Oskar Rennstam Rubbmark på finalleden. Foto: Jonas Wiklund
Vad gör jag här? Av många goda anledning hänger jag, utan att vara inknuten i något rep, från två plastgrepp i ett tak 10 meter ovan havet i Norra hamn, Luleå. Entusiasterna säger att vattnet alltid är mjukt. Förvisso sant, men blött och kallt är det också. Jag är Bottenvikens svåraste badkruka och en av de fallräddaste klättrarna norr om Dalälven.
Någon gång på 80-talet visades filmen
Livet hänger på fingertopparna på svensk TV, och jag såg storögt på när filmens stjärna,
Patrick Edlinger, utan rep hängde upp och ned i med fötterna i en jug ovanför ett alldeles blått Medelhav på en av Calanques överhängande sjöklippor. Men inte bara i Frankrike utan både i sydengelska Dorset, och nere på Mallorca utvecklade några entusiaster konsten att frisola på branta klippor ovanför havet till en helt egen gren av friklättringen. Att med vattnets mjukhet som säkerhet röra sig helt fri från rep och selar i brant terräng kallas av engelsmännen DWS (Deep Water Soloing) och av spanjorerna för psicobloc.
Senare, under 90-talet, började DWS-fenomenet växa, tack vare festivaler i södra England och genom ett antal filmer som visade upp DWS på Mallorca. De flesta av våra svenska sjöklippor är dock alldeles för flacka för denna form av klättring. Den första gången jag i egentlig mening fick chansen att prova på var på Luleklättrarnas mycket välarrangerade tävling 'DWS challenge'.
Marcus Lagerkvist hade nämligen sett samma filmer som oss andra, och bestämde sig för att prova sporten. Dessutom ville han arrangera en klättertävling som var intressant för allmänheten. Norra hamn i centrala Luleå fanns vara den perfekta platsen för en DWS-tävling, och så anordnades första tävlingen år 2007 med speaker, DJ, och lättfattliga regler. Sedan dess har Marcus dragit ihop en DWS-tävling varje år, i samband med Kalaset, som stadsfesten däruppe kallas.
I år var det alltså dags igen. Startfältet var mycket starkt med en bra blandning av svenska och finska klättrare. Många av deltagarna hade också erfarenheter från DWS på Mallorca.
Av alla tävlingar på plast jag deltagit i så har DWS challenge varit de roligaste. Alla får klättra åtminstone två leder som båda är lätta nog i början för att garantera ett riktigt plask när man åker av. Både kvalet och finalerna är flash så man får heja på de andra tävlande medan man sitter på första parkett på krogen och sipprar på energidryck.
Eftersom spänningen bland oss tävlande mer kommer sig av att de flesta av oss måste psyka upp innan vi går på en 13 meter hög vägg ovan vattnet, och inte för att någon av oss är rädd att förlora så blir det snabbt en speciell sorts avslappnad kamratskap bland oss.
Tävlingen är inte bara en succé bland deltagarna, det är också en succé bland Luleås lördagsflanörer som under kvalet stannar till i massor och går ut på båten för att slå sig ner och storögt beskåda. Det visar sig att allmänheten i norr är intresserad av att se lättklädda människor klättra upp för en brant klättervägg för att strax falla ner i havet i det ena spektakulära fallet efter det andra.
Just att tävlingen får så mycket positiv uppmärksamhet märks tydligt av arrangörerna som för varje år får lättare och lättare att sälja ut reklamplatser på väggen. Alla möjliga lokala företag passar på att synas, och eftersom både lokalpress och lokala TV-nyheter sänder inslag så får sponsorerna rätt stort genomslag.
Mats Nordlund på finalleden. Foto: Jonas Wiklund
Mats Nordlund, som dubblerade som tävlingens räddningsdykare, blev bäst placerad av de lokala klättrarna med en tredjeplats. Skåningen Oskar Rennstam Rubbmark hade ju en fjolårsvinst att försvara, men inte ens med hans nyp och uppåtdrift kunde han hejda dagens suverän Geir Söderin, från att vinna. Geir lekte upp för alla leder, och efter att ha för sista gången klättrat upp till toppen backade han ner till läppen av taket och demonstrerade till publikens jubel att han också, likt självaste Edlinger, kan vila som en fladdermus.
Själv hängde jag ner spikrakt i armarna under taket och släppte så fort jag ställdes inför ett flytt som jag inte kände mig 100% säker på att genomföra. Många andra använde samma fega/kloka taktik, medan några som sagt visade god uppåtdrift.
En av de som hade bäst gåpå-anda var Malin Geyer från Umeå som gick på tills hon först tappade fötterna under taket för att sedan tappa händerna när pendeln straffade henne. Rotationen fortsatte i fallet och med en lätt uppsträckning hade Malin nog fått ett perfekt plaskfritt nedslag. Istället fick Malin, lätt omtumlad, ta emot priset för årets plask.
Med Malin ute ur leken blev damtävlingen en ren Luleuppgörelse mellan Malin Suneson och Sanne Lundberg där det var Sanne som tillslut drog det längsta strået.
Sanne Lundberg. Foto: Jonas Wiklund
Efter tävlingen drog vi till efterfest på en bakgård i centrala Luleå. Med ett juste soundsystem, gratis hamburgare och billig dryck firade deltagare och arrangörer en mycket lyckad tävling. Nästa år lär vi allihopa ses igen.
(Tidigare publicerad i Bergsport, Svenska Klätterförbundets medlemstidning)
