fantastisk etc klättring är. Google translate är din vän.

Solnedgång över byn

Utrustning: Arton kortslingor varav två 60 cm långa. Ju längre kortslingor desto bättre. 23cm är en perfekt längd. Enkelrep eller dubbelrep. För att ta sig ner från El Pison behöver man göra några 35 m firningar, så minst 70 m, gärna 80 m om ni klättrar någon av lederna där på enkelrep. För Visera (där man hittar Fiesta de los Biceps och Zulu Demente) räcker det med ett 50 m enkelrep. Returen är en 40 min promenad längst en bekväm stig.

Åka dit: Några mil öst om Huesca. Närmaste stad med internationell flygplats är Zaragoza. Barcelona eller Reus fungerar också. Riglos ligger ungefär en timme öst om Rodellar, så det är lämpligt att kombinera med en Rodellar-trip.

Guidebok: Riglos Vertical har text på spanska, med översättningar till fullt begriplig franska och rätt obegriplig engelska, men har framförallt välritade topos och tydliga symboler, så text behövs i princip inte. Bibeln (Parois de Legende, Stephanie Bodet och Arnaud Petit) har topos för de mest klassiska lederna. För de mest klassiska lederna kanske det räcker att googla “riglos croquis escalada”. (Kom ihåg att för lederna på Pison behöver ni info om firningspisten.)

Sova: Det finns en Refugio, man kan också hyra rum i baren (delad toalett). Det verkar vara OK att sova i bilen på parkeringen i byn. Det gäller förstås att sköta sig extra bra i så fall.

Finn Fiesta de los Biceps

kommentarer

Chulilla

De vertikala brandgula kalkstensväggarna runt byn Chulilla väster om Valencia var, sägs det, mycket populära ett tag under 1980-talet. Av något skäl så dog aktiviteten plötsligt ut, och de enda som besökte området var några få lokala klättrare.

Den spanske legenden Pedro Pons har alltid haft ett gott öga till klättringen här och tillsammans med Nuria Marti startade han upp en refugio just utanför byn. Nya leder och sektor utvecklas i jämnt högt tempo och klättrare från hela världen har börjat strömma till.

Varför Pons, Marti och besökare från när och fjärran gillar Chulilla är lätt att förstå. Långa ihållande välbultade leder på kalksten av hög kvalitet. Lederna hittar vi i två trånga raviner med klippor som vätter i alla riktningar. Allt detta i ett mycket torrt klimat gör Chulilla till en utmärkt vinterdestination.


Sektorer
Man kan hitta fina leder lite överallt, men de två viktigaste sektorerna är Pared de Enfrente med omgivande sektorer för den som vill klättra i solen och Oasis med omgivande sektorer för den som vill klättra i skuggan. Samtliga leder, inklusive de nya, finns listade på climbmaps.com (klicka er fram till Valencia och sedan till Chulilla på kartan). Graderingen av lederna på climbmaps jämnare än i föraren.



På Oasis får man under inga som helst omständigheter missa de långa till mycket långa tufa-lederna i sektor Chorreras till höger på klippan. Till vänster om Oasis ligger sektor Algarobbo med några klassiska mycket lättlästa leder i 7c-c+ registret. Ytterligare vänster finner vi Bálcon/Balconcito med många låga åttor.

Grader
Det finns klättring i alla grader utom de allra hårdaste (inga leder hårdare än 8c+ vad jag vet). Det sagt så är klättringen nog bäst för de som vill klättra på blick mellan 7a/a+ och 8b. Jag har bara testat några få sexor och av dem var nästan alla mycket polerade och stenhårda. Det finns mycket få leder lättare än 6a/b.

Typ av klättring
Mestadels vertikal till lätt överhängande sportklättring i huvudsak på lister. En del klättring på kolonner/tufor. Relativt långa ihållande leder.

Rekommenderade leder

Jag kan absolut inte säga att jag har klättrat tillräckligt mycket i alla grader för att ge en utförlig lista av de allra bästa lederna i Chulilla. Och jag gillade nästan alla jag testade, så jag tror det är svårt att bli mycket besviken. Hursomhelst.

Long dong John 6b+. 35m. Sektor Chorreras. Fantastisk resa längst en typ av terräng som mycket sällan går klättra i sjätte graden.

Rastreator y su pedro policia 7b. 35m. Sektor Chorreras. Har tyvärr ett bitigt krux mitt på, men det är slutet man vill åt. De sista 15m är rätt unika.
Sendero Luminoso 7a/7b 35/45m. Sektor Chorreras. Mycket fin.
Los Caminantes 7c. 50m. Sektor Chorreras. Ett måste för den som har ro i kroppen. Racka på många långa slingor.
Los Merenderas 7b 37m. Sektor Chorreras. Lång och ihållande tufaklättring.
Plan Z dos 7a. 30m. Sektor Oasis. Mycket mycket fin. Det är allt jag minns.

Magneto resistencia gigante 6b+. 30m. Sektor Oasis. Bitig start. Polerad. Fin.
Los animáculos de la placa 7b. 35m. Sektor Oasis. Get your crimp on. Lite glesare bultad än normalt för området. En finfin led för den som gillar att krimpa och att vara koncentrerad under en lång tid.
Hipotermia 7c. 20m. Sektor Algarrobo. Less på all lång uthållighet? Vill bara smälla av ett hårt krux och sedan springa till ankaret? Hipotermia kan vara leden för dig.
Nibelungelos 7c. 25m. Klassisk första 7c-onsight. Var ursprungligen graderad 7b+ och många hävdar att den är lätt för graden. Jag tillhör icke dem. Jag tyckte den var knallhård. Lite glesbultad. Uthållighetsklättring på lister.
El Bufa 8a. 40m. Sektor Balconcito. Ett måste för de som har nivån. Onsightvänlig, men det är inte över förrän det är över. Fråga mig, jag vet.
Altos, guapos y fuertes. 8a. 40m. Sektor Pared Blanco. Med ett namn som detta (Gamla, vackra och starka) var jag naturligtvis tvungen att prova. Jag blev inte besviken. På ledens kvalitet dvs. Inte heller denna är över förrän sopranens slutaria klingat av.
Segui lluitan 7b. 35m. Sektor Nanopark. Lång och varierande. Krimpar, juggar, flak och tufor.

Bor man i refugion så kan man fråga världarna om tips på leder. Jag tror inte någon kan överträffa deras kännedom och entusiasm för klättringen i Chulilla.



Utrustning

Minst ett okapat 70m rep. 80m om ni har. 20 kortslingor per person. Åtminstone fem långa kortslingor (typ petzls längsta kortisar) och en 60 cm slinga om ni vill klättra de allra längsta lederna.

Säsong
Höst, vinter och vår. Denna del av Spanien är väldigt torr och det regnar mer sällan än i Katalonien. Det är möjligt att klättra här över jul och nyår. Jag skulle vilja säga att det är ett säkrare resmål för en jul-nyårsresa än Siurana.

Boende
Vill man bo på Refugion El Altico bör man maila eller ringa (+34 650 82 92 40) dem innan. Refugion är inte alltid bemannad så det är bäst att boka. Refugion är mycket ren, vacker belägen, har pool, en fantastisk inomhusvägg, välutrustat kök, och fina sovsalar (3-15 personer per sal. Det är bäst att boka i tid om man vill slippa den stora sovsalen.)



Det finns dessutom gott om lägenheter i byn. Klättrarnas högsäsong är resterande turisms lågsäsong...


Mat
Det finns en liten matvarubutik i Chulilla, och är man van att laga mat utan halvfabrikat så räcker den gott och väl. Refugion har bra mat, men köket är inte öppet varje kväll. Det finns ett antal resturanger i Chulilla och närliggande byar, men vi har inte provat dessa.

Resa dit
Närmaste flygplats är Valencia (en timmas bilfärd från Chulilla). Alicante ligger ungefär tre timmar från Chulilla. Madrid ligger drygt tre timmar från Chulilla.

Guidebok
En tvåspråkig (engelska/spanska) säljs hos tobakshandlaren mitt i byn och i Refugion. Föraren är rätt ny men redan lite bristfällig med alla nya leder som satts upp senaste året. Jag tog ett antal screenshots från climbmaps.com och sparade de i min telefon som komplement.

Klätterutrustning
Närmaste butik som säljer klätterskor och krita ligger i Valencia en timma bort.

Länkar
http://climbmaps.com
http://chulillaclimbing.com
http://www.ukclimbing.com/articles/page.php?id=6242

kommentarer

Ännu en gammal grå gubbe går 9- på blick

På herr Lundbergs begäran. Det kanske skall rapporteras här också, för framtida referens.

Nå.

På väg till Toulouse för att leta efter lägenhet så stannade jag (JW) och Julia till i Berga just söder om tunneln vid Andorra. Runt Berga finns ett antal fina kalkstenssektorer, bland annat den superba sommarsektorn i Riugreixar. Vi åkte dock till Font Freda och en av de äldsta sektorerna i Berga, Roc de l'Alou.

Julia, som har en nästan encyklopedisk kunskap om Kataloniens vertikal-till-lätt-överhängande sportklättring i gradspannet 7c-8a, visste att det i Roc de l'Alou går två klassiska leder, den supertekniska Andale Pixie, 7c+ (8+) samt den helt otekniska Rol de Rorros, 8a, (9-), vilka båda är lätta för graden och på ett klipparti som är möjligt att klättra på sommaren.

En något yngre man klättrar Rol de Rorros. Foto: Bergaclimb

Rol de rorros är en populär “första 8a” och har dessutom ganska många onsight-bestigningar. Det är inte så märkligt, den är nog rätt billig, går på lätt överhängande orange-färgad, och greppen är ordentligt vitfärgade av krita men i övrigt är klippan rätt blank. Den är dessutom lite halvglest bultad, vilket jag finner väldigt tacksamt när man klättrar på blick. (Jag tror att överbultningen i skandinavien är en av anledningarna att det är så förtvivlat svårt att klättra sportleder på blick där.)

Efter att ha med stora besvär halkat upp för en 6c och blivit brutalt nedstängd på en 7a+ på uppmjukningen så hade jag inte allt för stora förhoppningar om stordåd, men temperaturen höll sig nere på låga tjugo och en skön bris drog genom dalen.

De första fem bultarna av Rol de Rorros är ihållande på små flata grepp med några krimpers och två undertagsjuggar inslängda. Jag hade sjukt tur med ledläsningen och rörde bara ett grepp som jag inte använde, och trots lite nervkräfta på slutet gick det bra att hålla ihop klättringen.

kommentarer

Månatlig rapport

Om vi tar och sammanfattar några av de senaste veckorns ankarklipp:

Kristoffer Lindbäck fortsätter att gå från klarhet till klarhet. I mitten av juni fick han ihop den notoriskt besvärliga Swing it 9- (8a) i Niemisel. Swing it har länge varit föremål för diskussioner om eventuell uppgradering, men efter att en ny sekvens funnits vet jag inte hur snacket går.

Laban Berglund, ena halvan av Piteås återuppstånda klätterscen,  har fått ihop sin drömled Rallyplaneten 8+ och står väl därmed för en av de finaste återkomsterna till klättring på länge.

Urban och Sofie kom ned och besökte ett rätt blött Rodellar.  Urban Dufva visade att gammal är äldst genom att utan besvär klättra Delphin 8+ (7c + ) på blick. I ett försök till undersökande journalistik försökte jag göra samma sak, men föll innan ankaret.

Urban Dufva onsightar Delfinen i Rodellar.  Foto Jonas Wiklund

kommentarer

Geir klättrar 9a

Geir Söderin har just klättrat den korta och desperat svåra Jungle Speed, 10 (9a) i Siurana, och är därmed den första norrlänning som klättrat en slät tia.

Geir har varit rimligt nära de sista dagarna och när jag talade med honom i tisdags sa han att det var skönt att pressa på en led som saknar ett lång insteg utan bara smäller av direkt, och att han hade gått igenom kruxet två gånger i stöt från backen, så det kändes som en rödpunksbestigning inte låg allt för långt bort i framtiden.

Ingen i familjen Söderin tycks vara rädda för att träna och både för Nanna och Geir har det gett fin utdelning i Siurana, som i mitt tycke är ett ställe där det är svårt att dölja sin form, den goda såväl som den dåliga.

Pitegrabbarna Laban och Patrik är också på plats och har filmat en del försök, så det dyker förhoppningsvis upp någon form av filmsnutt här i framtiden, till dess får ni hålla till godo med en tysk.

kommentarer

Söderin tickar vidare

Hoppas att det inte ungått någon att Geir Söderin tickat hårt i Oliana, med bland annat en klassisk 8b+ (9+), Humilades pa casa, på blick och en snabb bestigning av T1 full equip 8c (9+/10-). Geir har vidare redogörelser på sin blogg.

Nanna Söderin

Geir syster Nanna Söderin gick sin första 8a (9-) i lördags: Memorias de una Sepia i Siurana. Memorias är en krimpig sak som mången norrlänningar klättrat de senaste åren. Nanna blir därmed den fjärde* kvinnan från Norrland som klättrar 9-.

Matilda Söderlund skickar Memorias.... på blick

_________
Fotnot: Jag har egentligen ingen aning, denna faktoid är tagen rakt ut ur den tomma luften som håller sig mellan mina öron, men jag kan på rak arm bara nämna Johanna Tiensuu Stålnacke och Malin Holmberg från Kiruna samt Sanne Lundberg från Lule bland norrländska damer som klättrat 9- eller hårdare.

kommentarer

Bon Viatge Jimmy!

Jimmy Sundin fortsätter sitt goda år med att klättra sin första 9- (8a) på blick: Bon Viatge på sektorn Paret de les Bruixes, Terradets.

»Bon Viatge« är katalanska och betyder så vitt jag kan förstå samma sak som »Bon Voyage«, vilket ju är en passande hälsning för Jimmy och Maria innan de sätter sig i sin inte helt välmående buss för att köra från Katalonien till Norrbotten.

Mia Johansson klättrar Jam Session i Bruixes. Foto: Jonas Wiklund

kommentarer

Norrlänningar i Tres Ponts

Både Geir Söderin och Jimmy Sundin hade en bra dag i Tres Ponts denna lördag.

Geir Söderin klättrar Aonvolsnà på blick, Foto: Julia Snihur.

Geir klättrade den klassiska 50 m långa Aonvolsnà, 9 (8b), på blick, och Jimmy klättrade den mycket fina Nidra, 8+ (7c+) i samma stil.  För Jimmy innebar detta dessutom personbästa, så ett grattis är definitivt på sin plats!

Jimmy är suddig efter en hel dag i ett blåshål och en halv öl på krogen. Foto: Jonas Wiklund

kommentarer

Naranjo de Bulnes - en orange apelsin

Klättringen I allmänhet mycket fast gråblå kalksten.  Västväggen är knappt 500 meter hög och totalt sett just under vertikal. Övriga sidor är flackare och i allmänhet något lägre.  Den lättaste leden totalt sett går på sydväggen och har en replängd med femmaklättring följd av tre-fyra replängder lättare klättring och 100 meter scrambling. Den normala nedstigningen från fjället följer i stort sett denna led.

Den svåraste frileden går på västväggen, startar med några replängder överhängade klippa och går i 8b+/9a beroende på vem man frågar.

Uppvärmningsdag: tre timmar jobbig anmarch och fem timmar lätt klättring.

Mycket få leder går göra helt på fasta säkringar, och de leder vi gjorde hade rejäl »fjällkänsla« med bitvis långt mellan säkringar på lätt terräng.

Trots den enorma popularitet fjället har i Spanien så är inga leder polerade.  Jag stod på typ fyra polerade steg på knappt 2000 meter klättring.

En chokerande skandal i klättersverige!
En representant för SKF inklippt i en amerikansk dödstriangel! Tipsa slaskpressen!

De fasta säkringarna består av allt möjligt från 12 mm rostfri expander, rejäla bladbultar, kassa bladbultar, rostiga rurps, supersolida timglasslingor, och solblekta frasiga skosnören runt några få molekyler kalksten.  På klassikerna kan man i allmänhet räkna med att alla bultar är solida 12 mm expander, annars får man vara beredd på det mesta.  På de flesta replängder kryllar det inte av solida lägg för eget, även om vissa bitar kan vara lika lättsäkrade som en spricka i det allra solidaste granitfjäll.


Guidebok och topo Den mycket kortfattade engelskpåkiga föraren från 1989 (Walks and climbs in Picos de Europa) är nog för inaktuell för att vara till mycket hjälp, även om den fortfarande lär vara tillgänglig.  Intenet är helt nedlusad med spansk- och polskspråkig information om lederna.  Alla klassiker har handritade topos som går att läsa, skriva, och fota av i refugion; där har de också den senaste spanska guideboken för tillfälligt lån.  Jag har skissat en topo för Murciana och Rabadà-Navarro som snart går ladda ner som pdf.

Naranjo de Bulnes/Picu Urriellus snygga västvägg är den skuggiga väggen höger i bild

Rack För lederna på västväggen behöver man ett set kamkil från tajt finger till lös hand (blå till blå camalot/dragons, eller friend #0 till #3-3.5, eller metolius #1-#8), 5-6 wirekilar (personligen rekommenderar jag DMM offset för denna klippa), ett par stumpar repsnöre för avknytning, en-två 120cm-slingor, några fjälldragare och 10-15 sportdragare.

Till det tillkommer dubbelrep, gärna minst 55 meter, men 60 meter är bättre.

Lederna på de övriga väggarna tarvar ungefär samma rack, men är OK med kortare rep(?)


Mat & boende Hyttan uppe vid klippans fot, Refugio Vega Urriellu, erbjuder det ›bekvämaste‹ alternativet. Enligt nationalparksreglerna får man tälta en natt på varje ställe vilket gör egen camping lite mer besvärligt.

Hytthäng och vila dagen efter Rabadà-Navarro

Refugion serverar enkel och illa tillagad fantasilös mat. Frukosten består av en kaffe och ett par skorpor (4,50€), middagen (14€) är mycket fyllig och i princip obegränsad: en pastasoppa eller pastasallad följs av en soppa med bönor, potatis, en liten bit chorizo, och antingen en liten bit blodkorv eller en liten bit ben av fårkött (icke lamm). Till efterrätt serveras en banan eller brylépudding på halvfabrikat.

Vi valde att laga egen frukost, och i förekommande fall lunch, men åt middag på hyttan.

Hyttan kostar 12,50€ per natt, eller 6€ per natt om man är medlem i en europeisk klätterförening som ingår i det internationella stugutbytet (SKF eller NKF är inte med eftersom vi inte har några stugor).  För en längre vistelse kan det löna sig att gå med i DAV eller BMC i god tid innan avfärd.

Hyttan har 96 bäddar i fyra små rum. 60% av hyttan kan bokas, resten är för tillfälliga gäster och hyrs ut till de som är först i kön.  Under högsäsong (Juli / Augusti) är hyttan fullbokad på helger och under perioder med fint väder.  Boka på telefon +34–984 09 09 81, eller 650 780 381, eller skicka ett mail.

Hyttan ligger en kvart från insteget till lederna på Västväggen, och drygt en timme till instegen på sydväggen.

Åka dit Picos de Europa ligger på Spaniens nordkust, sex timmar norr om Madrid och åtta timmar väst om Barcelona.  Närmaste större städer är Santander och Bilbao.  Billigaste alternativet från Norr- och Västerbotten är att flyga Skellefteå-Girona med Ryan Air och sedan ta en natt i Barcelona för vidareresa med Ryan Air från Barcelona till Santander och hyra bil där.



View Larger Map

Kör längst kusten och sedan söderut mot Arenas en liten turiststad med resturanger, matvarubutik och en liten friluftsbutik som säljer primusflaskor med skruvnippel (häpna!).

Ta sedan av på vägen mot Sotres och ta sedan av mot Collado de Pandebano (teckna helförsäkring på bilen, annars kan det vara läge att gå sista kilometern). Ta den uppenbara stigen sydväst mot Vega de Uriellu (skyltat).  På stigen till hyttan vinner man 740 höjdmeter utan några svårare branter uppför. Räkna med knappa tre timmar upp i fall ni bär 25 kg.

kommentarer

Vad gör jag här?

kommentarer

Cornudella de Montsant

Ena halvan av redaktionen spenderade nyåret i Cornudella de Montsant, en hyggligt charmig katalansk bergsby med en hel del klättring i närområdet. Siurana, som har sportklättring i absolut världsklass för klättrare från de medelgoda till den yppersta världseliten, ligger 2-3 km utanför byn. Via slingriga bergsvägar kan man nå Margalef, som kan vara en trevlig omväxling från Siurana någon dag eller så, på tre kvart sisådär. En annan slingrig bergsväg leder upp till Montsant som bjuder på klättring liknande den i Margalef.

By Cornudella lever på besökande klättrare och har för sin storlek en hel del faciliteter. Mitt i stan ligger en bra klätteraffär, det finns ett just café/bageri med gratis WiFi, och det finns åtminstone tre små matbutiker.

Vi bodde i Gregs hus, vilket ni kan hyra via climbinspain. Jag tyckte boendet var bra för sitt pris om man lyckas fylla sex sängar, men tror det blir trångt om man är fler. Köket var välutrustat men det hade ganska kalla rum, även med gasvärmare på fulla ställ och duschen var en sån där direktvärmd gasdriven sak med svagt tryck.

Andra alternativ är Cal Giral eller LoRefugio. I den sistnämnda kan man få en middag, ibland bra, ibland mindre bra, varje dag för några euro extra.

Resa dit: Flyg till Barcelona och hyr en bil. Siurana är görbart utan bil men då måste man bo uppe på campingen.

kommentarer

Mer Vegan Power

Elin Eriksson tog igår ett rejält kliv uppåt på gradstegen i och med en bestigning av "Requiem per un Volvo", 6c+, på blick. Leden Requiem per un Volvo ligger i Mont-Ral. Tidigare har Elin som svårast klättrat 6a+ på blick. Att förbättra sig två hela steg när man klättrat så pass mycket som Elin är mycket ovanligt och ett tecken på att tidigare outnyttjad förmåga har blivit tillgänglig. Vi säger stort grattis och passar på att smälla upp ett foto på Elin när hon klättrar grannleden "Calipso", 6c.


Elin klättrar Calipso, Mont-Ral, Foto© Fredrik Nyberg

kommentarer

I went to Spain a week, and all you get is this lousy photo

Foto ©: Jonas Wiklund

Jag har inget speciellt att förtälja om Spanien annat än sådant som redan är välkänt: Siurana är ytterst bra och föraren man skall ha är David Brascos Siuranaförare, inte Toni Arbones etch-a-sketch. Den enda fördelen med Tonis bok är att han tagit med sektorn Racó de Missa i Montsant, och då slipper man i så fall köpa hela Montsant-föraren. Raco de Missa ligger en mil från Siurana och erbjuder långa leder på positiva fingerhål, vilket ger en fin omväxling från klättringen i Siurana.

Margalef är rätt dåligt*. Åk inte dit om du inte gillar korta överbultade leder med positiva vassa pockets. Åk till Siurana istället. Campingen i Siurana är fräsh och de har fin sovsal (10 € /natt), och stugor med fyra bäddar för 40 € natten. Vad det kostar att tälta vet jag inte, men på östeuropeisk budget kan man ju alltid tjuvcampa i grottan och smyga in på campingen för att laga mat. Campingen ägs av Toni Arbones, så de säljer naturligtvis bara hans guidebok. Har ni tänkt köpa David Brascos förare väl där nere i Spanien så kan ni besöka klätterbutiken i Cornudella de Montsant, som ligger strax nedanför byn Siurana.

Från Umeå kan man flyga till Barcelona med SAS eller Norwegian över Arlanda, eller alternativt med City Airlines med en stop-over i Göteborg. Ett ytterligare alternativ är att åka Ryan Air från Skellefteå direkt till Girona. Väl nere i Barcelona hyr man en bil, rattar in iCat fm, och styr upp i bergen; jag tror det är riktigt segt att ta sig till Siurana/Margalef/Montsant med kollektivtrafik.

Det enda vi kan erbjuda i fotoväg denna gång är ett överarbetat och riktigt anskrämligt mobilfoto. Ursäkta.

______
Fotnot:* Jonas-fakta. Jag har varit på en sektor i Margalef, de övriga sektorerna är säkert fantastiska eller något.

kommentarer

Vegan Power

Tack vare Fredrik Nybergs utmärkta internät-närvaro har jag luskat ut att han slagit personbästa och klättrat Penya Xunga på blick. Penya Xunga går på klippan Bruixes i Terradets, Spanien. Undertecknad, som fladdrade av utstegets pyttesmå pockets, anser att det är en imponerande första 7b-onsight, och kan utan vidare nämna andra leder i samma grad, både i Sverige och utomlands, som är lättare att klara på blick.

Vi har inte något bildmaterial ännu, så ni får hålla till godo med


Fredrik på Solo para Ella, 7b+, in Mont-Ral. Foto ©: Pär Lindholm/ Active Spain

För att visa leden har redaktionen fått gräva långt ner i arkivet med kasserade foton:


Karin Sterky på Penya Xunga. Foto ©: Jonas Wiklund

Artikeln uppdateras så fort vi fått bättre bildmaterial.

kommentarer

Terradets

Henrik af Petersens på El Latido del Miedo, foto: Jonas Wiklund.

En samling udda omständigheter gjorde att jag kunde ta semester två veckor i November. Jag bjöd därför in mig till Carlos och Mickes Terradetsresa. Strax efter bjöd Rasta-Jocke med sig. Saken blev inte sämre av att min gamle japanske vapendragare Wataru sagt upp sig från Komatsu för att klättra tre månader i Katalonien.

Till Terradets alltså. Väl där träffade vi sörlänningarna Henrik Johansson, Mia Johansson, Karin Sterky, och min konkurrent Henrik af Petersens (som går om mig på 8as pensionärsranking vilken dag som helst. Fan.) Pär Lindholm kom givetvis ut för att hälsa på också.

Vi blev ett stort gäng svenskar alltså, med förstärkning av två japaner: asiens svenskar.

Stil
Sektorn Paret de les Bruixes har leder mestadels på tufor, lätt överhängande, lättlästa, med stora grepp samt någon pocket här och där. Lederna är kruxfria och har 90-talslängd: 25-35 meter. Jag tror inte att jag hittade något move hårdare än font 5B-5C på någon led upp till och med 9-.

Genomgående var lederna mycket tätbultade, i genomsnitt en bult var annan meter, och aldrig mer än tre-och-en-halv meter mellan några bultar. Bultarna var dessutom i mycket gott skick och toppankarna välgjorda.

Bruixes har ganska smalt gradspann runt 8+ och 9-. För de som föredrar leder inom detta spann finns det nog leder för en två veckor lång vistelse, men för de som vill klättra hårdare eller lättare så kanske det bara finns leder för några dagar, om man inte vill nöta ner någon led.

Les Bruixes, Terradets, Catalonia from Jonas Wiklund on Vimeo.

Rekommenderade leder
Alla leder är fina, men några är finare än andra. I vänstra delen av klippan, skamvrån som Micke kallar den, finns några sexor och sjuor. De flesta av dessa är olämpliga som uppvärmning. Jag rekommenderar några varv på Chasquilla (6) som uppvärmning, eller möjligtvis den ganska fingriga Madroño (7-) längst till vänster, följd av Pasta sin Agua (7+), L'Ansia (8-), eller kanske den jämna och fina Jam Session (8-).

Den klassiska leden i grad 8 är Occident som följer intressanta tufor. När man gjort den kan man mycket väl gå upp ett hack och testa Energia Positiva som följer en magnifik linje ända upp till toppen, eller kanske Primera Linea för en lite hårdare 8+.

El Latido del Miedo (9-), "rädslans hjärtslag" följer tufor i en fantastisk position och rekommenderas varmt trotts den lite vassa och sneda klättringen i starten.

För den som vill ha åtminstonde något lite hårdare flytt rekommenderas Mallorca es Funky eller den gymnastiska Xarop de Basto.

Enkelspårig som jag är, höll jag mig enbart till sektorn Bruixes, sektorn de flesta sportklättrare syftar på när de säger »Terradets«. Tvärs över vägen finns en nyare sektor som kallas Regina med lite högre median grad, leder mest i spannen 9- till 9, i samma stil som Bruixes men brantare och än så längre mindre polerat. Regina är nordvänd och verkar vara ett fint alternativ för varmare dagar.

Pär och Rasta-Jocke gjorde också klassikern Mescalina (8-) en långtur på sektorn Paret de les Bagasses som de var väldigt imponerade av. Sexton replängder i gammeldags stil med hypermoderna bultar. Jocke går så långt som att kalla Mescalina den finaste clip-up han gjort! (Se kommentar nedan). Pär har skrivet en kort not om leden på climbinspain.com

Henrik Johansson på Energia Positiva, foto: Jonas Wiklund.

Förare
Det finns massvis av förare över Paret de les Bruixes på nätet, av varierande kvalitet. En del har med nästan alla leder, en del saknar en hel del leder. Fördelen med de många förarna är att det för varje led går att finna en som graderar leden ett pinnhål högre eller lägre än rimligt, och på så sätt kan man underblåsa både sitt högmod och sin missunnsamhet.

Vill man ha en tryckt förare, och vem vill inte det?, så verkar det främsta alternativet vara Lleida Climbs, av Pete O'Donovan och Dani Andrada. Föraren täcker i stort sett alla berömda sportklippor i västra Katalonien (Oliana, Tres Ponts, Santa Linya, St. Llorenç, osv) och eftersom O'Donovan är en duktig fotograf med stor apparat så är bilderna genomgående mycket bra. Dani Andrada har klättrat tiotusentals leder, så graderna är relativt vettiga också. Dessutom går en del av förtjänsten tillbaka till bultning av nyturer.

Pär Lindholm har intervjuat Pete O'Donovan på climbinspain.com

Boende
Vi bodde på vandrarhemmet Alberg Refugi Cellers, knappt 2 km från klippan. Det kostade 15,50 € per person per natt och kan knappast betecknas som prisvärt. Dusharna hade varmt vatten, sängarna acceptabla och värmen OK, men personalen var osannolikt lat: därför var det skitigt överallt och ostädat på toan.

Vattnet på refugion går inte dricka, men det finns en färskvattensfontän med väldigt bra vatten någon kilometer söder om klippan längs c-13, just nedanför en av de många klassiska högre klipporna.

Det finns ett hotell 500 meter längre norrut längs vägen, och delar man på ett dubbelrum kommer man undan med i princip samma kostnad som Refugion. www.hotelterradets.com/

Det billigaste alternativet är att tälta vid den gamla järnvägsstationen 100 meter från Refugion. Tältplatserna såg fina ut.

Resa dit
Det går utmärkt att åka tåg till Terradets. Åk till Lleida och åk sedan lokaltåg till stationen »Cellers-Llimiana«. Eller strunta i de lätta lederna i Terradets och hoppa av redan på stationen »Santa-Linya«...

Bekvämast är det naturligtvis med bil. Från Barcelona tar man A2 mot Lleida och sedan exit 504 Balaguer/Vilagrassa. Precis innan Balaguer svänger man av mot Tremps via Ager. När ni kommit till Hotel Terradets har ni kört för långt. Vänd om och tag första bron på södra sidan sjön över till andra sidan dalen. Sväng höger och kör genom tunnlarna till vattenkraftverket. Parkera, använd några fastbultade handtag för att dra upp er till stigen som leder upp till klippan.

Mat
Närmaste matvarubutik ligger i Tremps, 13 km från klippan längs c-13. I den norra änden av Tremps finns en helt OK matvarubutik, det finns även ett snabbköp inne i centrum.

I Tremps kan man också köpa gas på järnvaruhandeln (»ferretería« på spanska), men inte med skruvnippel utan bara den där kontinentala varianten man trär på. Med en omvandlare kan ni använda vanligt gaskök. (Hur man hittar sådana i Sverige vet jag inte, men googla »Adapter für Ventilkartuschen« så hittar ni ordningsamma sidor där de försäljes, eller googla »Valve Cartridge Adapter« för lägre moms. Northstar säljer också adapter för ekonomigas utan ventil, även dessa behållare är lätta att hitta i latinska länder.)

I Lleida finns det en klätterbutik.

God tur.

Mia Johansson klättrar Jam Session, foto: Jonas Wiklund.

kommentarer