av Jonas Gubbräv Wiklund
Det har kommit till borrbults kännedom att vissa nya klättrare inte känner till hur man fuskar på hängbrädan. För att råda bot på denna grava brist publicerar vi därför denna korta lathund för en imponerande instapost.
Hängbräda är ju klättringens kärna och eftersom hur pass miserabla trälister man kan hänga in på är det enda som verkligen betyder någonting (enbart följt av ens förmåga att traversera runt runt i en ring på ett diagonalt rutnät av trä) för varje klättrare så måste ju den förmågan alltid förbättras.
Underarmarna består av ett stort antal löjligt små sen-muskelenheter som med tiden blir rätt besvärliga att stärka. När de första snabba styrkevinsterna planat ut är det dags att lära sig att hänga mindre grepp med hjälp av klättrarens bäste vän, friktionen.
När man hänger helt stilla rakt under ett helt horisontalt grepp så är friktionen mellan hud och grepp till ytterst lite hjälp. Så det korrekta sättet att hänga på en greppbräda är med axlarna i neutral position och nästan raka armar. Normalt undviker vi att hänga med helt raka armar och axlarna uppdragna upp till öronen eftersom båda leder då belastas högt i något farliga positioner.
Med denna korrekta hängposition är fingrarnas position det enda sättet man kan fuska med friktionens hjälp. Det bästa är naturligtvis om man kan smyga på tummen på ett grepp under listen man hänger från eller på sidan av listen osv. Om det är omöjligt så måste man öka friktionen på något annat sätt. Här hjälper det en hel del att hänga från olika typer av pockets, så att man vrida de yttre fingrarna mot pocketens sidoväggar.
Om man mot all förmodan istället väljer att hänga i en flat list utan möjlighet att smyga på tummen någonstans så måste man lära sig att hålla fingrarna i en position som maximerar friktionen. På små rundade grepp innebär detta oftast att man använder öppen hand. Tyvärr föreskriver en del glädjedödande träningsprogram halvkrimpen. Då får man väl hänga med mittfingrarna i halvkrimp, men notera att ens beundrare ofta inte märker att man håller lång- eller lillfingret i öppen position!
När man valt ett grepp och hängt in kan det ju falla sig så att man snabbt märker att kraften saknas för att hänga en viss föreskriven tid. Då måste man snabbt ordna så att greppet hålls i en mer biomekaniskt fördelaktig position och att friktionskomponenten ökar. Båda dessa mål uppnås med hjälp av alla dödspumpade klättrares vän: kycklingvingen. Kycklingvingen undviker vi när vi klättrar eftersom den förhindrar rörelse mellan greppen, något som lyckligtvis aldrig är ett problem på hängbrädan.
För en optimal kycklingvinge på hängbrädan rekommenderar vi en långsam pullup samtidgt som axlarna dras bakåt och armbågarna utåt. När denna rörelse har lärts in till perfektion kan man lätt hänga några sekunder längre än nybörjarna som envisas hänga i en korrekt hängposition.
I värsta fall räcker inte kycklingenvingen för att hänga nog hårt och länge, då är det dags att (igen långsamt) dra upp knäna mot magen. Om det inte räcker så får man ta till det sista vapnet i arsenalen: luta sig bakåt och gå ut halvvägs i en front-lever (gå ut hela vägen hjäper också naturligtvis, men det är ju så förbannat jobbigt i sig).
Ni har kanske noterat att många av de mer avancerade fuskmetoderna kräver en hygglig styrka i diverse muskler helt orelaterade till underarmarna. (Det är därför en del helt humorlösa frassar väljer att mäta fingerstyrka i en apparat där man sitter på en stol och underarmen är fixerad i en tortyrmojäng. Fy för det!)
Det är också svårt för den svage att använda dessa avancerade hängtekniker för att framgångsrikt fuska i enarmshäng. Det krävs tyvärr att man har tillräcklig styrka för att kunna göra en partiell enarmspullup för att ens kunna genomföra de mest rudimentära kycklingvingarna. De enda riktigt framgångsrika fuskarna vi sett göra enarmshäng på de sociala medierna uppvisar också tyvärr en arm- och kroppsstyrka som är svår att uppnå för oss genomsnittliga latmaskar.
Därför föreslår vi ett fokus på frontlevers i monopockets hellre än enarmshäng från sexmillimeterslister.
Köp vår förare: Norra Kustlandet, klättring i Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten
Hängbräda är ju klättringens kärna och eftersom hur pass miserabla trälister man kan hänga in på är det enda som verkligen betyder någonting (enbart följt av ens förmåga att traversera runt runt i en ring på ett diagonalt rutnät av trä) för varje klättrare så måste ju den förmågan alltid förbättras.
Underarmarna består av ett stort antal löjligt små sen-muskelenheter som med tiden blir rätt besvärliga att stärka. När de första snabba styrkevinsterna planat ut är det dags att lära sig att hänga mindre grepp med hjälp av klättrarens bäste vän, friktionen.
När man hänger helt stilla rakt under ett helt horisontalt grepp så är friktionen mellan hud och grepp till ytterst lite hjälp. Så det korrekta sättet att hänga på en greppbräda är med axlarna i neutral position och nästan raka armar. Normalt undviker vi att hänga med helt raka armar och axlarna uppdragna upp till öronen eftersom båda leder då belastas högt i något farliga positioner.
Med denna korrekta hängposition är fingrarnas position det enda sättet man kan fuska med friktionens hjälp. Det bästa är naturligtvis om man kan smyga på tummen på ett grepp under listen man hänger från eller på sidan av listen osv. Om det är omöjligt så måste man öka friktionen på något annat sätt. Här hjälper det en hel del att hänga från olika typer av pockets, så att man vrida de yttre fingrarna mot pocketens sidoväggar.
Om man mot all förmodan istället väljer att hänga i en flat list utan möjlighet att smyga på tummen någonstans så måste man lära sig att hålla fingrarna i en position som maximerar friktionen. På små rundade grepp innebär detta oftast att man använder öppen hand. Tyvärr föreskriver en del glädjedödande träningsprogram halvkrimpen. Då får man väl hänga med mittfingrarna i halvkrimp, men notera att ens beundrare ofta inte märker att man håller lång- eller lillfingret i öppen position!
När man valt ett grepp och hängt in kan det ju falla sig så att man snabbt märker att kraften saknas för att hänga en viss föreskriven tid. Då måste man snabbt ordna så att greppet hålls i en mer biomekaniskt fördelaktig position och att friktionskomponenten ökar. Båda dessa mål uppnås med hjälp av alla dödspumpade klättrares vän: kycklingvingen. Kycklingvingen undviker vi när vi klättrar eftersom den förhindrar rörelse mellan greppen, något som lyckligtvis aldrig är ett problem på hängbrädan.
För en optimal kycklingvinge på hängbrädan rekommenderar vi en långsam pullup samtidgt som axlarna dras bakåt och armbågarna utåt. När denna rörelse har lärts in till perfektion kan man lätt hänga några sekunder längre än nybörjarna som envisas hänga i en korrekt hängposition.
I värsta fall räcker inte kycklingenvingen för att hänga nog hårt och länge, då är det dags att (igen långsamt) dra upp knäna mot magen. Om det inte räcker så får man ta till det sista vapnet i arsenalen: luta sig bakåt och gå ut halvvägs i en front-lever (gå ut hela vägen hjäper också naturligtvis, men det är ju så förbannat jobbigt i sig).
Ni har kanske noterat att många av de mer avancerade fuskmetoderna kräver en hygglig styrka i diverse muskler helt orelaterade till underarmarna. (Det är därför en del helt humorlösa frassar väljer att mäta fingerstyrka i en apparat där man sitter på en stol och underarmen är fixerad i en tortyrmojäng. Fy för det!)
Det är också svårt för den svage att använda dessa avancerade hängtekniker för att framgångsrikt fuska i enarmshäng. Det krävs tyvärr att man har tillräcklig styrka för att kunna göra en partiell enarmspullup för att ens kunna genomföra de mest rudimentära kycklingvingarna. De enda riktigt framgångsrika fuskarna vi sett göra enarmshäng på de sociala medierna uppvisar också tyvärr en arm- och kroppsstyrka som är svår att uppnå för oss genomsnittliga latmaskar.
Köp vår förare: Norra Kustlandet, klättring i Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten
