Verdon - Sportklättringens vagga

Antti Ahola toppar ut den sista lätta replängen på Dèmon.

Den gröna älven Ver(t)don har skurit ut en djup dal i de lågliggande fjällen i Frankrikes Haute-Provence. Väggar av den allra bästa djupblå kalksten reser sig från älvens högra och vänstra bank flera hundra meter helt vertikalt rakt upp mot himlen.

Att jag aldrig klättrat i Verdon är skamligt. Alldeles förutom den fantastiska klättringen, som är skälet de flesta åker dit, är ett besök ett måste för oss som har ett ohälsosamt stort intresse för klättringens historia:  det var ju i Verdon som den branta kalkstensklättringen på leder utrustade med fasta säkringar slagna från toppen till botten föddes! En kontrapunkt till traditionell klättring där alla leder utrustas i stöt från backen.

Le Duc till vänster, del av l'Escales i bakgrunden.

Det är ohyggligt besvärligt att nå foten av den högra älvbankens klippor från dalen, men relativt lätt om än väldigt luftigt att nå foten genom att fira av från klippstupets rand. Den detaljen gjorde att det föll sig naturligt att först börja topprepa de sista replängderna och sedan helt bryta med den för tiden allmänt gällande dogman att alltid starta nya turer från bergets fot.

Att slå in borrbultar på firning är en av de centrala idéerna inom sportklättringen, och det är därför Verdon räknas som en av sportklättringens vaggor.  De flesta leder i Verdon är dock icke »sportklättring« i den betydelse vi numera använder ordet, dvs korta helbultade leder med mycket korta avstånd, oftast en till högst två kroppslängder, mellan bultarna på de gradgivande delarna av leden. (Det gör detsamma, det som vi kallar »traditionell klättring« har i allmänhet ingeting heller med traditioner att göra: inte bara rensas lederna på firningsrep, utan en bestigning föregås ofta av ivrigt topprepande – helt främmande för den gamla traditionen)

I Verdon är det tvärt om ofta en god idé att ta med sig lite egna säkringar även på helbultade leder, långt ifrån alla leder är helbultade, och tidvis överstiger bultavstånden två kroppslängder även när klättringen är besvärlig.  De mest klassiska lederna är mellan fyra och tolv replängder långa och eftersom man oftast når starten genom att fira in till första replängden så är replaget relativt tvingad att ta sig till toppen.

“Kruxrepan” (gradmässigt) på Mangostine Scatophage. Foto © Tatu Auito

Den första natten fanns det ingen plats för oss i härbärget så vi bedrev vild och olaglig camping* på parkeringen ovanför den del av sektorn l'Escales där klassiska leder som Pichenibule och Les Ridaux de Gwendal går. Det var när Jacques ‘Pschitt’ Perrier öppnade dessa leder genom att först leta efter den bästa linjen och slå in bultar på fasta rep från ovan som Pschitt förändrade sporten för evigt.

Jag tror ju inte på idéen med uppmjukningsturer. När man kommer till fjällen skall man starta med den tur man helst av allt vill göra och sedan gå neråt i listan allt eftersom. Ingen kan garantera fint väder på större klippor i Europa. Därför startade vi med en länkning som jag fått rekommenderad som den kanske finaste turen i Verdon (säkert en överdrift, men ändå). Starta med de första sju replängderna av Gwendals ridå, följ Pichenibules travers åt vänster och avsluta med Ctuluh.

Firningen ner längs Ticket danger gick faktiskt sämre än väntat. Julias skruvkarbin nöp ihop och jag var tvungen att klättra upp längst en av firningsreporna för att lossa den.  Sedan missade jag nästa firning och hamnade ute i vild terräng. Naturligtvis har jag för stort självförtroende för att ha en prussikslinga i selen, men med lite improvisation med kritpåsen och en del gungande tog jag mig till ett taffligt träd från vilken vi fick göra en lite obehaglig frihängande 40 meters firning.

Lektion 1: använd prussik vid firning längst okända branta firningspister. Dubbelkolla föraren för att se var pisten tar vägen. Ta kanske med några kilar eller dylikt för att sätta upp ny firningspunkt.

Nå. Första två replängderna av Gwendals ridå gick fint, men kruxreplängden (7b eller 7b+ beroende på vem man frågar) kändes fullständigt desperat. Jag hängde i två bultar, men missade tydligen enligt uppgift en del goda grepp något lodlinjen.  Så här i efterhand är jag nöjd att jag inte firade ner och gjorde om replängden i bättre stil, då dagen blev lång nog ändå.

Foto © Julia. Jag följer en av de gula replängderna som trots färgen hade fin klippkvalitet

Julia hade också besvär med replängden, och delgav mig en del synpunkter rörande ledvalet, men då de tre följande replängderna var superfina och gick raskt och smärtfritt blev humöret bättre.

Där Pichenbule och Gwendal korsar varandra såg vi för första gången andra klättrare denna kalla vårdag. Det var Tatu och Antti från Finland (nordbor och östeuropéer har den nödvändiga dragningen till misär som behövs tidigt på säsongen). Antti har för övrigt en hel del fina foton från Verdon på sin tumblr.

Julia på stand där Pichenibule och Gwendal korsar varandra. Jag följer. Foto © Antti Ahola eller Tatu Autio

Pichenibulles traversreplängd var lite polerad och hemskt besvärlig för sin grad. Ryggsäcken kändes klumpig och i vägen och på slutet syntes då jag icke längre från standplats så jag passade på att dra lite i en slinga på ett av kruxen.  Solen hade nu lämnat väggen, det blåste hårt och var svinkallt. Julia hade gett upp för dagen och drog i varje slinga, och tyvärr blev också mitt slingdrag avslöjat då Julia precis där ropade upp en fråga om hur jag klättrat den sekvensen.  Jag var vid det laget tokslut och frusen. Vi hade dock de två replängderna av den magnifika och superbt exponerade Ctuluh kvar att klättra.

Riktig Verdon-kalksten högt upp på Pichenibulle.

Jag hade glömt bort hur man klättrar i den klassiska 80-tals stilen där händerna och fötterna jämt samsas på samma grepp och kinden trycks hårt mot klippväggen. Jag var trött på riktigt, saknade färgglada spandexbyxor, och omdömet var inte det bästa, men jag misstänker att Ctuluh är en 6c+ blott enligt cotée à l'ancienne. Jag skämdes alltså inte särskilt mycket över att jag vilade i nästan varje bult. Jag tyckte det trots detta gick rätt raskt att leda repan, Julia hävdar att jag tog över en timme på mig. Framförallt slösade jag tydligen mycket tid på att vara lite tveksam de sista flytten upp till en bult där en tunn, perfekt kil-spricka ledde till en besvärlig klipp-position.

Lektion 2: Ta med ett par små kilar och kanske några c3or även på mestadels bultade turer. Det kan spara tid om man inte är så karsk som man själv kanske tror.

Sådär. En helt fantastisk led och två nyttiga lektioner avklarade. Även om vi säkert skulle klättrat leden lättare och i bättre stil om vi vant oss med klippan innan så fick jag en hel del vatten på min kvarn, så att säga, rörande min käpphäst om att starta med det viktigaste då regnet vräkte ner i två hela dagar efter vår första klätterled i Verdon.

Två dagars brutalt regn ledde till att även de mest exponerade lederna längst randen var blöta. Vi såsade runt bland blöta pocket på några av de mest klassiska lederna; vänner och bekanta hade tipsat om leder som Rêve de Fer, L'ange en decomposition, Mangoustine Scatophage och Surveiller et Punir som vi klättrade i varierande och i allmänhet ganska dålig stil, men klättringen var av sådan obegripligt hög kvalitet att varken blöta pockets eller kalkstens-smears kunde få oss på dåligt humör.

Vi fick tre dagar med uppehållsväder innan nästa regnväder drev oss ner söder om Pyrenéerna.

Om det alltid vore så här enkelt att klättra

---

PRAKTISK INFORMATION

Resan dit
Sikta på byn La Palud-sur-Verdon i Alpes-de-Haute-Provence. Från Norrland så flyger man rimligtvis till Nice eller liknande och hyr därefter bil. Bil är ett måste för att ta sig mellan La Palud och klättringen.

Annan klättring i närheten
Massvis. Buoux, Châteauvert och Châteaudouble etc. ligger alla inom en och en halv timme från La Palud.

Säsong
Vår (april-maj) och höst (september-oktober) är högsäsong för klättringen.  Det regnar mycket mer på våren än på hösten. Det är tydligen möjligt att klättra på vänstra älvbanken på sommaren. Eller efter klockan 3 på högra banken.

Det mesta i La Palud är öppen från påsk till oktober. Vi var där veckan innan påsk och alla campingar och hotell var stängda. Det var bara nordbor och östeuroper på klipporna.

Fredrik Nyberg leder sista repan av Riviere d'argent

Kil och bult
Två rep om minst 50, gärna 60 meter är helt nödvändigt. Twinrep, halvrep, eller ett ledrep och ett extra släprep. Det är helt nödvändigt att kunna fira 50 meter för att komma åt de flesta leder, det finns några sektorer där det räcker med 40 meter firning men det är väldigt begränsande att bara kunna klättra på några får sektorer.

På de flesta leder räcker det med ett dussin kortslingor och något att klippa in sig i standplats. 20 kortslingor räcker för alla leder i föraren.

Ett set kil och en handfull friends kan vara behjälpligt på en del leder, särskilt på lättare replängder. Några klassiska leder, t.ex. ULA, går helt på egna säkringar (förutom på standplats). Den klassiska leden Le Demand är också bara delvis utrustad med fasta säkringar.

På en del leder kan det vara skönt att ha en sky-hook att vila i eller dra i för att ta sig mellan bultarna. Föraren har indikerat vilka leder det rör sig om. Vi tog en med oss, men använde den aldrig.

Förare

• Verdon 2010 är den lokala fullständiga fototopon över Verdon och känns som ett måste. Ingen text, bara bild och grafik. Anmarcher och firningar beskrivs på franska och engelska. Lätt att köpa på plats, de säljer den både i baren och i klätterbutiken i La Palud.
• Coronns förare är ... ja ladda ner och kolla själv.
• Rockfax Côte d'Azur täcker en del av lederna i Verdon. Foto-topo, en del text för varje led.

Boende
Det finns camping, gite, vandrarhem och Hotel i La Palud.  Det mesta är öppet från påsk till oktober.

------------------------
Fotnot
*Rekommenderas icke, väldigt interdit om jag förstår saken rätt.

kommentarer