Verdon — Escales
Allmänt
Mestadels flera replängders turer på vertikal kalksten. Kanske världens bästa klippa. Väldigt kort anmarch dessutom. Man parkerar bilen, går fram till stupet och firar ner till början av leden. Oftast en hängande standplats eller en så kallad trädgård, dvs en trädbevuxen hylla stor nog att man kan gå omkring oinknuten. Sedan klättrar man tillbaka upp till toppen, tar bilen tillbaka till byn och äter en fet pizza.
 |
| Alex Blaza just förbi Kallistées krux. |
I allmänhet är klättringen tekniskt krävande, särskilt för oss som annars mestadels klättrar överhängande sportklättring. På nio av tio krux handlar det om att placera fötterna rätt för att kunna nå nästa position. Förutom att man måste vara stark nog i fingrarna förstås.
När man firat ner till starten och dragit ner repet finns det ofta bara en väg upp, uppför leden man just firat ner. Därför är det bra att verifiera både en andra och tredje gång att man firar ner till leden man bestämt sig för att klättra ...
Från en del trädgårdar finns det en möjlighet att fortsätta fira ner till botten av kanjonen. Efter en bit ostigad terräng ner mot älven man kan ta vandringsleden uppströms till dess man lämnar kanjonen (1–4 km. beroende på). Det vore faktiskt ett häftigt äventyr att göra det utan en pannlampa för accesstunneln vid kanjonens mynning. Lifta tillbaka till bilen, för det är runt 13 km tillbaka till toppen.
Då man kan avbryta firningen närsomhelst och klättra tillbaka till toppen är de sista replängderna i allmänhet mer polerade än de första.
Säsong: april--november. Teoretiskt sett möjligt hela året för lokalbefolkning och finkännare. I december--mars är det bitande kallt utom några timmar i full sol mitt på dagen. Mitt på sommaren är det brutalt varmt även molniga dagar. Jag gillar att åka dit maj-juni, men man riskerar åskväder på eftermiddagarna. Många fina sektorer är sydostvända och några är östvända, så vi brukar fira in på eftermiddagen och klättra till skymningen. På eftermiddagen kyler termikvindar ofta kanjonen. Jag skulle undvika att åka dit i augusti utom dagar då mistralen blåser (nordvästvind alltså). Bästa förhållanden får man under perioden från mitten av september till mitten av november då det ofta blåser en torr nordvind. (Frankrikevänner vet att sky sydvinden som pesten).
Träning innan. Se till att ni är bra på att sätta händer och fötter på samma grepp. Se till att ni är starka på små positiva tvåfingerspockets. Klättra vertikala mycket lätta cirklar på klätterväggen, men använd blott de tre tvåfingersparen. Tag greppen aktivt, det vill säga gå upp i krimp på greppen (utan tumme). Stretcha!
Åka dit: Nice eller Marseilles flygplatser. Hyr en bil på flygplatsen och kör till La Palud-sur-Verdon. ‘Palud’ betyder våtmark på gammal franska, därför heter malaria paludism på franska.
Den äventyrlige kan åka buss från Nice till Castellane och sedan lifta till La Palud. Campingen i La Palud ligger på gångavstånd från byn, men ungefär fem km från klättringen. Det går nog ordna med lift från campingen till klättringen mest varje dag om man är social och flerspråkig.
Bo där: Det finns ett antal campingar i La Palud. Jag har bara bott Camping Municipal -- Grand Canyon. Den är OK. Det finns en del objekt på airbnb samt gites-de-france. Halvdyrt i La Palud om man inte är åtminstone fyra personer, billigare åt Castellane till (uppströms) men ännu dyrare åt Moustiers till (nedströms).
Service: I La Palud finns det ett bageri, två barer, ett par resturanger, en pizzabil, en liten klätterbutik, några souvenirshoppar och ett snabbköp. En hel del affärer görs fortfarande upp enbart kontant, och det finns ingen uttagsautomat i byn. Närmaste automat hittar man i Castellane (österut) eller i Moustiers (västerut). Där hittar man också något större matvarubutiker.
På andra sidan av Verdonälven: La Ramirole (3km fågelvägen, men en timme i bil från La Palud) är väl numer den mest berömda klippan på vänstra älvbanken, framförallt för att klippan är så fet och för att Seb Bouin och Antonin Rhodes har satt upp ett antal mycket svåra leder där. Ramirole är brant, stor, nordvänd och har massvis med tufor. Det är alltså blött där största delen av året. Sommaren är normalt den enda period det kan tänkas gå klättra där. Det finns ett antal lättare leder, men de mest givna linjerna är runt 8a/+ eller (mycket) svårare. Gratis förare på greenspits.com.
Bauchet ligger någon kilometer väster om Ramirole och bjuder på styvt graderad och bitvis mycket glest bultad sportklättring. En del av klippan är alltid torr då den skyddas av tak ovan lederna. Av någon märklig anledning är klippan inte så populär längre. Skugga på eftermiddagen. (Lednamn skrivna på instegen, så en lista av leder från vänster till höger t.ex. från ukclimbing räcker.)
I Samson-korridoren (20 min från La Palud uppströms) hittar man sportsektorn Hulk som är som ett mini-Ramirole men med betydligt lättare leder (mestadels från ungefär 7b till 8b, med en handfull leder svårare och lättare än så). Också nordvänd, överhängande, full med tufor och ofta blöt, men sval om sommaren.
 |
| Tyrolsk travers över älven på anmarch till sektorerna Hulk och Duc. |
Andra viktiga klätterområden i närheten av La Palud: Gorges du Loup (sport, 90 min), Aiglun (multipitch, 90 min), Céüse (sport + multipitch, 2,5 timmar), Châteauvert (sport 90 minuter), Annot (bouldering + tradsprickor 65 minuter), Orpierre (sport, 2 timmar), Buoux (sport, 2 timmar). Alla tidsangivelser om man kör normalfort på mycket slingrande vägar.
Utrustning
Minst 100m rep för att fira, se nedan för specifikation. Dryga dussinet kortslingor räcker för de flesta leder, några nyare leder kräver upp till arton kortslingor. Två 120 cm slingor per replag. Två till tre 60 cm slingor för att eventuellt förlänga någon punkt för mindre repdrag. Det händer att man vill slinga av en buske eller trä runt timglas. Säkringsdon typ guideplatta. Någon extra skruvkarbin. Några extra ultralätta karbiner för standplats och för diverse prylar som klipps in i selen. Lättviktshjälm.
För lättare replängder/leder är det skönt med skor en halv storlek större än normalt men se i sådana fall till att de är sprillans nya. På hårdare replängder behöver man ultraprecisa skor. Klättringen i Verdon handlar till stor del om att placera fötterna så högt man kan på pissiga fotsteg.
Det är rätt vanligt att replag som pushar graderna tar med sig en eller två skyhooks och en extra 120 cm slinga för att aida genom krux som inte går ner fritt. För en del klassiska leder kan man behöva lite säkringar också. På några leder räcker det med en handfull nötter och 4–5 kamkilar, medan ett fåtal leder som t.ex. ULA eller Estampore kräver ett fullt fjällrack. Inga leder som vi rekommenderar här kräver tradsäkringar.
Rep för korta leder (upp till 200m): halvrep eller twinrep. De flesta repor är korta så 50 m. rep är bättre än 60 m. då man har mindre rep att hantera på standplats, och 50m rep räcker för firningspisterna. Klipp en vattenflaska och en ultralätt regnjacka på selen. Verdon ligger i fjällen, det kan börja regna närsomhelst och provensalska åskväder är inte att leka med.
Rep för lite längre leder: ett enkelrep (50 m. är idealt i Verdon) + ett tunnt halvrep för firningar + hissäck. En microtraction eller tibloc för att hissa säcken. Säkra 1a med grigri och 2an med guideplatta typ Petzl Reverso (replaget behöver alltså tillsammans 1 Grigri och 2 guideplattor). En liten hissäck (20l) för matsäck och extra kläder. Man behöver inte en specialiserad hissäck i Verdon eftersom klättringen i allmänhet är brant nog att säcken inte släpas längs väggen i någon större utsträckning.
Förare: Verdon 2017. 52 years and 520 routes in the Verdon är inte en komplett förare men har allt man behöver. Det är också den enda förare jag sett som inte regelbundet blandar ihop grader och replängder, ritar dem fel, eller är allmänt miserabla. Bruno Clements förare Verdon Inte'graal täcker båda sidor av älven, inklusive alla sportklippor, och är nästan komplett. Vill man klättra på några av sportklätterklipporna är det en bra idé att införskaffa Verdon Inte'graal men den kan tyvärr inte rekommenderas för förstagångsbesökare då den har svårlästa topobilder och ger intrycket av att inte vara korrläst.
Tjugotre varmt rekommenderade leder sorterade från nedströms till uppströms
För varje led ger vi graden i föraren, ungefärlig längd och den så kallade obligatoriska graden. Den obligatoriska graden anger hur svårt det är att ta sig mellan bultarna, normalt sett medels friklättring utan att ha med sig kilar. Ibland anges obligatorisk grad som t.ex. 6c/A1 där ‘A’ står för direkt aid vilket oftast rör sig om att stå i en slinga klippt i en skyhook eller i en kil. A0 indikerar att man drar i kortslingor klippta i fast utstyr (bult, pitonger eller slingor i timglas).
Graderna i Verdon är lite vingliga, dels för att utveckligen av sportklättring gick mycket fort i Frankrike på tidigt åttiotal och gränserna mellan gradbanden var illa definierade, dels för att en del replängder har blivit polerade — värst på passager där folk aidar förbi punktkrux. Jag vill inte ge mina egna gradförslag men jag tror det går utläsa av beskrivningarna var jag har upplevt mig sandbaggad.
Grand Eycharme-sektorn
Tekniskt sett inte på Escales, men i dess förlängning nedströms.
 |
| Även den andra firningen på Grand Eycharme är något luftig |
Monstruös firning! Första firningen snett åt klättrarens vänster runt 50m. Prussik och knut i änden på repen, kamrater! Den karska/idiotiska klättraren har 2x60m rep och sätter igång en gungning innan de tappar kontakten med väggen och svingar sig in till en firningstation under ett överhäng 59,5 m lodrätt under första kedjan. (Tåkrok runt enbusken hjälper). Första gången nedför denna firningspist missade jag att gå snett åt vänster och hade fått uppleva vad som guideboken beskriver som en “högtidsstund av ensamhet med prussiken” om inte några italienare nedanför hade skrikigt « La ballant ... LA BALLANT !!! » för fulla halsar.
Les Caquous, 6c (6b obligatorisk) 200m. Brant och atletisk klättring längs en diederformation. Första bestigningen gjordes i stöt från backen för över fyrtiofem år sedan och säkrades vid den tiden med pitonger, slingor och mycket mannamod. När du klättrar, notera att femte replängden som lämnar diedret och följer en linje med pockets på vänstra väggen gjordes fritt onsight förutom ett par vilor i de få pitonger som ledaren lyckades hamra in. Helt vilt. Det talas ofta om att choppa denna led som numera har feta borrbultar hela vägen (placerade av förstabestigaren). Vi gjorde även första replängden som har mestadels aidklättring. Den skulle jag skippa om jag klättrade leden igen. Är 6c på gränsen av replagets onsightförmåga kan det vara en bra idé att ta med ett kilset eller två-tre friends (camalot 0.5–1), framförallt för de första replängderna. Alla partier som är svåra är dock nära en bult.
 |
| Klättrare i grön hjälm på Les Caquous andra repa. Replag till h. på Surface |
Surface, 7b (6b+ obligatorisk) 200m. Ännu brantare och mer atletisk än Les Caquous. Varierad klättring som har lite av allt. Kruxreplängden är den första 7b repan med relativt tekniskt lättfattlig klättring på pockets. För den andra 7b-repan: skicka upp den längre i replaget. Denna repa är benhård om man är kortare än 170 cm skulle jag gissa.
 |
| Erik Nordfeldt på andra 7b-repan på Surface |
Frimes + Bananes-sektorerna
Jag föredrar att fira in längs Mort à Venice. En första firning om 55 meter för en ner till en liten trädgård. Dra ner repen och skramla ner för trädgården och hitta kedjan ovan kaminsprickan Heavy Metal. En 50 m firning för ner till klippans bas. Annars går det bra att fira in medels tre firningar längs firningspisten som korsar Mandarin Merveilleux. (Två firningar om man börjar med en 60m firning och en from förhoppning att repen inte fastnar...).
Frimes et Châtiments, leden som sektor Frimes är uppkallad efter, är helt säkert en fin led, men jag har bara klättrat de sista replängderna som den delar med Il giochio de prestigio (se längre ner)
 |
| Artikelförfattaren på Frimes et Châtiments/Sidermek. Den enda moderata leden på sektorn. |
Surveiller et punir 7a+ (6c obligatorisk) 110 m. Fyra ihållande replängder. Första replängden är mest bara krånglig, andra replängden är krävande med långa utklättringar, tredje replängden har ett hårt och ultrapolerat krux, och sista replängden är brant men trivial i jämförelse med de övriga replängderna.
“Surveiller et punir” är en essä av Michel Focault. I svensk översättning kallas den “Övervakning och straff”. Fin video av kruxrepan här.
Il giochi de prestigio 7b (6c+ obligatorisk) 120 m. Nästan lika svår som Surveiller... Andra replängden är ofta blöt, men bjuder på lätt överhängande klättring på öppna pockets. Tredje replängden är ett fint sva. Avslutar upp längst Frimes et Chatiments där graderna sjunker betydligt utan att klättringen blir så värst mycket lättare.
 |
| Erik Nordfeldt på Il Giochio |
Il giochi de prestigio är italienska för "den prestigefulla leken", dvs. trolleritrick.
Phœbus 7a (6b+ obligatorisk) 130 m. Väldigt vänlig led. Bra uppvärmningstur. Välbultad och nyligen ombultad. Varken särskilt ihållande eller luftig. Phœbus är ett epitet för guden Apollon.
Hellfest 7a+ (6c obligatorisk) 260 m. är en "modern klassiker" och en fin lång dag utan att bjuda på allt för minnesvärd klättring, vilket ju kan vara skönt ibland. Passera Phœbus och ta ytterligare två firningar ner till basen av La voie de 50 cm (ok led med kul och omväxlande klättring, men ingen ultraklassiker). Hellfest ligger just till höger om voie de 50 cm. Börja i trädet och låt inte skammen tvinga över er till klippan för tidigt.
Hellfest är namnet på en fransk hårdrocksfestival.
 |
| Julia på Hellfest |
Pilier Gousseault
På Pilier Gousseault går två feta leder.
Om guiderna i Verdon har installerat fixa rep längs Sordidon så fira för all del ner längs dessa, annars skulle jag sky denna firning som pesten. Tre bekväma firningar nerför Heure Zero för snabbt ner till Banan-trädgården.
Pilier Gousseault är helt sydvänd och de följande två turerna bör göras på molniga dagar under våren eller hösten.
 |
| Pilier Gousseault i all sin ära. Johan Hasslow på näst sista repan, jag gömmer mig på stand bland träden. Notera alla highlines. |
Via Mathis övre del 7a+ (6c obligatorisk) 200m. Jag har från säkra källor att den nedre delen av Via Mathis har en magiskt fin fingerspricka (7c) men jag har bara klättrat den övre delen som också bjuder på riktigt fin klättring på något sämre klippa än sin granne till höger. Den andra replängden räknat från trädgården är lite trixig utan egentlig uppvärmning, men sedan rullar det på fint upp längs den mäktiga pelaren upp till det gamla enträdet två replängder under toppen där en tjugo meter lång tunnel (pannlampa behövs inte) leder till en paradishylla, en kort lätt replängd och en magiskt fin avslutande 7a-replängd.
 |
| Starka frassar på La fête des nerfs |
La fête des nerfs 7a+ (6c+ obligatorisk) 260m. Mytomspunnen mellanstor vägg med helt otroligt hög klippkvalitet rakt igenom. Fixa rep leder till sista firningen till botten av väggen och en tekniskt och tidskrävande 50m replängd, vilket man måste klättra om man vill hävda att man gjort leden, leder direkt tillbaka. Nästan alla replängder som följer är fingerknäckande sandpåsar. Den obligatoriska graden (6c+) kommer sig från den näst sista replängden där kruxet är en fingerspricka i ett minidieder. Lätt om man är svensk tradnisse! Sista repan (7a+) skulle gärna kunna ha en bult till, annars är leden genomgående välbultad. Det som gör leden svår/mytomspunnen är den otroligt ihållande karaktären. Jag vet en fransk 9a-klättrare (som här skall förbli namnlös) som helt enkelt inte tog sig upp för sista repan och fick bli räddad av en kamrat som skickade ner en repända och en jumar från toppen... Det är dock helt osannolikt att detta händer för de som har större vana från leder med många replängder.
Rivière d'Argent-sektorn
Rêves de fer 6b+ (6b obligatorisk) 100m. En fin och rätt ihållande led. Liksom de flesta leder på denna sektor har man stundtals en hel del luft under fötterna. En inte allt för svår introduktion till de mer luftiga lederna. Fira ner längs leden, och räkna till tre. Tappar du räkningen och firar ner förbi första stand är det du som är imse vimse spindel.
 |
| Fredrik Nyberg på sista repan på Rivière d'Argent |
Rêves de fer (The Iron dream) är en science-fiction roman av Norman Spinrad.
L'ange en décomposition 7a (6c obligatorisk) 100m. En mytomspunnen och alldeles förträfflig led där den andra replängden går längst en lätt överhängande pelare och bjuder på fantastisk klättring så fort som man tagit sig förbi det polerade svapartiet. Den sista replängden är rätt lätt, vilket är bra då den knappt har några bultar, vilket visade sig vara extra komplicerat för mig och en annan farbror vilka, med mer än femtio år samlad erfarenhet, firade ner tre replängder en timma innan solnedgång utan pannlampor. Nå, gubben som inte var underteckna är en stabil klättrare och kunde göra en blind bestigning av sista repan.
“Jonas, jag hittar inga bultar. Kom du ihåg linjeförningen?”
“Äh, jag hittade knappt några bultar när vi gjorde den i fullt dagsljus heller. Klättra uppåt!”
L'ange en décomposition (Den ruttnande ängeln) är en roman av Mishima. Patrick Edlinger tar ett långt fall på denna led i filmen Opera Vertical. Det finns även ett fint youtubeklipp där Alain Robert soloklättrar från ovan kruxet till toppen. Även på denna led börjar man med att fira ner längs leden.
Rivière d'argent 6b+ (6b obligatorisk) 120m är en bra introduktion till detta vägparti. Inte så svår, inte så luftig, men med utmärkt klättring på bombfast fjäll. Fira ner längs leden. Namnet skrivit på första kedjan.
Barbapoupon 6b+ (6b+ obligatorisk) 150m är en sämre introduktion, men en kanske finare led på ännu bättre klippa än Rivière d'argent. Fira 30 m ner till första stand på Rivière d'argent och sedan ytterligare 20 m över ett stort överhäng ner till ett sva och dra dig in till första standplats. Efter en traverserande replängd kommer en replängd som har ett hejdundrande krux en bit ovanför en bult. Nästa repa fortsätter med mer ihållande, något lättare, obligatorisk men fantastisk klättring. Dessa 6b+ har ingenting med 6b+ på Rivière d'Argent att göra, eller med sjuminus på svenska klippor för den delen. Tredje till sjätte replängden är alla magnifika, men både tekniska och ihållande.
 |
| Julia on the 3rd pitch of Barbapoupon |
Ticket danger sektorn
Man firar in längs ticket danger. Relativt enkel och smärtfritt. Till turisternas skräckblandade förtjusning: kliv över staketet och fira in från utkikspunkt Carelle. Alla firningar är rakt ner, förutom fjärde firningen då man måste fira lätt diagonalt åt klättrarens höger till en kedja just till höger om en liten pelare.
Ticket danger 6a+ (5c obligatorisk) 140m eller 7a+ (6c obligatorisk) 200 m. Om man stannar innan den sista (femte) 50 m. firningen ner till trädgården så får man klättra en fin fem replängders led där alla replängder är 6a eller 6a+. Den sista två replängderna är helt enormt bra, men den sista replängden är glest bultad och en smula polerad. För en mer bekväm upplevelse för 6a-klättraren rekommenderas att avsluta i Clic-clac (5c). De som är helt säkra på att de tar sig upp för en 6c bör fira hela vägen ner till trädgården. Den andra replängden (6c+) är fin och ihållande. Den första replängden är 7a+ om du tycker det är OK att göra ett boulderproblem på vassa krimpers, annars är den bultad så att man kan dra sig förbi (A0,6c). För att ta sig till standplats innan första repan måste man traversera längs en hylla (fyra bultar, grad ... tja ... lätt?).
 |
| Artikelförfattaren följer andra replängden på Ticket Danger |
Pichenibule-sektorn
Fira nerför Ticket danger som ovan och gå sedan ned skidåkarens vänster längs trädgården, finn en firningstation, fira ner till botten av väggen.
Les rideaux de Gwendal 7b+ (6c+/A1 eller 7a+ obligatorisk) 250 m. Ultraklassisk och historisk viktig led. Ihållande klättring runt 6b till 6c+ med en kruxreplängd som är rejält mycket svårare (7b+? med ett ultrapolerat såphalt krux). Den hårda repan har ett hejdundrande krux (7a/+ obligatorisk utan kilar eller skyhooks kändes det som), men med en wallnut #7 eller skyhook kan man tydligen lätt aida detta parti. Partier där de flesta aidar är i allmänhet mycket mer polerade än övrig klippa då fötterna glider runt när de står i slingor.
 |
| Julia på stand där Pichenibule och Gwendal korsar varandra. Jag följer. Foto © Tatu Autio |
Längre upp måste man ta sig upp för den fantastiska och ökända 6c+ repan som också har rätt svår obligatorisk klättring (6c+ obligatorisk? snudd på i alla fall)! Ett antal replag har p.g.a. utmattning misslyckats att ta sig upp för denna repa, och tvingats fly vänster via Pichenibul till toppen (Fyra replängder 7a (6b obligatorisk), 5c, A0/6a, 6a).
En klassisk link-up är att klättra just
Rideaux-Pichenibul-Ctuluh 7b+ 270 m. Precis som de som inte tar sig upp för den sjunde repan av Rideaux (6c+) tar man den fantastiska traversrepan på Pichenibule ut åt vänster (7a) för att fortsätta snett upp åt höger upp för Ctuluh (6c+, 6a). Ctuluhs första repa är helt vild, och för de som aidat 7b-repan längre ner utgör en fri bestigning av denna repa utan tvekan ledens krux. Några småkilar kan säkert hjälpa för att ta sig mellan bultarna på ledens svårlästa krux.
Dalle grises-sektorn
En mycket bekväm firningspist som är behagligt flack leder ner till Ekorre-trädgården. Mentalt avslappnat då man alltid kan avbryta, fira tillbaks till trädgården och klättra upp till toppen via Dalle Gris 5c+ 130m.
Afin que nul ne Meure 6a+ (5c obligatorisk) 150m. En fin fem-repors tur som är mycket väl värd att göra. Inte så brant. Blott den sista repan är i grad 6, resten enklare. Namnet syftar på att den för tidseran mycket täta bultningen gjordes så att ingen skulle dö.
Démon 7a+ (7a obligatorisk) 160m. Fantastisk klättring. Fantastisk klippa. Pockets. En aning polerad och obligatorisk grad runt 7a. Fjärde repan är inte att underskatta (7b i min mening).
 |
| Fjärde replängden på Démon |
Mangoustine Scatophage 6c+ (6c obligatorisk) 150m. Ultraklassiker, kanske mest för att det är en sådan gammal led, men de tre första reporna har fin klättring, där framförallt första repan utmärker sig för tekniskt svår svaklättring. Avslutas med lätta, välbultade och mycket minnesvärda repor i femte graden.
 |
| Artikelförfattaren på Mangoustine... foto: © Tatu Autio |
Prise de cent, övre delen 7a+ (6b+ obligatorisk) 150 m. Några fina repor och några medelmåttiga repor, men skön gradering i jämförelse med mycket annat, så man blir glad av att känna sig stark.
Prise de cent var den hundrade leden de berömda Remybröderna förstabesteg, därav namnet.
 |
| Prise de cent. Erik Nordfeldt på näst sista repan. |
Mégafoot-sektorn
På denna sektor får man nog vara helt själv, även de mest intensiva dagarna. Fantastisk klippa genomgående på hela sektorn. Anledningen till sektorns bristande popularitet är nog att det är en dålig idé att fira ner till trädgården vid sektorns bas om man inte är helt säker att man tar sig upp för en old-school 6c+. Fira in från en kedja markerad Les Barjots, inte längs Pique Assaut som det står i föraren! Den första firningen är bara 15–20 meter, men försök inte göra första två firningarna i en. Repet fastnar förmodligen vilket vore mycket bekymmersamt.
Mégafoot-triologin 7b (6c+ obligatorisk) 310 m. (Mégafoot 7a+, Pierre de lune 7b, Pique assaut 6c+). En klassisk eftermiddag i skuggan för de starka.
 |
| Första replängden av Mégafoot |
Börja med Mégafoot, 7a+ 110m och mycket krävande. Alla replängder kändes hårda, men kanhända var det vi som var softa. Första repan är briljant och glest bultad på sista biten, andra repan går genom osannolik terräng, tredje repan gör ont i fingrarna på ett tekniskt sva och fjärde repan är helt makalöst magnifik. Det var så långt vi kom, sedan blev vi lata. Pierre de Lune sägs vara svårare och Pique assaut (göteborgshumor asså) skall tydligen inte underskattas. Jag återkommer i saken...
 |
| Alex Blaza sketchar ovan sista bult på sista replängden av Mégafoot |
Les marches du temps 7a/A0 (6c obligatorisk) 200 m. Magiskt bra klättring på goda pockets. Mycket välbultad. Fira in längs leden (luftigt) och lämna slingor på de två första bultarna på aidrepan. Om det är lite krita på greppen är denna rätt överkomlig för graden.
 |
| Erik N. och Julia på Marches du temps. |
Luna-bong-sektorn
Luftig firning in längs Luna bong. Förutom ultraklassikern Luna Bong (blandat bult + kil) är nog den mest mytomspunna leden på sektorn den förfärligt namngivna Caca Boudin. Även om det sägs vara en av de bästa lederna i Verdon så vägrar jag klättra något som kallas bajskorv.
Les extraterrestress 7a (6b+ obligatorisk) 160m
De första två reporna är lite smuliga och kunde väl ha en bult eller två till. Tredje repan också lite halvsmulig men bjuder på fin välbultad klättring. Sedan bär det av med atletisk klättring på mycket bra klippa. Förutom repan den delar med L'éperon sublime är leden helt befriad från polerad klippa. En bortglömd klassiker helt enkelt.
 |
| Julia följer första 7a-replängden på Les Extraterrestress |
Parois rouge-sektorn
Första halvan är rejält brant och alltid torr. Gå in längs tunnlarna som börjar vid Samsonkorridoren och ordna med lift tillbaka till Samson från toppen. Det går också att tråckla sig ner från toppen, men det har jag inte provat.
Kallistée 7b/A0 (6b+ obligatorisk) 250m. Boom! Finast på högra älvbanken? Första halvan är som att klättra ett par uppvärmningsleder på en valfri överhängande halvrutten sportklätterklippa någonstans i Europa. Avslappnad lek upp för stora juggar, några med lite sika på. Sedan en aidrepa och sedan bär det av med fyra replängder i rad i svårighetsgrad 7a+/7b på helt fantastisk verdongrå klippa. Otroligt ihållande både i svårighet och kvalitet. Replängd tio är kanske den bästa repa jag klättrat i Verdon. Väldigt välbultad led med feta limbultar varje kroppslängd. De som är kortare än mig kan ta med en skyhook för att sänka den obligatoriska graden till 6b+.
 |
| Artikelförfattaren följer sjunde replängden av Kallistée |
Le Duc
Inte heller på Escales, utan ligger på vänstra sidan om älven.
Billigare grader och mer modern stil än på högra älvbanken. Gott om tufor, grepp och överhängande partier och bra för moralen när man frågar sig varför man inte längre kan klättra på sin normala nivå rent gradmässigt. En nordvägg som ofta är blöt och bara kan klättras efter lång torka. Går bra om sommaren så länga man bara kommer till toppen innan solen börjar skina på väggen.
Parkera vid tunnlarna (Sampson-korridoren) och ta en tyrolertravers över älven. Till skillnad från Escales så firar man ner när man väl kommit till toppen. Bra firningspist till höger om Série Limitée.
 |
| Artikelförfattaren gode pumpad på Alix... Foto: Erik Massih. |
Alix, punk de Vergons 7b (6c obligatorisk) 300m. Alla replängder (utom första replängdens 5c-jungel) skulle vara en trestjärnig klassiker på vilken sportklätterklippa som helst. Brant och atletisk klättring på mestadels stora grepp. Världsarvsled. Topp fem av långturer jag gjort.
Vergons är en liten by mellan Verdon och Annot.
Série limitée 6c+ (6b obligatorisk) 300m. Modern klassiker och när den är torr är det kanske den mest populära leden i Verdon dessa dagar? Det är i alla fall den enda led jag stått i kö för. Går in i solen vid fyra-tiden så det är inte helt optimalt att hamna bakom ett gäng långsamma replag på denna. Stig upp tidigt.
 |
| Näst sista repan på Serié Limitée |
Samtliga rekommenderade leder i ungefärlig svårighetsordning
Graden betyder inte allt i Verdon. Här är samtliga leder som nämns i ungefärlig ordning efter svårighet. Med svårighet avser jag svårighet att ta sig till toppen med ett knippe kortslingor, gott humör och vilja att ta ett fall/häng eller två (inga trix med skyhooks eller nötter).
Afin que Nul ne Meure
Ticket Danger sista 5 reporna
Rivière d'Argent
Réves de Fer
l'Ange en décomposition
Phœbus
Série Limitée
Barbapoupon
les Caquous
Ticket Danger hela leden
Hellfest
Prise de Cent
les Marches du Temps
Extraterrestress
Rideaux de Gwendal
Surveiller et Punir
il Giocchi di Prestigio
Rideaux-Pichenibul-Ctuluh
Démon
Alix, Punk de Vergons
Kallistée
la Fête des Nerfs
Mégafoot-triologin
Tekniker och tricks för långturer i allmänhet och Verdon i synnerhet
Firningar
En sak som är speciellt med Verdon är att man i allmänhet börjar med att fira sig ner från toppen. Firningarna är ofta mycket branta och går ibland ner längs väggpartier där det inte finns några leder, så inga bultar att klippa in sig i om man måste fixa och dona med repen. Därför anbefalls ordning och reda. Håll god ordning på repen. Släng inte ut dem utan att försäkra er om att de inte korvar sig. Jag firar numer uteslutande enligt metoden som beskrivs i petzls tekniska manual (förutom att jag har repbromsen på en dedikerad dubblerad 60 cm slinga). I Verdon skulle jag inte drömma om att fira utan prussik, utom nedför Dalles Gris (den flackaste firningspisten i dalen).
Britter och svenskar som lärt sig klättra flerrepors turer på småklippor hemmavid med blott några få replängder, där man ofta måste bygga stand i egna säkringar, är i allmänhet absurt långsamma på stand. Det är oacceptabelt om det tar längre än 45 sekunder att bygga stand i två bultar, klippa in sig, och börja ta hem rep. Träna och fundera i hemmets lugna vrå för alla möjliga situationer. (Hint: glidande x på en 60 cm slinga, eller 120 cm om det är väldigt långt mellan punkterna. Slösa ingen tid med att knyta knutar på 60 cm slingor, undantaget riktigt rostiga handknackade 8mm bultar från sjuttiotalet är alla bultar starkare än en slinga med en knut i, och om ena punkten brister så blir det ändå ingen vidare stor chocklast med en 60 cm slinga, kroppen absorberar de mesta.) På många turer i Verdon är nästan alla standplatser hängade eller halvhängande med i bästa fall ett stort fotsteg under stand. Att ha ett system där man enkelt kan justera avståndet till standplatsens centralpunkt är A och O; förr eller senare köper alla en Petzl connect adjust.
Speciella tekniker för långturer
Lär er hur man bygger en z-hiss för att dra upp en skadad eller oduglig andre som inte kan följa det ni just klättrat. Lär er hur man tar sig ur standplatsen om förste eller andre är skadad och inte rör sig. Lär er hur man firar med skadad. Om allt detta verkar för komplicerat, lär er numret till franska bergsräddningen och hur man hanterar skammen.
Hissäck
Jag har inte hittat någon bra beskrivning hur man klättrar med liten hissäck online (förutom amerikanska beskrivningar, men de antar att det rör sig om en flack tradtur och man hissar en tung säck med lite extra friends och kilar så man måste hissa med ett statiskt rep).
För att hissa en liten säck använder jag följande system. Man behöver två karbiner, en i varje ände av hissrepet. Jag hissar en liten säck med ett dynamiskt halvrep eftersom det är trevligare att fira med två dynamiska rep jämfört med ett dynamiskt och ett statiskt. Med ett statiskt rep får man enormt reptrassel.
1.Bygg standplats som vanligt. Ropa “lägg av!” och klipp in en låstalja typ edelrid spoc eller petzl micro traxion (eller bara en tibloc) i en av bultarna i stand, ta loss hissrepet från loopen bak på selen och klipp in det i stand och fäst hissrepet i taljan och ta hem löst rep.
2. Stacka repet över selen som vanlig, dvs börja med längre loopar och gör dem sedan kortare och kortare.
3. När repet är sträckt, ge andremannen tio sekunder att klippa ut säcken ur standplatsen nedanför, om de av någon helt outgrundlig anledning inte redan gjort det. Dra sedan upp säcken hand över hand och fortsätt att stacka repet elegant i kortare och kortare loopar.
4. När du dragit upp säcken hela vägen: flytta över hissrepet till en därför avsedd 60 cm slinga och häng repet i stand på samma sida som taljan.
5. Klipp en guideplatta i den andra bulten på stand och ta hem klätterrepet och stacka det som vanligt på selen i allt kortare loopar. Eftersom hissrepet är noggrant hängt på ett annat ställe så trasslar repen inte hop sig.
6. När repet är sträckt, klipp in det direkt i guideplattan och ta hem för kung och fosterland så att andre förstår att säkring är klar.
7. Medan andre håller på att klättra, flytta över säcken från sin ände av repet till den änden du drog upp så att andre kan klippa ovansidan av hissrepet direkt bak på selen när de kommit upp. Klipp in en backupslinga i säcken mellan du håller på och fipplar. Varandes en idiot har jag tappat en säck i denna manöver.
I min erfarenhet, om klättringen är brant och ihållande, så vinner man tid med att klättra med en liten hisssäck jämfört med att ha en på ryggen eller klippa in ett par kilo extra prylar i selen.
Köp vår förare: Norra Kustlandet, klättring i Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten
