Ännu en gammal grå gubbe går 9- på blick

På herr Lundbergs begäran. Det kanske skall rapporteras här också, för framtida referens.

Nå.

På väg till Toulouse för att leta efter lägenhet så stannade jag (JW) och Julia till i Berga just söder om tunneln vid Andorra. Runt Berga finns ett antal fina kalkstenssektorer, bland annat den superba sommarsektorn i Riugreixar. Vi åkte dock till Font Freda och en av de äldsta sektorerna i Berga, Roc de l'Alou.

Julia, som har en nästan encyklopedisk kunskap om Kataloniens vertikal-till-lätt-överhängande sportklättring i gradspannet 7c-8a, visste att det i Roc de l'Alou går två klassiska leder, den supertekniska Andale Pixie, 7c+ (8+) samt den helt otekniska Rol de Rorros, 8a, (9-), vilka båda är lätta för graden och på ett klipparti som är möjligt att klättra på sommaren.

En något yngre man klättrar Rol de Rorros. Foto: Bergaclimb

Rol de rorros är en populär “första 8a” och har dessutom ganska många onsight-bestigningar. Det är inte så märkligt, den är nog rätt billig, går på lätt överhängande orange-färgad, och greppen är ordentligt vitfärgade av krita men i övrigt är klippan rätt blank. Den är dessutom lite halvglest bultad, vilket jag finner väldigt tacksamt när man klättrar på blick. (Jag tror att överbultningen i skandinavien är en av anledningarna att det är så förtvivlat svårt att klättra sportleder på blick där.)

Efter att ha med stora besvär halkat upp för en 6c och blivit brutalt nedstängd på en 7a+ på uppmjukningen så hade jag inte allt för stora förhoppningar om stordåd, men temperaturen höll sig nere på låga tjugo och en skön bris drog genom dalen.

De första fem bultarna av Rol de Rorros är ihållande på små flata grepp med några krimpers och två undertagsjuggar inslängda. Jag hade sjukt tur med ledläsningen och rörde bara ett grepp som jag inte använde, och trots lite nervkräfta på slutet gick det bra att hålla ihop klättringen.

kommentarer

Nostalgi - Källsberget

Nostalgitripp nr 2 går till Källsberget en par km från det lilla samhället Älvsbyn i hjärtat av norrbotten. Klippan har alltid varit känd bland klättrare och redan innan Dödlarsberget hittades klättrades det åtminstone på klippans högra sida. På Källsberget bildas även ett av fyrkantens ytterst få isfall vilket gör att det även finns folk som orkar släpa sig hit vintertid och testa isyxorna.

Jonas Wiklund klättrar "Plast Kens Äventyr". Foto: Mikael Puffert

Sportklättringen tog fart på allvar 1997 då medlemmar i den dåvarande klubben gjorde slag i saken och bultade upp en par leder på den sk "huvudväggen". Klippan är relativt svåråtkomlig från ovansidan så när väl de första lederna kommit upp bultades ytterliggare 18 leder mellan åren 1999 - 2002. Efter 2002 har det inte tillkommit någonting helt eget utan den sista "linken" sattes upp av Johan Sundkvist 2008 när han länkade ihop "He-man" med "Rallyplaneten" vilket gav "The mighty battlecat, 8a+".

En klassisk led i sammanhanget är "Rallyplaneten" som trots att den inte innefattar en enda hård rörelse ändå låter de flesta klättrare känna på vad ordet "pump" innebär i realiteten. Dag Knutsson har skapat ett litet nostalgiklipp på nämnda led filmat någon gång runt 2002(?).

Klippan känns återigen i högsta grad aktuell då en ny generation klättrare i Älvsbyn sett dagens ljus. Älvsbyklättrarna har återuppstått i form av en helt ny förening och intresset i "byn" är lika stort som i mitten av 90-talet. De finns numera på Facebook precis som det mesta annat...

kommentarer

... och råttan på repet

Ny fritur på Offerhällan: Ljudvallen, 8. 30 meter, eget, två bultar + ankare.

Fredrik borstade linjen runt år 2007, och jag och Fredrik slog i ett ankare samt två ledbultar och borstade färdigt år 2009. Av olika anledningar blev det inte läge för ett återbesök förrän nu i år. Ljudvallen är ytterligare en riktig klassled på Offerhällan, och erbjuder mycket varierande klättring med chans att utnyttja alla möjliga tekniker: väggpartier, undertagstraverser, dieder, tak och fingersprickor skall klättraren övervinna för att ta sig upp. Jag klättrade med två rep och knöt ur det ena repet från ett bra handjam en bit upp, men för den som är okänslig för repdrag går den nog fint att klättra med ett rep.

Det enda som behövs varnas för är en riktig aggressiv brunråtta som bor på hyllan leden startar från. När jag gjorde första ledförsöket så stod Fredrik i stand inklippt i trädstubben längst till höger då råttan kröp ut ur sitt bo och bet Fredrik i foten. Sedan när Fredrik flytt längre upp på hyllan passade råttan på att bita av mitt rep, två decimeter från mitten, och göra om mitt 60 meters-rep till två 30 meters-rep. Ouch. Dubbelouch.


Och katten på råttan, och råttan på repet, och repet på oxen, och oxen på vattnet, och vattnet på elden, och elden på riset, och riset på pojken och pojken gick till skolan.

kommentarer

Lust och fägring

Kanten. Foto©: Saku Korosuo
Lite mer Blåbergsnytt denna välsignat myggfria försommar:

Saku Korosuo har satt upp en ny led på Blåbergets stora vägg. »Kanten« startar på samma äventyrliga sätt som »Trädkramaren«, nämligen genom att från kojhyllan klättra den knotiga tallen upp till läppen på det enorma tak som överhänger hyllan, för att klippa i en bult på läppen. Klättra sedan ut åt höger mot det mäktiga ytterhörnet. Bultat. 25 m. Grad 8 (7b+).

Själv har jag gjort det som förmodligen är första repetitionen av Krister Jonssons sandpåse »Lust och fägring«. Lust och fägring är inte så lång och det är medlut hela vägen men den beredde mig ändå en hel del problem. Med fantastisk fin klättring i gränslandet mellan sva och vägg så hoppas jag att den blir lite mer populär och får de repetitioner den förtjänar.

Krister Jonsson från Bredträsk i Bjurholms kommun får nog räknas som kung över Blåberget. Visst har Jonsson solat Eigers nordvägg och en uppsättning andra mäktiga nordväggar i alperna, men nästa gång ni stämmer upp för kruxet på andra replängden på Skiljelinjen minns att han frisolat den också.

kommentarer