Borrbult.nu: Elbsandstein

Elbsandstein är ett bergsområde på gränsen mellan Sachsen och Böhmen som klyvs av självaste Elbe. För länge sedan flöt än större älvar som bar sand och andra avlagringar ut i ett hav. Sedimentet sjönk och hårdnade till en 600 meter djup kaka som brett ut sig 2- 3 mil åt vart håll. Sedan dess har jorden kallnat, havet torkat ut, och sandstenslagret gröpts ut av vind och vatten och bildat stommen för en enorm mängd fantastiska tinnar och torn.

Bland dessa tinnar och torn finner vi mycket av den moderna friklättringens ursprung. Det går nästan inte se en av tinnarna här och inte vilja klättra upp på den, och redan på 1800-talets slut klättrade lokala slackers torn upp till svårighet svensk 5 ungefär (fr. 5a) och på början av 1900 talet klättrades de sista av de mest uppenbara tornen i svårighet upp till runt 6- (fr 5c) (Oliver Perry Smith, we salute you...)

Det är svårt att nog berätta hur vilt sönderbrutet landskapet är. I varje vrå finns ytterligare en vrå. Överallt sten. På den tyska delen finns runt 20,000 leder beskrivna, på den tjeckiska sidan runt 10,000 leder. När man planerar ett första besök kan man lätt bli nästan överväldigad av det enorma utbudet, men om man inte vill göra det allt för svårt för sig så tar man sig bara till ett område och börjar klättra det som ser bra ut.

Självaste stenen påminner mycket om den i Fontainebleau. Så för de som gillar att klättra lätta cirklar i Fontan men gärna klättrar lite på höjden också så är Elbsandstein ett fantastiskt alternativ. Tyvärr är stenen precis som i t.ex. Indian Creek, Utah, av den sorten att den blir hemskt porös efter regn. Det är faktiskt förbjudet att klättra inom 24 timmar efter regnfall.

Som Fontan fast högre

För oss klätternördar har Elbsandstein en självklar lockelse. Vem har inte bläddrat i bildböckerna »High life - sportklettern heute« eller »Rocks around the world« och beundrat foton på den knviskarpa kanten Pferdefuss (Hake) på Teufelsturm (Djävulstornet)?
(Kolla in filmklippet på traumtouren-film.de!)

Trots lockelsen av historisk och underskön mark mitt i Europa tycks få klättrare utanför närområdet åka dit. Kanske för att det till för 20 år sedan var lite besvärligt att besöka området på grund av politiska skäl, och att det nu är lite besvärligt att planera en resa på grund av lingvistiska skäl; men mest tror jag att det beror på att många tror det är alldeles särskilt och fullständigt livsfarligt att klättra i Elbsandstein.

Jag har alltid varit nyfiken på Elbsanstein, och pratat lite löst om att åka dit under ett par år. När jag nu i höst hamnade strax utanför Berlin -- som ligger knappt tre timmar norr om Schmilka i hjärtat av klätterområdet -- så passade det utmärkt att ta en långhelg för klättring. Erik Massih, som tidigare klättrat i områdets södra del samman med sin hustru Sofia, var väldigt sugen på återbesök så det blev enkelt att arrangera en kort trip. Eriks kompis Erik Lindvall följde med för att plåta, så håll ögonen öppna efter fina foton.

I Bielatal, som vi åkte till första dagen, klättrar mest barnfamiljer. Mamma eller pappa klättrar upp på ett torn och resten av familjen följer till toppen där de för in sin bestigning i toppboken och äter kaka. Väldigt långt från bilden som en del besökare försöker sälja in om ett ställe bara för de dödsföraktande. Se t.ex. Elbsandstein-delen av »The sharp end«...

Erik M. kontrollerar att bärgningsboxen är utrustad med en reglementsenlig bår.

Klättringen bedrivs nästan helt inom nationalpark och är osedvanligt omgärdad av regler och lagar. Krita är inte tillåten, ej heller kilar och friends av metall, och förstabestigningar skall utan undantag göras i stöt från backen. De fasta säkringarna är nästan groteskt överdimensionerade och måste slås in på led (och inte från skyhooks! de är ju av metall!). Avståndet mellan två ringar måste vara minst tre meter -- men fem meter är den rekommenderade avståndet --, och summan av avståndet mellan tre på varandra följande ringar får inte understiga sju och en halv meter. Vi var lite allmänt småfega och klippte varje ring med två kortslingor. Det var ingen större risk att få slut QDs...

Tre förare och en lite för kort knutslinga.

Att klättra utan krita var faktiskt det som kändes mest annorlunda, särskilt på sluttande grepp förstås. Att använda knutar i repstumpar som säkringar kändes inte allt för främmande. Några få av läggen jag gjorde kändes bra, men de flesta kändes mer eller mindre suspekta, men de flesta har väl klättrat ovan suspekta säkringar?

Jag vill betona att jag inte tycker klättringen i Elbsandstein är särskilt farlig jämfört med annan klippklättring. Dåligt säkrad klättring är farlig bara om ledaren faller, och i Elbsandstein klättras många leder som inte är svårare än vad jag och mina kompisar klättrade i gympaskor på öarna i skärgården utanför Kåge och Byske när vi var små barn. Många av de hårdare lederna är gott säkrade av ringbult på de svåra bitarna (men möjligtvis med lätt soloklättring mellan kruxen).

Klättrar man bara för den fysiska utmaningen, och vill att varje rörelse skall vara så svår som möjligt, är nog inte Elbsandstein att rekommendera, men gillar man antingen highballs, klyvning, utsatt fjällvandring, lätt soloklättring eller mentalt prövande traditionell klättring så bjuder Elbsandstein på fantastiska upplevelser. Att pusha de fysiska gränserna går naturligtvis, men de som framgångsrikt stött hårt i Elbsandstein har alltid tillhört en liten klick bland lokala klättrare: inte ens exceptionellt duktiga gäster (Güllich, Glowacs, Houlding, Honnhold för att ta några exempel från G till H) har lämnat några större intryck bland de hårdare lederna.

Tornen talade till något väldigt grundläggande för oss. Ungefär hälften av klättringen gjorde vi i primärt syfte att komma upp till en topp. Är man förresten trygg i kaminer så kan det vara värt att veta att det finns många enkla leder upp till topparna som helt eller i huvudsak följer kaminer.

Vi hade en bunt repstumpar i 5-10 mm rep knutna med åttor. 10 mm rep kändes bra. Vårt knutrack skulle definitivt kunnat vara bättre: Knyt långa slingor för ofta sitter säkringarna långt in i utåtvigdade sprickor. Ta till ordentligt på ovansidan också, det hjälper när man vill rycka ut dem. Knutslingorna kändes rätt bra i nyckelhålslägg. Det skulle eventuellt vara värt att köpa ett antal affenfaust från Bergsport Arnold i Hohnstein. Till knutarna hör en pinne i trä som använts för att peta fast knutarna. Gör pinnen tunn i ena änden.

Bernt Arnold har flera klätterbutiker, bland annat denna i Hohnstein

Baserat på min högst subjektiva känsla så tror jag att den största anledningen till att en knutslinga, i alla fall de som är tjockare än 6-7 mm, fallererar är att knuten rycks genom lägget. Så jag försökte få så bra nyckelhål som möjligt och peta in den största möjliga knuten. Jörg Brutscher m.fl. har dragtestat knutar och delgivit sina resultat i rapporten What strength has a placement of knotted cord?

För den tyska delen av området finns ett stort antal tyskspråkiga förare som varje beskriver ett del område med ett par tusen leder. För den tjeckiska sidan finns några tyskspråkiga förare, förutom ett gäng tjeckiskspråkiga förare.

Förarna är ett litet kapitel för sig. De kan vara knepiga att få tag på och är ganska långt ifrån moderna foto-topos i utförande. Eftersom lederna är okritade, mestadels opolerade, avståndet mellan fasta säkringar generöst tilltaget, och det är rejält med utrymme för varje led så kan det vara lite trixigt att hitta bästa vägen. På den tredje leden vi gjorde hamnade Erik lite vilse en bra bit ut från en halvdålig knut på nordöstsidan av Kineiska tornet i Bielatal. Medan Erik tvekade försökte jag förstå och översätta förarens harang:

2m li. der N-Kante Wand über Rißspuren an R u. nR vorbei zu Band (li. nR der „O-Kante“), Wand re.haltend zum 2.R der „N-Kante“, diese z.G.

Vilket i och för sig var rätt klart, tills dess jag hittade fortsättningen i sista biten av ledbeskrivningen för just »Nordkante«

[...] Kante, oben re. über Zacke z.G.

En »kante« visste jag vad det var, det är vad arete kallas på tyska, men hur en »Zacke« möjligtvis såg ut hade jag tyvärr ingen aning om. Nå. Det gick naturligvis bra i alla fall. Kan förstabestigaren räkna ut hur man tar sig upp kan Erik. Och Erik och Sofia har utan att kunna något slaviskt språk klättrat i Tisina på tjeckiska sidan med hjälp av en tjeckisk förare.

Vår plan var att klättra varje dag och skriva i så många toppböcker som möjligt från torsdag till tisdag, och de första två dagarna slutade båda två med att vi krälade upp för kaminer i pannlampans sken. Sedan började det tyvärr regna. Lördagen ägnades åt sightseeing och vandring, men när det fortsatte att vräka ner på söndag och väderprognosen lovade regn både måndag och tisdag så gav vi upp och körde till Frankenjura, tre timmar väst-syd-väst om Elbsandstein.

Klarar då Elbsandstein lackmustestet: Vill jag åka dit igen? På den frågan måste svaret bli ett rungande ja. I skrivande stund sitter jag och funderar på vilka som man kan tänka sig vilja hänga på nästa höst om Erik inte kan, inte vill, eller får förhinder.

Kortfakta
Områden
Schmilka/Schrammstein är stort och känt, med rejäla torn bland annat »Falkenstein« det kanske mest berömda massivet på den tyska sidan. Bielatal har lite lägre tinnar och väldigt grepprik klippa. Elbtal på tjeckiska sidan har mer bultar och man får använda krita på leder hårdare än sv 7 som satts upp efter 1990.

Boende
Elbsandstein är ett mycket populärt resmål för inhemsk turism. Det finns i stort sett hur många campingar, vandrarhem, härbärgen och hotell som helst. De flesta lite äldre har bara blivit undervisade i ryska som främmande språk, så planera för att kommunicera utan att använda engelska. Staden Bad Schandau ligger mitt i smeten.

Förare
Jag har förare för Elbtal och Bielatal att låna ut. Den gamla versionen av Schmilka/Schrammstein föraren finns som pdf på diverse fildelningssajter (den nya är redan slut...). Falko Fleischmann i Sundsvall sitter på lite fler förare. Erik har förare för Tisina på tjeckiska sidan.

Resa dit
Elbsandstein ligger två timmar norr om Prags flygplats och två och en halv timmar söder om Berlin-Schönefeldt. Dresden är närmaste större stad.

Mat
Öl och korv. Det räcker väl?