Wadi Rum, Jordanien

På väg mot Rum

I södra Jordanien, upp i öknen öst-nord-öst om röda havets norra spets, finner vi den berömda dalgången Rum, eller “Rumm” som Lawrence av Arabien stavade den. Vishetens sju pelare vaktar nordsidan av dess mynning och längs den trånga dalgången tornar sig vertikala sandstenstoppar vid namn Jebel än det ena och Jebel än det andra.

Byn Rum, omgiven av Jebel osv...

Dalgången (arabiska: Wadi) som omger byn  har flera källor, och det har från tid till annan varit möjligt att bedriva jordbruk där. Därför har dalgången bebotts sedan förhistorisk tid. Nu bor mest Zalabia-beduiner i Rum, efter att Nabatéerna lämnat.

Om en icke-klättrare till äventyrs känner till Wadi Rum är det nog just för att Lawrence av Arabien tidvis var baserad där under den Arabiska revolutionen 1917-1918. Lawrence bok, Vishetens sju pelare, beskriver dalgången och Hollywood-filmen är till stora delar inspelad i Wadi Rum.

Nuförtiden lever beduinerna i Wadi Rum i stort sett på den turism som först klättrare och sedan vandrare har drivit hit. Turismen verkar mer och mer bli inriktad på att köra runt folk i Jeep.

Julia följer Inshallah factor. Jag har missat ankaret och säkrar från enkelbult halvägs upp på integralen. Ingen superidé

Beduinerna själva har gott om hårdföra klättrare. Beduiner har genom århundradena funnit passager upp till de flesta toppar genom att följa efter ibexfår. Ibland har de förbättrat passager med hammare och mejsel, så kallade “beduinsteg”. Kunskapen om dessa leder har sedan förts från far till son. Några leder har dött ut med ättlinjer, andra är fortfarande vältrafikerade. De flesta har klätterpassager med svårighetsgrader mellan 2 och 5– (!) ungefär.

Den moderna klättringen kom till Jordanien med Tony Howard, legendarisk boss över den engelska klättermanifakturen Troll, som blev inbjuden till Jordanien på 80-talet för att undersöka möjligheterna för vandrings och klättringsturism.

Julia på första replängden av The Beauty.

Det visade sig snabbt att Wadi Rum har en hel del potential för äventyrlig vandring och klättring, och under 80-talet så stod Howard, tillsammans med fransmannen Wilfried Colonna de legendariska Remybröderna från Schweiz, och de tyska elbsandstein-hårdingarna Haupolter och Precht för utvecklingen.

Det är Tony Howard som har sammanställt den enda guideboken över området: «Treks and Climbs in Wadi Rum».

Klippkvalité

Så vitt jag kan utröna har inte särskilt många skandinaver klättrat i Wadi Rum, och de få som varit där har förtäljt om otroligt rutten klippa. Att klippan bitvis är väldigt lös kan inte förtigas, men väljer man nivå efter förmåga så tillför bitvis lös klippa en dimension. En del leder går dessutom helt, eller i huvudsak längst väldigt fast, nästan svart sandsten.

Merlin's Wand. En superspricka i öknen.

Klippan har väldigt varierande former med sprickor av alla storlekar, flak av alla storlekar och timglas av alla storlekar.

Precis som i de flesta sandstensområden så är det en mycket dålig idé att klättra första dygnet efter regn. Klippan blir mjuk av vatten och även om den ser torr ut på ytan så är den blöt på insidan. De flesta dödsolyckor i sandstensområden sker inom 24-48 timmar efter regnväder.

För de som söker ultrafast klippa så rekommenderar jag att klättra “The Beauty”, “Merlin” och “The star of Abu Judaiah”.

The Star of Abu J. Nästan som hemma.

Utrustning

En helt vanligt fjällrack duger fint. Det vill säga: dubbelrep, ett drygt set kil, kamkilar från fingrar till knytnävar dubblering av mittstorlekarna. En camalot/friend #6 behövs för "The Beauty" en av de mest klassiska lederna. Utöver det behövs tubband för att knyta av timglas, nylonslingor fungerar mycket bättre än dynema/spectra. Dessutom behövs en hel del 7-8 mm repslingor för att byta ut firningstationer och för att knyta av borrade timglas.  Slingor slits otroligt snabbt i öknen.

Eftersom det är så torrt går det nästan ingen krita alls. Ta med tejp för jamhandskar. Liten ryggsäck för förstärkningplagg och vattenblåsa.

Julia följer “Climb or go home” repan på Jihad

Säsong

Oktober till April.

Förare

Tony Howards «Walks and Climbs» är för närvarande bibeln. Wilfried Colonna jobbar på en uppdaterad förare. Camptocamp är en nästan oundgänglig källa till (tyvärr) franskspråkig beta. Det verkar som franska bergsguider helt på eget bevåg bultat upp standplatser/firningpister på alla klassiska leder, det positiva med det är väl att en hel del komplicerade nedstigningar

Huvudväggen på Jihad är rätt mäktig ändå!

Guide

Det finns en del lokala guider som tränats av BMC i England. De är kompetenta och duger fint för all vandring och för alla klassiska lederna.

Boende

Det klassiska boendet är tältning vid The Rest house (5JD/dygn). Det bör nämnas att matutbudet i Wadi Rum är inte mer än tillräckligt. Att äta på The Rest house kostar 10 JD/mål, dryck ej inkluderat.

Vi sov på futonger på golvet i Ali Hamads hus. Med helpension och fria jeep-resor till insteg betalade vi 25 JD/dygn (för sovplats betalar man 5JD/dygn). Jag rekommenderar alla klättrare att inkvartera sig via Alis Sunrise camp.

Språk

Arabiska eller Engelska. Det låter ju helt sjukt, men man klarar sig perfekt med Engelska i Jordanien. Lär dig några fraser på Arabiska ändå.

Budget

Vi kom in i Jordan från Eilat/Israel.

Taxi: Från gränsstationen mellan Aqaba och Eilat till Wadi Rum: 25 JD om ni låter Alia deala och wheala. 40 JD om ni försöker själv.

Visa: 10JD per person.

Entré Wadi Rum: 10 JD /person

Boende inklusive frukost och middag: 25 JD per person per dygn.

Mat är halvdyr i de små kvartersbutikerna i Rum.

kommentarer