I år hade vi fått höra från flera källor att det går bra att ignorera väderleksrapporterna och bara åka dit; det skall gå bra att klättra oavsett regnmängd eller temperatur då det finns gott om både nordvända och väldigt branta klippor.
Nå, i slutet av Augusti, mot inrådan från eltiempo.es åkte vi dit. Då jag hade gjort ett dåligt förarbete studerades den mycket knapphändiga föraren på vägen dit, och vi beslöt oss för att starta i Teverga, det bultande hjärtat i Asturias klätterscen.
Klättringen i Teverga har sitt centrum i den lilla byn Entrago söder om distriktshuvudstaden Ovieda. Entrago har två pubar och gratis(!) camping vid en stor parkering. Några hundra meter söder om byn finner man det lilla samhället San Martín med två snabbköp, bank och postkontor.
Det råder så vitt jag kan bedöma delade meningar om klättringen i Teverga. Jag anser att klättringen i allmänhet är dålig: mestadels polerade leder med vassa grepp och det fåtal fina leder som finns får man köa i timtal för att prova, att man är galen/felinformerad om man åker långväga för att klättra där, och att jag hellre skulle tillbringa tiden på en fingerbräda. J. hävdar att det är OK, åtminstone värt att besöka om man är i krokarna. Den berömde franske klipp-utvecklaren Antonin Rhodes säger att Taverga är bättre än Margalef och Siurana… Nå. Jag avråder i alla fall å de starkaste från ett besök annat än som en avstickare om man besöker den väldigt fina regionshuvudstaden Ovieda.
Efter några panikartade facebooksmess med Mike Owen så vände vi tillbaka österut och begav oss till Hermida-dalgången (Desfiladero de La Hermida, på Cervantes tungomål). Det är den korrekta destinationen för den som vill klättra långa branta tufa-leder i graderna 7a-8c.
Tyvärr visade det sig att försäkringarna om att det alltid går klättra där, även på sommaren vara överoptimistiska. Vi hade som varmast 41°, och vi hade i princip aldrig kallare än 30° mitt på dagen, ofta betydligt varmare. Några lokala klättrare från Santander hävdade dock att veckan vi var i krokarna var den värsta veckan de någonsin upplevt för klättring.
Sektorer
Rumenes
Vi började vår vistelse i Hermida med att besöka sektor Chorreras i Rumenes. Av de sektorer vi besökte var detta den enda som fanns i guideboken. Mycket fin sektor, i skugga efter klockan ett och med ett gäng fina leder i gradspannet 7a till 8a. Lederna är mellan 25 och 50 meter långa. Anmarchen tar 15-20 minuter brant uppför. Klättringen är mestadels brant och följer som sektornamnet antyder droppstensformationer. (En chorrera är en dropstenskolumn). Tyvärr är sektorn också mycket populär, och för de låga sjuorna får man stå i kö. Skugga efter klockan ett ungefär.
Anbefaller den mycket långa Síndrome de Stendahl, 8a, den fantastiska linjen Rumenes power y al vino, 7a+ och takleden Apokalimnos, 7b. Båda 7a-lederna längst upp till höger var fina också. Lättaste uppvärmningen är nog Viñarock, 7a+ (men den kändes som 6b/b+ för både mig och J. när vi jämförde med de andra 7a+-lederna på cragget). Låt bli att klättra Pánico Nuclear, 7c, om du inte vill ha ett två moves stenhårt boulder mitt på en ok 35meters 7a+.
 |
| Klättrare på El Dia del arquero 7a+,7c+ |
 |
| Sonia på Pánico de Stendhal, 7c |
Cicera
Då en katalansk vän, och riktigt fanatisk klättrare, fann på att vi var i Hermida började han mailbomba mig om att åka till Cicera, så det fick bli nästa sektor på vår tur. Cicera har väldigt fingriga, lätt överhängande leder med en kombination av väggklättring och tufor. Tyvärr var det alldeles för varm för att klättra den typen av leder under vår vistelse, särskilt som de var en smula polerade (ovanligt polerande för en klippa som inte täcks av någon guidebok). Det hindrade oss inte från att upprepade gånger åka dit och försöka.
Lederna är mellan 20 och 40 meter långa. Klippan har ett femtiotal leder, mest i graderna närmast runt 8a, men med en del kvalitetsleder i det lägre sjua-registret också. Fisura Clasico, 6c+ var väldigt fin bland de få lätta lederna (den stod som 6b+ i topon, men skulle nog vara 7/7+ i Bohuslän, vilket jag översätter till 6c+). Kan inte anbefalla något särskilt eftersom vi hade så risiga förhållanden. Pacifics, 7b+ var ok, så även Mancha Roja, 7c och La Corbata de Unquera, 7a. För de riktiga lederna på cragget får ni fråga någon annan. Jag har hört att Entropia, 8b skall vara rätt fantastisk.
Skugga hela dagen.
En halvrisig topo över Cicera finns att tillgå på baren Posada la Cuadrõna i Hermida (se under rubriken “Guidebok”).
 |
| Fisura Clasico, a bit too classic in parts. |
 |
| Stark pojk från Toulouse på någon låg åtta i Cicera |
 |
| Cicera |
Cueva Carcalosa
När vi upparbetat tillräckligt mycket energi efter att en brutal värmebölja tvingat fram några vilodagar tog vi mod till oss och gick den mycket branta stigen upp till Cueva Carcalosa. Det krävs 30-40 minuter av brant vandring längst många fixa handlinor för att ta sig upp till grottan, som fortfarande är under intensiv utveckling. Än så länge finns det bara knappt femton leder (varianter oräknade) upp till 8c alt. 9a ungefär. Det är dock ingen tvekan om att detta kommer bli en mycket berömd sektor inom inte allt för kort framtid.
Lederna är mestadels mellan 40 och 55 meter långa, mycket branta till tak och följer mestadels tufor. Det finns lite mellanankare på runt 15-30m höjd som gör att man klarar sig med ett 80m rep, och att det dessutom finns lite möjlighet att klättra leder i lägre grader (6a+ till 7b). Annars är det mestadels leder mellan 7c+ och 8c som det bjuds på. De lättaste lederna är slabbiga insteg till höger om självaste hålan och är rätt fina allihop faktiskt. Skugga efter klockan tre på lederna till höger om hålan, just efter klockan ett i självaste hålan.
Anbefaller framförallt att klättra Dimensiones Paralelas, 7c+. För den starke såg La Deriva 8b+/c ut som ett absolut måste, och för oss svaga kan nämnas att den också är väldigt fin upp till mellanankaret (7a+). Polvo en los Osos, 7b, är en 30 meter lång tufa i hålans högerkant. Slutar innan det blir tak av alltihop.
Än så länge verkar klipputvecklarna lyckats undvika att topos börjat sprida sig. Så vill man åka dit får man höra av sig till undertecknad artikelförfattare...
 |
| Maia klättrar Dimensiones Paralelas, 7c+ |
 |
| Luis knappt halvvägs upp för La Deriva 8b+/c |
 |
| Carcalosagrottan. Anmarch precis så brant som man tror. |
Estragüeña
Efter att i allmänhet ha fått toksmisk på de rätt strama lederna i Asturias och Kantabrien så tillbringade vi resans sista dag med att klättra på sektorn Estragüeña i enhushålls-byn med samma namn. En fin liten klippa med fem minuters anmarch, på väg tillbaka mot kusten och med rejäla semestergrader gjorde en perfekt avslutning på vistelsen. Leder upp till trettio meter. Tufaklättring förstås. Skugga efter halv tre.
Topo finns i baren Posada la Cuadrõna i Hermida.
Alla leder verkar fina, vi hann med fyra stycken och anbefaller i första hand Alpinista Egoista, 7a+, och Asturacántabra, 7c+.
Det är rätt trångt vid basen av klippan och hälften av lederna startar från en diagonal svahäll med ett fast rep, så klippan sväljer inte mer än max tre replag.
Säsong
Bästa månaden är september. I oktober är det ofta för sent, för kallt och för blött, i alla fall efter det första tunga höstregnet. I juni borde tuforna ha torkat upp. Tidigare i Cicera.
Guidebok
Det lär finnas en spansk guidebok för Kantabrien, men jag har inte använt den. Vi har “Roca Verde” av Richie Patterson. Jag skulle absolut inte investera i guideboken inför en resa till Hermida-dalgången. Guideboken har inget mervärde över kopierade topos från internet eller klätterbarer då den saknar både stjärnmarkeringar, inspirerande foton, text som förklarar vilka klipper som är värda att besöka eller information om boende och vilodagsaktiviteter. Det enda som talar för guideboken är att den är producerad av en lokal klättrare som stått för en hel del utveckling och bultning i området.
En av barerna i byn Hermida, Posada la Cuadrõna, har en tidskriftssamlare med handritade topos, Desnivel-artiklar etc man kan fota av. De har också betydligt bättre mat än deras konkurrent tvärs över torget. Det lär finnas en klätterbar i Potes också (La Reunion, inte besökt).
Då de flesta klippor vi besökte var halv-hemliga så fanns dessutom ingen av dem (utom Rumenes) i guideboken.
Resa dit
Santander är närmaste större stad. Bilbao ligger inte heller hopplöst långt bort. Bil är helt nödvändigt för att ta sig mellan klipporna.
Bo där
Jag föreslår att man tar in på camping i Potes. Vi bodde på La Viorna som lätt är den bästa camping jag bott på. Mycket populär bland britter och tyskar, så personalen pratar bra engelska. Jag har hört att La Isla också är mycket bra. Nackdelen är att Potes är en väldigt populär semesterby. Bokning kan behövas i Juli och Augusti.
 |
| Älvspromenaden i Potes. |
Video
EpicTV har en film med James Pearson och Caroline Ciavaldini från området
Köp vår förare: Norra Kustlandet, klättring i Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten
