2020-06-27

Tjugotre rekommenderade långturer i Verdon

Verdon — Escales

Allmänt
Mestadels flera replängders turer på vertikal kalksten. Kanske världens bästa klippa. Väldigt kort anmarch dessutom. Man parkerar bilen, går fram till stupet och firar ner till början av leden. Oftast en hängande standplats eller en så kallad trädgård, dvs en trädbevuxen hylla stor nog att man kan gå omkring oinknuten. Sedan klättrar man tillbaka upp till toppen, tar bilen tillbaka till byn och äter en fet pizza.
Alex Blaza just förbi Kallistées krux.

I allmänhet är klättringen tekniskt krävande, särskilt för oss som annars mestadels klättrar över­hängande sportklättring. På nio av tio krux handlar det om att placera fötterna rätt för att kunna nå nästa position. Förutom att man måste vara stark nog i fingrarna förstås.

När man firat ner till starten och dragit ner repet finns det ofta bara en väg upp, uppför leden man just firat ner. Därför är det bra att verifiera både en andra och tredje gång att man firar ner till leden man bestämt sig för att klättra ...

Från en del trädgårdar finns det en möjlighet att fortsätta fira ner till botten av kanjonen. Efter en bit ostigad terräng ner mot älven man kan ta vandringsleden uppströms till dess man lämnar kanjonen (1–4 km. beroende på). Det vore faktiskt ett häftigt äventyr att göra det utan en pannlampa för accesstunneln vid kanjonens mynning. Lifta tillbaka till bilen, för det är runt 13 km tillbaka till toppen.

Då man kan avbryta firningen närsomhelst och klättra tillbaka till toppen är de sista replängderna i allmänhet mer polerade än de första.

Säsong: april--november. Teoretiskt sett möjligt hela året för lokalbefolkning och finkännare. I december--mars är det bitande kallt utom några timmar i full sol mitt på dagen. Mitt på sommaren är det brutalt varmt även molniga dagar. Jag gillar att åka dit maj-juni, men man riskerar åskväder på eftermiddagarna. Många fina sektorer är sydostvända och några är östvända, så vi brukar fira in på eftermiddagen och klättra till skymningen. På eftermiddagen kyler termikvindar ofta kanjonen. Jag skulle undvika att åka dit i augusti utom dagar då mistralen blåser (nordvästvind alltså). Bästa förhållanden får man under perioden från mitten av september till mitten av november då det ofta blåser en torr nordvind. (Frankrikevänner vet att sky sydvinden som pesten).

Träning innan. Se till att ni är bra på att sätta händer och fötter på samma grepp. Se till att ni är starka på små positiva tvåfingerspockets. Klättra vertikala mycket lätta cirklar på klätterväggen, men använd blott de tre tvåfingersparen. Tag greppen aktivt, det vill säga gå upp i krimp på greppen (utan tumme). Stretcha!

Åka dit: Nice eller Marseilles flygplatser. Hyr en bil på flygplatsen och kör till La Palud-sur-Verdon. ‘Palud’ betyder våtmark på gammal franska, därför heter malaria paludism på franska.

Den äventyrlige kan åka buss från Nice till Castellane och sedan lifta till La Palud. Campingen i La Palud ligger på gångavstånd från byn, men ungefär fem km från klättringen. Det går nog ordna med lift från campingen till klättringen mest varje dag om man är social och flerspråkig.

Bo där: Det finns ett antal campingar i La Palud. Jag har bara bott Camping Municipal -- Grand Canyon. Den är OK. Det finns en del objekt på airbnb samt gites-de-france. Halvdyrt i La Palud om man inte är åtminstone fyra personer, billigare åt Castellane till (uppströms) men ännu dyrare åt Moustiers till (nedströms).

Service: I La Palud finns det ett bageri, två barer, ett par resturanger, en pizzabil, en liten klätterbutik, några souvenirshoppar och ett snabbköp. En hel del affärer görs fortfarande upp enbart kontant, och det finns ingen uttagsautomat i byn. Närmaste automat hittar man i Castellane (österut) eller i Moustiers (västerut). Där hittar man också något större matvarubutiker.

På andra sidan av Verdonälven: La Ramirole (3km fågelvägen, men en timme i bil från La Palud) är väl numer den mest berömda klippan på vänstra älvbanken, framförallt för att klippan är så fet och för att Seb Bouin och Antonin Rhodes har satt upp ett antal mycket svåra leder där. Ramirole är brant, stor, nordvänd och har massvis med tufor. Det är alltså blött där största delen av året. Sommaren är normalt den enda period det kan tänkas gå klättra där. Det finns ett antal lättare leder, men de mest givna linjerna är runt 8a/+ eller (mycket) svårare. Gratis förare på greenspits.com.

Bauchet ligger någon kilometer väster om Ramirole och bjuder på styvt graderad och bitvis mycket glest bultad sportklättring. En del av klippan är alltid torr då den skyddas av tak ovan lederna. Av någon märklig anledning är klippan inte så populär längre. Skugga på eftermiddagen. (Lednamn skrivna på instegen, så en lista av leder från vänster till höger t.ex. från ukclimbing räcker.)

I Samson-korridoren (20 min från La Palud uppströms) hittar man sportsektorn Hulk som är som ett mini-Ramirole men med betydligt lättare leder (mestadels från ungefär 7b till 8b, med en handfull leder svårare och lättare än så). Också nordvänd, överhängande, full med tufor och ofta blöt, men sval om sommaren.

Tyrolsk travers över älven på anmarch till sektorerna Hulk och Duc.
Andra viktiga klätterområden i närheten av La Palud: Gorges du Loup (sport, 90 min), Aiglun (multipitch, 90 min), Céüse (sport + multipitch, 2,5 timmar), Châteauvert (sport 90 minuter), Annot (bouldering + tradsprickor 65 minuter), Orpierre (sport, 2 timmar), Buoux (sport, 2 timmar). Alla tidsangivelser om man kör normalfort på mycket slingrande vägar.

Utrustning
Minst 100m rep för att fira, se nedan för specifikation. Dryga dussinet kortslingor räcker för de flesta leder, några nyare leder kräver upp till arton kortslingor. Två 120 cm slingor per replag. Två till tre 60 cm slingor för att eventuellt förlänga någon punkt för mindre repdrag. Det händer att man vill slinga av en buske eller trä runt timglas. Säkringsdon typ guideplatta. Någon extra skruvkarbin. Några extra ultralätta karbiner för standplats och för diverse prylar som klipps in i selen. Lättviktshjälm.

För lättare replängder/leder är det skönt med skor en halv storlek större än normalt men se i sådana fall till att de är sprillans nya. På hårdare replängder behöver man ultraprecisa skor. Klättringen i Verdon handlar till stor del om att placera fötterna så högt man kan på pissiga fotsteg.

Det är rätt vanligt att replag som pushar graderna tar med sig en eller två skyhooks och en extra 120 cm slinga för att aida genom krux som inte går ner fritt. För en del klassiska leder kan man behöva lite säkringar också. På några leder räcker det med en handfull nötter och 4–5 kamkilar, medan ett fåtal leder som t.ex. ULA eller Estampore kräver ett fullt fjällrack. Inga leder som vi rekommenderar här kräver tradsäkringar.

Rep för korta leder (upp till 200m): halvrep eller twinrep. De flesta repor är korta så 50 m. rep är bättre än 60 m. då man har mindre rep att hantera på standplats, och 50m rep räcker för firningspisterna. Klipp en vattenflaska och en ultralätt regnjacka på selen. Verdon ligger i fjällen, det kan börja regna närsomhelst och provensalska åskväder är inte att leka med.

Rep för lite längre leder: ett enkelrep (50 m. är idealt i Verdon) + ett tunnt halvrep för firningar + hissäck. En microtraction eller tibloc för att hissa säcken. Säkra 1a med grigri och 2an med guideplatta typ Petzl Reverso (replaget behöver alltså tillsammans 1 Grigri och 2 guideplattor). En liten hissäck (20l) för matsäck och extra kläder. Man behöver inte en specialiserad hissäck i Verdon eftersom klättringen i allmänhet är brant nog att säcken inte släpas längs väggen i någon större utsträckning.

Förare: Verdon 2017. 52 years and 520 routes in the Verdon är inte en komplett förare men har allt man behöver. Det är också den enda förare jag sett som inte regelbundet blandar ihop grader och replängder, ritar dem fel, eller är allmänt miserabla. Bruno Clements förare Verdon Inte'graal täcker båda sidor av älven, inklusive alla sportklippor, och är nästan komplett. Vill man klättra på några av sportklätterklipporna är det en bra idé att införskaffa Verdon Inte'graal men den kan tyvärr inte rekommenderas för förstagångsbesökare då den har svårlästa topobilder och ger intrycket av att inte vara korrläst.

Tjugotre varmt rekommenderade leder sorterade från nedströms till uppströms

För varje led ger vi graden i föraren, ungefärlig längd och den så kallade obligatoriska graden. Den obligatoriska graden anger hur svårt det är att ta sig mellan bultarna, normalt sett medels friklättring utan att ha med sig kilar. Ibland anges obligatorisk grad som t.ex. 6c/A1 där ‘A’ står för direkt aid vilket oftast rör sig om att stå i en slinga klippt i en skyhook eller i en kil. A0 indikerar att man drar i kortslingor klippta i fast utstyr (bult, pitonger eller slingor i timglas).

Graderna i Verdon är lite vingliga, dels för att utveckligen av sportklättring gick mycket fort i Frankrike på tidigt åttiotal och gränserna mellan gradbanden var illa definierade, dels för att en del replängder har blivit polerade — värst på passager där folk aidar förbi punktkrux. Jag vill inte ge mina egna gradförslag men jag tror det går utläsa av beskrivningarna var jag har upplevt mig sandbaggad.

Grand Eycharme-sektorn

Tekniskt sett inte på Escales, men i dess förlängning nedströms.
Även den andra firningen på Grand Eycharme är något luftig 

Monstruös firning! Första firningen snett åt klättrarens vänster runt 50m.  Prussik och knut i änden på repen, kamrater! Den karska/idiotiska klättraren har 2x60m rep och sätter igång en gungning innan de tappar kontakten med väggen och svingar sig in till en firningstation under ett överhäng 59,5 m lodrätt under första kedjan. (Tåkrok runt enbusken hjälper). Första gången nedför denna firningspist missade jag att gå snett åt vänster och hade fått uppleva vad som guideboken beskriver som en “högtidsstund av ensamhet med prussiken” om inte några italienare nedanför hade skrikigt « La ballant ... LA BALLANT !!! » för fulla halsar.

Les Caquous, 6c (6b obligatorisk) 200m. Brant och atletisk klättring längs en diederformation. Första bestigningen gjordes i stöt från backen för över fyrtiofem år sedan och säkrades vid den tiden med pitonger, slingor och mycket mannamod. När du klättrar, notera att femte replängden som lämnar diedret och följer en linje med pockets på vänstra väggen gjordes fritt onsight förutom ett par vilor i de få pitonger som ledaren lyckades hamra in. Helt vilt. Det talas ofta om att choppa denna led som numera har feta borrbultar hela vägen (placerade av förstabestigaren). Vi gjorde även första replängden som har mestadels aidklättring. Den skulle jag skippa om jag klättrade leden igen. Är 6c på gränsen av replagets onsightförmåga kan det vara en bra idé att ta med ett kilset eller två-tre friends (camalot 0.5–1), framförallt för de första replängderna. Alla partier som är svåra är dock nära en bult.

Klättrare i grön hjälm på Les Caquous andra repa. Replag till h. på Surface

Surface, 7b (6b+ obligatorisk) 200m. Ännu brantare och mer atletisk än Les Caquous. Varierad klättring som har lite av allt. Kruxreplängden är den första 7b repan med relativt tekniskt lättfattlig klättring på pockets. För den andra 7b-repan: skicka upp den längre i replaget. Denna repa är benhård om man är kortare än 170 cm skulle jag gissa.
Erik Nordfeldt på andra 7b-repan på Surface



Frimes + Bananes-sektorerna

Jag föredrar att fira in längs Mort à Venice. En första firning om 55 meter för en ner till en liten trädgård. Dra ner repen och skramla ner för trädgården och hitta kedjan ovan kaminsprickan Heavy Metal. En 50 m firning för ner till klippans bas. Annars går det bra att fira in medels tre firningar längs firningspisten som korsar Mandarin Merveilleux. (Två firningar om man börjar med en 60m firning och en from förhoppning att repen inte fastnar...).

Frimes et Châtiments, leden som sektor Frimes är uppkallad efter, är helt säkert en fin led, men jag har bara klättrat de sista replängderna som den delar med Il giochio de prestigio (se längre ner)



Artikelförfattaren på Frimes et Châtiments/Sidermek. Den enda moderata leden på sektorn.

Surveiller et punir 7a+ (6c obligatorisk) 110 m. Fyra ihållande replängder. Första replängden är mest bara krånglig, andra replängden är krävande med långa utklättringar, tredje replängden har ett hårt och ultrapolerat krux, och sista replängden är brant men trivial i jämförelse med de övriga replängderna.

“Surveiller et punir” är en essä av Michel Focault. I svensk översättning kallas den “Övervakning och straff”. Fin video av kruxrepan här.


Il giochi de prestigio 7b (6c+ obligatorisk) 120 m. Nästan lika svår som Surveiller... Andra replängden är ofta blöt, men bjuder på lätt överhängande klättring på öppna pockets. Tredje replängden är ett fint sva. Avslutar upp längst Frimes et Chatiments där graderna sjunker betydligt utan att klättringen blir så värst mycket lättare.
Erik Nordfeldt på Il Giochio

Il giochi de prestigio är italienska för "den prestigefulla leken", dvs. trolleritrick.

Phœbus 7a (6b+ obligatorisk) 130 m. Väldigt vänlig led. Bra uppvärmningstur. Välbultad och nyligen ombultad. Varken särskilt ihållande eller luftig. Phœbus är ett epitet för guden Apollon.

Hellfest 7a+ (6c obligatorisk) 260 m. är en "modern klassiker" och en fin lång dag utan att bjuda på allt för minnesvärd klättring, vilket ju kan vara skönt ibland. Passera Phœbus och ta ytterligare två firningar ner till basen av La voie de 50 cm (ok led med kul och omväxlande klättring, men ingen ultraklassiker). Hellfest ligger just till höger om voie de 50 cm. Börja i trädet och låt inte skammen tvinga över er till klippan för tidigt.

Hellfest är namnet på en fransk hårdrocksfestival.
Julia på Hellfest

Pilier Gousseault

Pilier Gousseault går två feta leder.

Om guiderna i Verdon har installerat fixa rep längs Sordidon så fira för all del ner längs dessa, annars skulle jag sky denna firning som pesten. Tre bekväma firningar nerför Heure Zero för snabbt ner till Banan-trädgården.

Pilier Gousseault är helt sydvänd och de följande två turerna bör göras på molniga dagar under våren eller hösten.
Pilier Gousseault i all sin ära. Johan Hasslow på näst sista repan, jag gömmer mig på stand bland träden. Notera alla highlines.

Via Mathis övre del 7a+ (6c obligatorisk) 200m.  Jag har från säkra källor att den nedre delen av Via Mathis har en magiskt fin fingerspricka (7c) men jag har bara klättrat den övre delen som också bjuder på riktigt fin klättring på något sämre klippa än sin granne till höger. Den andra replängden räknat från trädgården är lite trixig utan egentlig uppvärmning, men sedan rullar det på fint upp längs den mäktiga pelaren upp till det gamla enträdet två replängder under toppen där en tjugo meter lång tunnel (pannlampa behövs inte) leder till en paradishylla, en kort lätt replängd och en magiskt fin avslutande 7a-replängd.

Starka frassar på La fête des nerfs

La fête des nerfs 7a+ (6c+ obligatorisk) 260m. Mytomspunnen mellanstor vägg med helt otroligt hög klippkvalitet rakt igenom. Fixa rep leder till sista firningen till botten av väggen och en tekniskt och tidskrävande 50m replängd, vilket man måste klättra om man vill hävda att man gjort leden, leder direkt tillbaka. Nästan alla replängder som följer är fingerknäckande sandpåsar. Den obligatoriska graden (6c+) kommer sig från den näst sista replängden där kruxet är en fingerspricka i ett minidieder. Lätt om man är svensk tradnisse! Sista repan (7a+) skulle gärna kunna ha en bult till, annars är leden genomgående välbultad. Det som gör leden svår/mytomspunnen är den otroligt ihållande karaktären. Jag vet en fransk 9a-klättrare (som här skall förbli namnlös) som helt enkelt inte tog sig upp för sista repan och fick bli räddad av en kamrat som skickade ner en repända och en jumar från toppen... Det är dock helt osannolikt att detta händer för de som har större vana från leder med många replängder.

Rivière d'Argent-sektorn

Rêves de fer 6b+ (6b obligatorisk) 100m. En fin och rätt ihållande led. Liksom de flesta leder på denna sektor har man stundtals en hel del luft under fötterna. En inte allt för svår introduktion till de mer luftiga lederna. Fira ner längs leden, och räkna till tre. Tappar du räkningen och firar ner förbi första stand är det du som är imse vimse spindel.
Fredrik Nyberg på sista repan på Rivière d'Argent 

Rêves de fer (The Iron dream) är en science-fiction roman av Norman Spinrad.

L'ange en décomposition 7a (6c obligatorisk) 100m. En mytomspunnen och alldeles förträfflig led där den andra replängden går längst en lätt överhängande pelare och bjuder på fantastisk klättring så fort som man tagit sig förbi det polerade svapartiet. Den sista replängden är rätt lätt, vilket är bra då den knappt har några bultar, vilket visade sig vara extra komplicerat för mig och en annan farbror vilka, med mer än femtio år samlad erfarenhet, firade ner tre replängder en timma innan solnedgång utan pannlampor. Nå, gubben som inte var underteckna är en stabil klättrare och kunde göra en blind bestigning av sista repan.

“Jonas, jag hittar inga bultar. Kom du ihåg linjeförningen?”
“Äh, jag hittade knappt några bultar när vi gjorde den i fullt dagsljus heller. Klättra uppåt!”

L'ange en décomposition (Den ruttnande ängeln) är en roman av Mishima. Patrick Edlinger tar ett långt fall på denna led i filmen Opera Vertical. Det finns även ett fint youtubeklipp där Alain Robert soloklättrar från ovan kruxet till toppen. Även på denna led börjar man med att fira ner längs leden.

Rivière d'argent 6b+ (6b obligatorisk) 120m är en bra introduktion till detta vägparti. Inte så svår, inte så luftig, men med utmärkt klättring på bombfast fjäll.  Fira ner längs leden. Namnet skrivit på första kedjan.

Barbapoupon 6b+ (6b+ obligatorisk) 150m är en sämre introduktion, men en kanske finare led på ännu bättre klippa än Rivière d'argent. Fira 30 m ner till första stand på Rivière d'argent och sedan ytterligare 20 m över ett stort överhäng ner till ett sva och dra dig in till första standplats. Efter en traverserande replängd kommer en replängd som har ett hejdundrande krux en bit ovanför en bult. Nästa repa fortsätter med mer ihållande, något lättare, obligatorisk men fantastisk klättring. Dessa 6b+ har ingenting med 6b+ på Rivière d'Argent att göra, eller med sjuminus på svenska klippor för den delen. Tredje till sjätte replängden är alla magnifika, men både tekniska och ihållande.
Julia on the 3rd pitch of Barbapoupon

Ticket danger sektorn

Man firar in längs ticket danger. Relativt enkel och smärtfritt. Till turisternas skräckblandade förtjusning: kliv över staketet och fira in från utkikspunkt Carelle. Alla firningar är rakt ner, förutom fjärde firningen då man måste fira lätt diagonalt åt klättrarens höger till en kedja just till höger om en liten pelare.

Ticket danger 6a+ (5c obligatorisk) 140m eller 7a+ (6c obligatorisk) 200 m.  Om man stannar innan den sista (femte) 50 m. firningen ner till trädgården så får man klättra en fin fem replängders led där alla replängder är 6a eller 6a+. Den sista två replängderna är helt enormt bra, men den sista replängden är glest bultad och en smula polerad. För en mer bekväm upplevelse för 6a-klättraren rekommenderas att avsluta i Clic-clac (5c). De som är helt säkra på att de tar sig upp för en 6c bör fira hela vägen ner till trädgården. Den andra replängden (6c+) är fin och ihållande. Den första replängden är 7a+ om du tycker det är OK att göra ett boulderproblem på vassa krimpers, annars är den bultad så att man kan dra sig förbi (A0,6c). För att ta sig till standplats innan första repan måste man traversera längs en hylla (fyra bultar, grad ... tja ... lätt?).
Artikelförfattaren följer andra replängden på Ticket Danger

Pichenibule-sektorn

Fira nerför Ticket danger som ovan och gå sedan ned skidåkarens vänster längs trädgården, finn en firningstation, fira ner till botten av väggen.

Les rideaux de Gwendal 7b+ (6c+/A1 eller 7a+ obligatorisk) 250 m. Ultraklassisk och historisk viktig led. Ihållande klättring runt 6b till 6c+ med en kruxreplängd som är rejält mycket svårare (7b+? med ett ultrapolerat såphalt krux). Den hårda repan har ett hejdundrande krux (7a/+ obligatorisk utan kilar eller skyhooks kändes det som), men med en wallnut #7 eller skyhook kan man tydligen lätt aida detta parti. Partier där de flesta aidar är i allmänhet mycket mer polerade än övrig klippa då fötterna glider runt när de står i slingor.
Julia på stand där Pichenibule och Gwendal korsar varandra. Jag följer. Foto © Tatu Autio

Längre upp måste man ta sig upp för den fantastiska och ökända 6c+ repan som också har rätt svår obligatorisk klättring (6c+ obligatorisk? snudd på i alla fall)! Ett antal replag har p.g.a. utmattning misslyckats att ta sig upp för denna repa, och tvingats fly vänster via Pichenibul till toppen (Fyra replängder 7a (6b obligatorisk), 5c, A0/6a, 6a).

En klassisk link-up är att klättra just
Rideaux-Pichenibul-Ctuluh 7b+ 270 m. Precis som de som inte tar sig upp för den sjunde repan av Rideaux (6c+) tar man den fantastiska traversrepan på Pichenibule ut åt vänster (7a) för att fortsätta snett upp åt höger upp för Ctuluh (6c+, 6a). Ctuluhs första repa är helt vild, och för de som aidat 7b-repan längre ner utgör en fri bestigning av denna repa utan tvekan ledens krux. Några småkilar kan säkert hjälpa för att ta sig mellan bultarna på ledens svårlästa krux.


Dalle grises-sektorn

En mycket bekväm firningspist som är behagligt flack leder ner till Ekorre-trädgården. Mentalt avslappnat då man alltid kan avbryta, fira tillbaks till trädgården och klättra upp till toppen via Dalle Gris 5c+ 130m.

Afin que nul ne Meure 6a+ (5c obligatorisk) 150m. En fin fem-repors tur som är mycket väl värd att göra. Inte så brant. Blott den sista repan är i grad 6, resten enklare. Namnet syftar på att den för tidseran mycket täta bultningen gjordes så att ingen skulle dö.

Démon 7a+ (7a obligatorisk) 160m. Fantastisk klättring. Fantastisk klippa. Pockets. En aning polerad och obligatorisk grad runt 7a. Fjärde repan är inte att underskatta (7b i min mening).
Fjärde replängden på Démon



Mangoustine Scatophage 6c+ (6c obligatorisk) 150m. Ultraklassiker, kanske mest för att det är en sådan gammal led, men de tre första reporna har fin klättring, där framförallt första repan utmärker sig för tekniskt svår svaklättring. Avslutas med lätta, välbultade och mycket minnesvärda repor i femte graden.

Artikelförfattaren på Mangoustine... foto: © Tatu Autio


Prise de cent, övre delen 7a+ (6b+ obligatorisk) 150 m. Några fina repor och några medelmåttiga repor, men skön gradering i jämförelse med mycket annat, så man blir glad av att känna sig stark.

Prise de cent var den hundrade leden de berömda Remybröderna förstabesteg, därav namnet.
Prise de cent. Erik Nordfeldt på näst sista repan.

Mégafoot-sektorn

På denna sektor får man nog vara helt själv, även de mest intensiva dagarna. Fantastisk klippa genomgående på hela sektorn. Anledningen till sektorns bristande popularitet är nog att det är en dålig idé att fira ner till trädgården vid sektorns bas om man inte är helt säker att man tar sig upp för en old-school 6c+. Fira in från en kedja markerad Les Barjots, inte längs Pique Assaut som det står i föraren! Den första firningen är bara 15–20 meter, men försök inte göra första två firningarna i en. Repet fastnar förmodligen vilket vore mycket bekymmersamt.

Mégafoot-triologin 7b (6c+ obligatorisk) 310 m. (Mégafoot 7a+, Pierre de lune 7b, Pique assaut 6c+). En klassisk eftermiddag i skuggan för de starka.

Första replängden av Mégafoot

Börja med Mégafoot, 7a+ 110m och mycket krävande. Alla replängder kändes hårda, men kanhända var det vi som var softa. Första repan är briljant och glest bultad på sista biten, andra repan går genom osannolik terräng, tredje repan gör ont i fingrarna på ett tekniskt sva och fjärde repan är helt makalöst magnifik. Det var så långt vi kom, sedan blev vi lata. Pierre de Lune sägs vara svårare och Pique assaut (göteborgshumor asså) skall tydligen inte underskattas. Jag återkommer i saken...

Alex Blaza sketchar ovan sista bult på sista replängden av Mégafoot

Les marches du temps 7a/A0 (6c obligatorisk) 200 m.
Magiskt bra klättring på goda pockets. Mycket välbultad. Fira in längs leden (luftigt) och lämna slingor på de två första bultarna på aidrepan. Om det är lite krita på greppen är denna rätt överkomlig för graden.
Erik N. och Julia på Marches du temps.

Luna-bong-sektorn

Luftig firning in längs Luna bong. Förutom ultraklassikern Luna Bong (blandat bult + kil) är nog den mest mytomspunna leden på sektorn den förfärligt namngivna Caca Boudin. Även om det sägs vara en av de bästa lederna i Verdon så vägrar jag klättra något som kallas bajskorv.

Les extraterrestress 7a (6b+ obligatorisk) 160m

De första två reporna är lite smuliga och kunde väl ha en bult eller två till. Tredje repan också lite halvsmulig men bjuder på fin välbultad klättring. Sedan bär det av med atletisk klättring på mycket bra klippa. Förutom repan den delar med L'éperon sublime är leden helt befriad från polerad klippa. En bortglömd klassiker helt enkelt.
Julia följer första 7a-replängden på Les Extraterrestress

Parois rouge-sektorn

Första halvan är rejält brant och alltid torr. Gå in längs tunnlarna som börjar vid Samsonkorridoren och ordna med lift tillbaka till Samson från toppen. Det går också att tråckla sig ner från toppen, men det har jag inte provat.

Kallistée 7b/A0 (6b+ obligatorisk) 250m. Boom! Finast på högra älvbanken? Första halvan är som att klättra ett par uppvärmningsleder på en valfri överhängande halvrutten sportklätterklippa någonstans i Europa. Avslappnad lek upp för stora juggar, några med lite sika på. Sedan en aidrepa och sedan bär det av med fyra replängder i rad i svårighetsgrad 7a+/7b på helt fantastisk verdongrå klippa. Otroligt ihållande både i svårighet och kvalitet. Replängd tio är kanske den bästa repa jag klättrat i Verdon. Väldigt välbultad led med feta limbultar varje kroppslängd. De som är kortare än mig kan ta med en skyhook för att sänka den obligatoriska graden till 6b+.

Artikelförfattaren följer sjunde replängden av Kallistée

Le Duc

Inte heller på Escales, utan ligger på vänstra sidan om älven.
Billigare grader och mer modern stil än på högra älvbanken. Gott om tufor, grepp och överhängande partier och bra för moralen när man frågar sig varför man inte längre kan klättra på sin normala nivå rent gradmässigt. En nordvägg som ofta är blöt och bara kan klättras efter lång torka. Går bra om sommaren så länga man bara kommer till toppen innan solen börjar skina på väggen.

Parkera vid tunnlarna (Sampson-korridoren) och ta en tyrolertravers över älven. Till skillnad från Escales så firar man ner när man väl kommit till toppen. Bra firningspist till höger om Série Limitée.
Artikelförfattaren gode pumpad på Alix... Foto: Erik Massih.

Alix, punk de Vergons 7b (6c obligatorisk) 300m. Alla replängder (utom första replängdens 5c-jungel) skulle vara en trestjärnig klassiker på vilken sportklätterklippa som helst. Brant och atletisk klättring på mestadels stora grepp. Världsarvsled. Topp fem av långturer jag gjort.

Vergons är en liten by mellan Verdon och Annot.

Série limitée 6c+ (6b obligatorisk) 300m. Modern klassiker och när den är torr är det kanske den mest populära leden i Verdon dessa dagar? Det är i alla fall den enda led jag stått i kö för. Går in i solen vid fyra-tiden så det är inte helt optimalt att hamna bakom ett gäng långsamma replag på denna. Stig upp tidigt.
Näst sista repan på Serié Limitée


Samtliga rekommenderade leder i ungefärlig svårighetsordning
Graden betyder inte allt i Verdon. Här är samtliga leder som nämns i ungefärlig ordning efter svårighet. Med svårighet avser jag svårighet att ta sig till toppen med ett knippe kortslingor, gott humör och vilja att ta ett fall/häng eller två (inga trix med skyhooks eller nötter).

Afin que Nul ne Meure
Ticket Danger sista 5 reporna
Rivière d'Argent
Réves de Fer
l'Ange en décomposition
Phœbus
Série Limitée
Barbapoupon
les Caquous
Ticket Danger hela leden
Hellfest
Prise de Cent
les Marches du Temps
Extraterrestress
Rideaux de Gwendal
Surveiller et Punir
il Giocchi di Prestigio
Rideaux-Pichenibul-Ctuluh
Démon
Alix, Punk de Vergons
Kallistée
la Fête des Nerfs
Mégafoot-triologin

Tekniker och tricks för långturer i allmänhet och Verdon i synnerhet

Firningar
En sak som är speciellt med Verdon är att man i allmänhet börjar med att fira sig ner från toppen. Firningarna är ofta mycket branta och går ibland ner längs väggpartier där det inte finns några leder, så inga bultar att klippa in sig i om man måste fixa och dona med repen. Därför anbefalls ordning och reda. Håll god ordning på repen. Släng inte ut dem utan att försäkra er om att de inte korvar sig. Jag firar numer uteslutande enligt metoden som beskrivs i petzls tekniska manual (förutom att jag har repbromsen på en dedikerad dubblerad 60 cm slinga). I Verdon skulle jag inte drömma om att fira utan prussik, utom nedför Dalles Gris (den flackaste firningspisten i dalen).

Britter och svenskar som lärt sig klättra flerrepors turer på småklippor hemmavid med blott några få replängder, där man ofta måste bygga stand i egna säkringar, är i allmänhet absurt långsamma på stand. Det är oacceptabelt om det tar längre än 45 sekunder att bygga stand i två bultar, klippa in sig, och börja ta hem rep. Träna och fundera i hemmets lugna vrå för alla möjliga situationer. (Hint: glidande x på en 60 cm slinga, eller 120 cm om det är väldigt långt mellan punkterna. Slösa ingen tid med att knyta knutar på 60 cm slingor, undantaget riktigt rostiga handknackade 8mm bultar från sjuttiotalet är alla bultar starkare än en slinga med en knut i, och om ena punkten brister så blir det ändå ingen vidare stor chocklast med en 60 cm slinga, kroppen absorberar de mesta.)  På många turer i Verdon är nästan alla standplatser hängade eller halvhängande med i bästa fall ett stort fotsteg under stand. Att ha ett system där man enkelt kan justera avståndet till standplatsens centralpunkt är A och O; förr eller senare köper alla en Petzl connect adjust.

Speciella tekniker för långturer

Lär er hur man bygger en z-hiss för att dra upp en skadad eller oduglig andre som inte kan följa det ni just klättrat. Lär er hur man tar sig ur standplatsen om förste eller andre är skadad och inte rör sig. Lär er hur man firar med skadad. Om allt detta verkar för komplicerat, lär er numret till franska bergsräddningen och hur man hanterar skammen.

Hissäck

Jag har inte hittat någon bra beskrivning hur man klättrar med liten hissäck online (förutom amerikanska beskrivningar, men de antar att det rör sig om en flack tradtur och man hissar en tung säck med lite extra friends och kilar så man måste hissa med ett statiskt rep).

För att hissa en liten säck använder jag följande system. Man behöver två karbiner, en i varje ände av hissrepet. Jag hissar en liten säck med ett dynamiskt halvrep eftersom det är trevligare att fira med två dynamiska rep jämfört med ett dynamiskt och ett statiskt. Med ett statiskt rep får man enormt reptrassel.
1.Bygg standplats som vanligt. Ropa “lägg av!” och klipp in en låstalja typ edelrid spoc eller petzl micro traxion (eller bara en tibloc) i en av bultarna i stand, ta loss hissrepet från loopen bak på selen och klipp in det i stand och fäst hissrepet i taljan och ta hem löst rep.
2. Stacka repet över selen som vanlig, dvs börja med längre loopar och gör dem sedan kortare och kortare.
3. När repet är sträckt, ge andremannen tio sekunder att klippa ut säcken ur standplatsen nedanför, om de av någon helt outgrundlig anledning inte redan gjort det. Dra sedan upp säcken hand över hand och fortsätt att stacka repet elegant i kortare och kortare loopar.
4. När du dragit upp säcken hela vägen: flytta över hissrepet till en därför avsedd 60 cm slinga och häng repet i stand på samma sida som taljan.
5. Klipp en guideplatta i den andra bulten på stand och ta hem klätterrepet och stacka det som vanligt på selen i allt kortare loopar. Eftersom hissrepet är noggrant hängt på ett annat ställe så trasslar repen inte hop sig.
6. När repet är sträckt, klipp in det direkt i guideplattan och ta hem för kung och fosterland så att andre förstår att säkring är klar.
7. Medan andre håller på att klättra, flytta över säcken från sin ände av repet till den änden du drog upp så att andre kan klippa ovansidan av hissrepet direkt bak på selen när de kommit upp. Klipp in en backupslinga i säcken mellan du håller på och fipplar. Varandes en idiot har jag tappat en säck i denna manöver.

I min erfarenhet, om klättringen är brant och ihållande, så vinner man tid med att klättra med en liten hisssäck jämfört med att ha en på ryggen eller klippa in ett par kilo extra prylar i selen.




Köp vår förare: Norra Kustlandet, klättring i Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten
kommentarer

2019-09-30

Skravelsjö (SBO) reunion 2019



Skravelsjö Boulder Open är ett tävlingskoncept som utvecklades i Umeå under skiftet mellan 90/00 talet. Önskan var att få ut fler folk i skogarna för att upptäcka tjusningen med bouldring som egen aktivitet istället för att bara hänga på krogberget eller på I20 stenen och hitta på varianter i rent träningssyfte. Inspirationen om att etablera rena boulderområden med fasta linjer kom troligtvis från Fontainbleau. Efter den inledande succétävlingen år 2000 visade det sig att satsningen låg rätt i tiden och Umeås boulderboom var ett faktum. De numera legendariska TKAK (Tväråbäckklättrarnas atletklubb) utgjorde stommen av "SBO crew" där Dag Knutsson, Henke Johansson, Johan Nordlund, Johannes Nilsson, Carl Flygare m.fl i spetsen utvecklat och öppnat merparten av Umeås största och mest etablerade områden som Skravel 1 & 2, Håkmark, Ökberget, Flurkmark m.m. Senare har många kopierat detta tävlingskoncept och NBM i Norrbotten är väl närmast men liknande tävlingar har gått av stapeln i stockholmsområdet.

SBO 2004 i Skravelsjö 2 (S2)
Foto:Carl Flygare

SBO 2006 i Håkmark. Över 100 deltagare från Stockholm i söder till Kiruna i norr!
Foto:Carl Flygare
Delar av SBO Crew i Håkmark
Foto:Carl Flygare

Hela "SBO Crew" 2006
Foto:Carl Flygare

Att hitta nya boulderområden bestående av 100 nya boulderproblem med hyffsade landningar på ett koncentrerat område är inte tvärenkelt. Arbetet inför en SBO tävling var därför omfattande, inte nödvändigtvis alltid så varsamt och kräver otaliga arbetstimmar. Man räknar kallt med att en etablering tar ungefär en hel klättersäsong av hårt slit. Ett klipp säger mer än 1000 ord....


Film: Dag Knutsson

I helgen hade vi dragit ihop en reunion för folk som varit med och arbetat med dessa tävlingar och att etablera nya områden i Umeåområdet genom åren. Tyvärr hade många svårt att komma loss, slutat klättra eller flyttat från stan. Slutligen blev vi 6 tappra vänner som hittade ut i höstkrispet för en längre nostalgitrip. Plats var Skravelsjö 1 som stod värd för den allra första SBO tävlingen och som öppnade upp för den moderna boulderingen i Umeå.
Pga acessproblem var S1 avstängt i många år och väldigt många problem har tyvärr mossat igen. Området har totalt runt 300 boulderproblem och som ny i Skravelsjö kan man dock utgå från att ALLT som ser klätterbart ut redan är gjort på ett eller annat sätt trots att det inte finns på 27crags, helt igenmossat eller på 8-10m höga väggar. Det var ändå faktiskt förvånande nog ett gäng till ute den här lördagen som borstade upp "Bootylicious", "Bitvarg" och "The Rock" i ravinen. Då Skravelsjö förmodligen är Umeås bästa och största enskilda boulderområde vore det fantastiskt om vi kunde få ihop folk och retroborsta området så att alla klassiker blir klätterbara igen. Förhoppningsvis kan vi dra igång den apparaten redan till våren 2020. 

"Bootylicious" som den såg ut, renborstad, för länge sedan...
Foto: Jonas Wiklund

"Atletique"
Foto: Johan Nordlund

Foto: Johan Nordlund
Foto: Johan Nordlund

Urban Dufva. Foto: Johan Nordlund

Foto: Johan Nordlund

Foto: Johan Nordlund

Urban Dufva
Foto: Johan Nordlund
  
Johan Nordlund

Henke och Urban nedanför "Franska taket"

Henke Johansson
Foto: Johan Nordlund

Johan "Hagge" Hagberg
Foto: Johan Nordlund

Ubbe på "Milkyway"
Foto: Johan Nordlund

Uppviglaren själv, Dag Knutsson
Foto: Johan Nordlund

Magnus Eriksson Brändström
Foto: Johan Nordlund

Henke och Hagge
Foto: Johan Nordlund

"Kinapuff behöver borstas mer än vi hann med
Foto: Johan Nordlund

"Franska taket"
Foto: Johan Nordlund



Skravelsjö 1 finns självklart med i Norra kustlandet. Föraren går att köpa via länken nedan eller i utvalda klätterbutiker.



Ut och borsta!


Köp vår förare: Norra Kustlandet, klättring i Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten
kommentarer

2019-08-30

Atlantis – Store Blåmann

Text och bild: JOAKIM SÖDERSTRÖM

Prolog 

Både Jonas Eskilsson och jag har klättrat fjäll förut. Jonas har dessutom mängder med turer i Alperna i sitt CV. Jag har dessutom klättrat Atlantis på Store Blåmann förut, under en lång dag tillsammans med Fredrik Nyberg i en stil där alla medel var tillåtna för att ta oss till toppen. För detta äventyr läs gärna Fredriks gamla bloginlägg.

Målet denna gång är dock att friklättra leden i sin helhet. Vi bestämde tidigt att en “team ascent” (varje replängd är ledd i fri av någon i laget) var en god nog stil för oss—vilket också gör det hela än mer till en laginsats än ifall vi båda skulle vara tvungna att leda varje repa. Ingen av oss hade försökt en led av denna magnitud förut och vi angrep det hela med en lekfull approach där planer och taktiker utvärderades och justerades var 12:e timme. Vi skulle helt enkelt “leka storväggsfriklättrare”.

Dag 0: ankomst till Tromsö.
Då det är hutlöst dyrt att hyra en bil bara för att köra till insteget och tillbaka valde vi en annan väg. Taxi från flygplatsen till Katrin där vi fick låna tält, lite extra liggunderlag, en extra sovsäck osv. men främst hennes bil för att proviantera, och senare bli utskjutsade av. Det här med att proviantera på en söndag är ju också lite svårare än vanligt då matbutikerna enligt lag måste vara stängda. Det som finns tillbuds är s.k. kiosker som funkar som en “jour-butik” öppna på söndagar. Som svensk glömmer/förtränger/hoppas en att det går ändå och trots allt lyckades vi inhandla mat för en vecka för runt 2000 kr.

I Norge, likt Sverige, är det rätt lätt att hitta campingplatser i det fria. Vår campingplats är nyttjad av flera före oss med lite grillplatser, rinnande sötvatten, fiskepir direkt i anslutning samt en variant på vattenklosett som bygger på det där med tidvatten. Tyvärr nyttjar inte alla denna facilitet så ser du toapapper gå inte dit. Ytterligare en fördel med denna plats på jorden denna tid är att behovet av kylskåp för kylvaror är obefintligt. Ställ matvarorna i en skreva vid bäcken så håller de sig som i vilken kyl som helst.

Dag 1
Regnet började gårdagskvällen och gjorde två kortare uppehåll runt frukost samt lite efter lunch. Men det till trots är modet gott om än varierande. Vid frukost uppvisar även mitt kök stora problem med att hålla trycket i bränsleflaskan (då gummipackningen i pumpen till min gamla trotjänare tydligen var upplöst). Vi ringer en vän och under tiden vi väntar på undsättning går vi upp med en första laddning utrustning till sjön. Räddaren i nöden denna gång var Jonas Granström.

Efter Jonas löptur till toppen i regnet efter en promenad på 2 h, då jag hellre låg och läste och sov om vartannat dök Jonas G upp med presenning, kök, samt erbjöd en mindre guidad fisketur i hällregnet. Fångsten grillades över öppen eld i pissregnet innan den varma sovsäcken tog emot en. Regnet fortsätter över natten men slutar nån gång mellan 03-08.

Dag 2 - f
örsta klätterdagen
Lägret i torkläge 
Uppehåll och knappt någon vind. Ingen stress på morgonen då all torktid är bra tid. Både klippa och kläder. Börjar promenaden mot klippan runt 10.00 och kommer fram strax efter 12 (tror jag) Jonas kliver på första replängden (7/7+). Tar sig upp till kruxet och övergår rätt snart till “fulaid” då det bokstavligen rinner i sprickan. Jag kommer efter och klättrar i princip allt fritt utom några enstaka flytt där säkringen får agera grepp istället. 

Stand upprättas ~25 m vid en bult och ett par gamla bladbultar som backas upp med en kam i sprickan bredvid. Jag fortsätter med fulaid på andra replängden (7/7+) istället för att prova friklättra direkt med fallrisk i pitongerna. Kliver runt aretet och finner en tunn plaskblöt spricka i mindre än fingerstorlek. Några c3-placeringen och en passage av friklättring är möjlig trots vätan. Vätan tilltar och passerar ett nystan av gamla repsnören som används flitigt för att ta mig uppåt. Allt är blött och friklättring döms helt ut. Fortsätter i den givna linjen uppåt till en parti blockigare terräng där klättringen blir markant lättare men lite svårare att säkra.

Andra stand byggs vilket fall på en liten hylla bredvid två nya bladbultar och ett slingat horn. Jonas provar att fria starten som andre man men finner ingen bra sekvens trots tickade grepp och torr klippa. Han kommer upp och fortsätter vidare upp en fin men lite flakig handjamspricka via en fin hylla till enligt föraren den svåraste repan (8).

Lite tunnare och brantare klättring än tidigare följer men med ett relativt kort hårt parti på ~10 m. Denna del är helt torr trots väldigt blött klippa tidigare. Mycket går fritt redan på första försöket men läggen är lite svårare att få till så stilen är fri med lite aid här och där. (O)vanan som aidklättrare gör sig lite påmind hos Jonas som tömmer underarmar på kraft. Övre halvan är lättare friklättring (6:a-registret) som avslutas på en lite sluttande platta under ett mindre överhäng. Jag följer och klättrar i princip alla flytt fritt på första försöket. Tar ett häng på mitten av det hårda samt ytterligare ett för att rensa (tror jag). Vi fixar vårt statiska 100m-rep och fäster i ankare längs vägen till botten av klippan.

Undantaget starten på andra replängden är vi övertygade om att vi kan klättra leden dit upp fritt givet torra sprickor. Vi lämnar lite utrustning vid klippan och går ned till pauslägret (ABC) och lämnar ytterligare kläder innan promenaden ned till lägret vid havet/vägen.

Dag 3

Finväder på morgonen 
Jag vinner klunsningen och får tillfället att börja. Vår inslagna metod att vi skuggleder på riktigt men inklippta med clog-utrustning för att snabbare kunna prova friklättra leden. Mitt första försök leder till ankaret utan häng och gott humör. Jag firas av och rensar leden innan Jonas försöker på samma sätt.

Vår ambition är att friklättra så mycket som möjligt och ser detta tillvägagångssätt som en bra metod. (
Pete Whitaker gjorde nyligen Atlantis ground-up on-sight som ju är den finaste stilen, men vi är ju inte heltidsproffs och kommer inte Goliath till berget får berget göras mindre). 

Jonas lyckas med motsvarande “prestation” med något mindre häng för att prova ut sekvensen. Tillbaka på backen säkras jag upp för ett lyckat försök och en del av mig grämer sig för att jag inte provade direkt men samtidigt är det kul att klättra och första replängden är nu gjord och Jonas kan lätt följa. Hissäcken hissas och Jonas sätter av på andra replängden. Han hittar en sekvens som går att göra efter ett par försök på clogrepet men sprickan är fortfarande riktigt blöt på sina ställen ovanför. Med ett par småhäng och drag i säkringarna anländer Jonas till gårdagens stand.

Jag lyckas förvånansvärt lätt följa instegskruxet via en lite lägre sekvens och tunna blöta fingerlås/lay-back. Det mesta går vägen och trots vätan lyckas jag friklättra sprickan upp till den riktigt blöta bredare biten (Ni vet så där svart-blött med jord blandat med vattensmet på väggarna) där jag halkar av. Gör om sekvensen, lite tyngre men torrare och når stand. Humöret är minst sagt på topp då känslan är att det kan gå. Vi lämnar 2:a replängden till framtiden då den förhoppningsvis är torrare och klättrar nästkommande sektion lätt till under kruxrepans standplatshylla.

Här skiljer sig vår replängdsuppdelning något jämfört med föraren som är lite aid-anpassad. Denna standplats/hylla är dock bra nog för två av oss att sitta på och äta lunch. Vilket vi gör medan regnet droppar utanför oss. Inget regn faller på hyllan eller klippan framför oss. Dubbla regnbågar visar sig och livet är gott.

Dubbla regnbågar!! 
Jonas föräras nöjet att clogga nästa repa vilket bekräftar vår känsla att det är möjligt. Lite strul att hitta bra lägg i kruxet är smolket i bägaren. Jag topprepsklättrar den rent medan jag placerar Jonas lägg och på väg ned finner vi ytterligare en placering vi tror kan göra den mentalt lättare att kliva på.

Jonas laddar på och gör ett bra ledpress som är på näppen att gå hem. Han doggar sig lätt till toppen innan klockan och det annalkande regnet gör att vi avslutar dagen. Även här grämer sig en del av mig att inte även jag gjorde ett press men peppet var nedåtgående likt solen och regndropparna.

Tyvärr är vi här så pass sent på året (18-25 augusti) att solen faktiskt går ned. Runt nio ska den vara nere enligt yr.no men mörkt blir det först vid tio-tiden. Vår härliga ”livlina” till marken gör att vi båda är på backen 20 min efter vi vänt. Sakerna vi lämnat på marken är genomblöta och den härliga nedmarschen med blöta skor genom snöfält osv tar vid.

Praktiskt tips:
Ska en gå upp till klippan är blöta fötter något som blir en vana. Dels är första delen bitvis går över myrmark och så ska bäcken korsas ett par gånger. Väl ute ur myren/skogen följer stigen, numera rätt tydlig, lite sankmark och jag bedömer det som en omöjlighet att inte blöta ner fötterna. Lättare löparskor med dobb, typ orienteringsskor, känns bäst. De funkar både på lera och snö. Andelen häll eller motsvarande där amerikanska approachskor lämpar sig är förhållandevis låg och sådana skor är direkt olämpliga på snöfälten. Stigen börjar från militärbyggnaden en bit uppför vägen. Grustaget som förstör paradiset är inte rätt väg utan ta vägen till vänster efter det om en kommer från Tromsö. Räkna med två timmar till klippan och 1 timme till sjön där en kan campa. Snabbare utan packning såklart.

Snöfälten invid klippan

Dag 4

Torkdag, vila, dusch, ladda batterierna (bokstavligen). För oss också ett tillfälle att åka in till Tromsö och låna en bil av Jonas kamrat Katrin Elfberg (igen). Skjutsen in stod min gammla gymnasiekamrat (senast vi sågs var sannolikt på studenten) Maria Fernlund för.

Det tackar vi stort för.

För Jonas en smärre löptur och jag slår ihjäl tiden med att författa dessa rader. Torkvädret har varierat lite med klippan indränkt i moln mest hela dagen och först på kvällen lite sol/öppna skyar. Ljusare, torra stråk kan skönjas mot de mörkare partierna.

Upplösningen närmar sig. Ska det bli något? Prognosen ser bra ut de närmaste två dagarna men med en oroande lågtryck på väg in natten mot söndag. Spänningen är olidlig....

Dag 5
Kallt och fint väder. Tidigare anmarsch än de andra dagar med hopp om stordåd.

1:a pitchen jumarerades till stand där jag knöt in mig för ytterligare ett försök på andra repan. Starten var något torrare så med hopp om skick kliver jag på. Allt går bra och klättringen flyter på. När väggen brantar på ökar även rinnet i sprickan. Jag må ha gjort ett par fingerlås i hörn tidigare men när de blir blöta är det svårare och jag faller av. Besviken med blodiga fingrar tar jag mig till toppen av replängden och hissar säcken innan Jonas följer med ett par stopp längs vägen.

Från stand cloggar/toppar vi slatten till hyllan nedan replängd 3. Lunch och mys i finvädret innan Jonas kliver på. Något tryckt stämning då förhoppningen var att fria den 2:a replängden på första försöket men vi resonerar att den sannolikt torkar något under dagen och att vi då kan försöka den på vägen ned.

Bra lunchutsikt 
Jonas första försök för dagen börjar bra innan den nödvändiga kilen strular. Gårdagens kil var samma storlek och fabrikat men något mer använd vilket gör att denna nya inte passar. Jonas tar ett häng, rensar och firar av till stand. En kortare paus följer innan nästa försök. Känslan var bra och som Jonas säger - ”Det här kan jag - red-pointa trad - det är som på Hallinden”. Det sagda stämmer och på dagens andra försök klaffar allt. Jonas är på toppen av replängd tre.
Efter en kort jumarering är vi båda på stand med hissäck och allt. Nyfikna vad som ligger framför oss kliver jag på den fjärde replängden. Föraren säger “Stamina-requiring effort up the steep and long dihedral. 7/7+ 55m” Nerifrån ser en inte så bra då replängden börjar med lite brant handjams klättring vartefter sprickan tunnar ut och öppnar upp sig i en härlig tunn buttcrack. Ambitionen är att ta mig så långt jag kan och bygga stand vid nästa naturliga hylla. Det ser långt ut men jag gasar på. Dubblar sista bra pjäserna och siktar på vad som ser ut att vara en hylla halvvägs upp. Får in ett par microkammar och klipper någon rostig pitong. Kommer ut in ett stäm och lyckas med nöd och näppe få in en halvbra grön Alien i sprickan. Tar ett par andetag och tvingar mig upp till flaket en meter eller så. Sjukt nöjd häver jag mig upp på hyllan och finner en gammal stand plats bestående av en ny bladbult och en lämnad kil. Backar upp den och tar upp Jonas. Med elegans följer han med framgång och inte alls lika rädd som jag tidigare var ansluter han på hyllan.

Jonas flyttar över lite rack och klättrar den lite större men blötare sprickan till toppen av diedret och bygger stand. Vi bestämmer oss för att fixa halvrepet där inför morgondagens toppförsök och vänder nedåt. Efter lite ompackning av hisssäcken på vägen är vi snart nere i botten av replängd två. Dagens andra försök på replängd två. Starten går lika bra och denna gång anländer jag till cruxet något fräschare och med lite torrare spricka. Fingrarna är tejpade och nu släpper jag inte.

Första fyra reporna är ledda och mycket belåtna vänder vi till marken. Imorgon hägrar toppen och prognosen säger uppehåll med 3-4 m/s vind och ~5 grader. Känslan är att detta kan ju gå. Full mage och tidig läggdags.

Dag 6 - toppdag
~5 grader och småregn i luften. Låga moln täcker hela väggen. Det mesta vi kunde göra för att lyckas hade vi gjort. Prognosen hade varit bra och visade fortfarande att det skulle spricka upp men inte verkligheten. Under natten hade jag hört små droppar på tältduken men avskrivit dom som avarter och inte det riktiga vädret. Det skulle ju vara uppehåll hela natten och dessutom och sol runt lunch.

Prognosen stämmer inte riktigt...
Klippan var vid uppstigning runt sex helt innesluten i molnen och asfalten alldeles blöt. Mängden dagg på marken gjorde allt blött. Men flyget hem skulle lämna oss om vi inte gick upp till klippan. Besvikna men hoppfulla att det snart skulle spricka upp lämnade vi lägret runt sju. Kl nio var vi återigen vid basen och modet i botten. Inte bara hade molnen dumpat mängder med fukt under natten, regnade det där uppe i molnen. Klippan dröp av vatten och utsikterna för en fribestigning kändes som bortblåsta men de fasta repen behövde hämtas.

Efter en lunchmacka redan halv tio satte jag av med ledrepet mot toppen. Vätan från klippan, molnen, regnet gjorde resan uppåt minnesvärd. Ungefär som att kissa ned sig men utan det varma i början. Nu mest miserabelt.

Lovande förhållanden...

Värmen i kroppen steg något av allt arbete och på toppen av tredje replängden konsoliderade vi våra krafter i vad som kunde anses vara en ”torr plats”. Min vilja att gå mot toppen minskar allt eftersom kroppstemperaturen sjunker. När huttringarna övergår till skakningar medan jag väntar på Jonas är jag sugen att vända där och då. Men trots allt måste vi upp till toppen av fjärde replängden för att hämta det sista repet och Jonas kliver enligt planen på uppåt. Han får använda sig av en blandteknik där halvrepet används för uppåt-progression samtidigt som han lägger säkringar. Ingen av oss vill helt lita på enbart ett halvrep som hängt över natten. Väl på toppen av replängd 4 bestämmer vi oss för att skicka ned statrepet och även ta upp mig till standplatsen.

Hoppet är ju det sista som lämnar en och vår förhoppning är att det ska spricka upp. Enligt prognosen skulle det vara solsken nu och vi tänker att kanske, kanske kan det spricka upp så pass att vi kan ta oss upp till toppen. Återigen stiger värmen i kroppen något med arbetet uppåt men samtidigt står Jonas still och har börjat frysa rejält. Beslutet att vända är både enkelt och svårt. Viljan att toppa ur är stor men tanken på att kalla, blöta spendera nästkommande 8-10 timmar i en blöt vertikal värld känns alltför motigt. Tre långa firningarna med kallt vatten rinnande längs repet ned i skrevet avslutar detta försök.

En tyngre avmarsch än förhoppningen var och dagar av torkning ligger framför oss.



Epilog
Ingen topp och ingen fribestigning - ett misslyckande?

På ett sätt ja men på många andra sätt nej. Under nedstigningen ältades om vi skulle gjort annorlunda, vad vi gjorde fel. Det enkla svaret är att vi är för dåliga klättrare för denna led. Vore vi bättre hade allt varit enkelt. Men vi lyckades faktiskt med vad vi föresatt oss. Vi ville friklättra så mycket som möjligt och i retrospektiv kanske vi skulle gått mot toppen dag 5. Men prognosen var god och vi satsade på att den skulle hålla (de andra dagarna hade prognosen stämt rätt bra genomgående). Hade den gjort det skulle vi ha bra möjligheter att nå toppen, kanske tom helt fritt. Första halvan, där 80% av det ”svåra” återfinns var gjorda och med vår taktik skulle vi ha haft relativt gott om tid att ta oss till toppen.

Tyvärr fick vi inte den möjligheten.

Så vad tar jag med mig härifrån?

  1. Kanske lite tidigare på säsongen när midnattssolen skiner och temperaturen generellt är lite högre.
  2. Vår ambition var högt ställd och med lite arbete går det åstadkomma mycket, men gillar en inte att jobba är det fel typ av klättring. Varje dag 2 h uppför och 1 h nedför samt runt 8 h i det vertikala.
  3. Det är kul att stöta i bergen när en måste pusha lite extra varje försök. Kanske än mer än vi gjorde men å andra sidan var det inte så långt bort. Och ingen av oss släppte i onödan.
  4. Blöt klippa och väder kommer alltid påverka utgången. Bara att acceptera och hantera. Det är en del av utmaningen. Att åka på prognos kan vara ett alternativ men med ett ”vanligt liv och småbarn” är inte det så enkelt. Ibland blir det fel. Och trots allt fick hade vi hyggligt väder flera dagar.
  5. Det är möjligt att friklättra större väggar - även för en själv. Stil, taktik och tid får sätta ramarna för objektivets storlek.
Vill jag göra det igen? Det är mycket jobb, kanske inte vad som generellt klassas in som “semester” och kanske inte något jag vill göra hela tiden. Men det större målet ger också de mindre delmålen än mer betydelse och att ha ett ”drömmål” att sikta på när vintermörkret är över en ska inte underskattas.

Kommer jag återvända? Sannolikt. Nästa år? Kanske. Högst troligt inom mindre än de ~10 år sen jag var här sist.


+++++++++++++++++

Köp vår förare: Norra Kustlandet, klättring i Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten
kommentarer