Jag har hunnit med många minnesvärda klätterdagar under året och det är svårt att välja ut någon speciell. Den första leden jag kommer att tänka på är La llei de silenci (tror att det var den i alla fall) i Montgrony.
Jag hade bara on-sightat en led av den graden tidigare (trots många försök), så jag var ganska spänd.
Första halvan gick ganska bra, men sedan kom pumpen samtidigt som leden blev något brantare. Snart var jag inne i maximal »kamp-mode«. Sista biten är ett flak med riktigt goda grepp som laybackas. En otroligt härlig känsla att bryta sig uppför flaket samtidigt som fingrarna vill öppna sig.
Jag är nära toppen!
Vid den sista bulten tänker jag för en bråkdel av en sekund om jag ska klippa eller inte. Alla på marken skriker »GÅ!«. Snabbt beslutar jag mig för att klippa ändå. Korsklippet går smidigt, men den extra sekunden står mig dyrt.
Ledens ankare klipper man efter att man mantlat upp på toppen av klippan. Jag lyckas ta kanten, men energin är helt slut. Det enda som är kvar att gör är att ta ytterligare en jug en liten bit in på hyllan och åla sig upp, men jag faller då jag försöker ta nästa grepp.
Jag är så slut att det inte går att prata. Det är inte många sporter där man kan förlora en match och ändå vara så lycklig direkt efter slutsignalen.
En liten flicka blir lite rädd av att jag ser ut att må
så dåligt efter presset. Det är dock lycka!
