På sin facebook-vägg skriver Dag:
Tycker det är sällan men idag hände det, träning ger färdighet. Ingen händelse för världen, eller ens byn. Årets händelse för mig. Efter oändligt antal anmarscher, uppvärmningar, gasflaskor, kritblock, sekvensutprovningar, besvikelser, flappers, fall, sår i händerna, värk i armbågarna, minneskort, ja t om kameror och allmänt astronomiskt slit under de senaste 13 åren fick jag i eftermiddag klättra Skravels hjärta, Umeås kanske äldsta ogjorda boulderprojekt – Anna-Lotta kammaren.
Tänkte tanken första gången jag besökte grottan och ett par år senare -2003 möblerades stenarna om lite så att det gick att klättra utan att riskera ryggbrott. Dom första försöken på detta tillsynes eviga livsprojekt inleddes.
Kan inte påstå att det är dom hårdaste flytt jag känt på, långt ifrån. Det har bara varit så förbaskat svårt att sy ihop helheten. Grottans blöta karaktär har inte heller underlättat (behöves en nästan 100% torr september och en halv flaska gas). Men det är också nackdelen att köra eget race, man fastnar i konstiga sekvenser som någon annan skulle löst bättre. Spelar ingen roll nu.
Grad mycket oklar, lycka ännu mer självklar.
Grottans mörker en aldrig sinande börda, nu väntar frihet att skörda.
Kedjade vristers värk slutar ila, jag är fri och tvångshjärnan får äntligen vila.
Aldrig mer. (det är under torra omständigheter väldigt fina flytt och bra grepp, mer kroppstungt än fingrigt, typ bara juggar) Aldrig mer. (betar gärna om något är sugen) Aldrig mer. Tack vänner & familj som hängt med ut, stått ut med mitt tjat, låtit bli att ”sno” det från mitt ego och stöttat i största allmänhet. Och ett extra stort TACK till Charlotta, utan dig hade det aldrig, aldrig gått
Livstid. 8A.
Köp vår förare: Norra Kustlandet, klättring i Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten
