2007-04-21

IKSU Totalboulder - 2007

Av: Pär Lindholm

Idag genomfördes den första tävlingen i Total Boulder-format i Umeå. Med nya, feta strukturer och massor av arbetstimmar fick vi i Umeå chans att delta och beskåda en riktig klättertävling. Det var grymt!



Petra & Linnéa på problem 2 respektive 3. (Kolla noga så ser ni Tattarn uppe på videohyllan ovanför boulder 3).


Kvalet pågick mellan 9 och 12 och sen började finalen klockan 13.30. Tjejerna körde först och Petra visadeatt gammal är äldst och satte fyra av fem problem. Jämnare kamp var det om andraplatsen. Sara och Linnea landade på samma poäng men Linnea gick segrande ur den striden genom färre antal försök.


Petra på väg mot segern i på sista problemet, en lång dyno.

Sen var det dags för herrarna. Här var det i ärlighetens namn inte ens spännande. Martin var den enda som gjorde alla problem i kvalet och flashade sedan alla fem problem i finalen. Otroligt imponerande med tanke på att det bara var tvåan Mats som överhuvud taget klarade problem tre, med 20 sekunder kvar på klockan.

Resultat damer:
1. Petra Rantatalo
2. Linnea Forsmark
3. Sara B
(Tyvärr så vet jag inte namnet på de tjejer som kom på 4:e & 5:e plats.)

Resultat herrar:
1. Martin Fransson
2. Mats Nordlund
3. Conny Dahlin
4. Joakim Rocklöv
5. Cristian Castro

Ett enormt arbete med att bygga boulders och fixa priser hade Mange Eriksson, Dag Knutsson, Per Gunnarsson, Hasse Andersson, Nils med flera lagt ner. Det jobbades på den stora final-ställningen fram till 02.00 på lördag morgon. 50 tävlande och någonstans kring 100 åskådare på finalen. En dag med strålande sol och perfekt temperatur för hård bouldering utomhus och så väljer alla att klättra inomhus. Det visar verkligen hur roligt det kan vara med plastklättring under rätt förutsättningar!

Personligen trodde jag det skulle bli inomhuspremiär för året. Men nej, i torsdags berättade min ryggfixare att det skulle jag absolut låta bli om jag ville ha någon chans att min axel skulle växa ihop. Så tyvärr. Nästa vinter, då jävlar!

kommentarer

2005-01-01

Borrbultar! -- vad alla klättrare ska veta

Av: Jonas Wiklund

De flesta klättrare gör inte nyturer och placerar heller aldrig en bult, men trots det finns det saker som alla klättrare bör känna till om bultar. I denna artikel så täcker vi det mesta som vanliga klättrare bör veta om bultar, men har du tänkt placera bultar själv så får du söka reda på information annorstädes.





1. Expanderbultar


Expanderbultar är bultar som genom att de expanderar trycker mot borrhålets väggar. Detta skapar en hög friktion som förhindrar att bulten dras ut vid måttlig belastning. .
Väsentligen kan en bult rippa på tre olika sätt. Genomskuvning, genom urdragning, eller genom att själva berget bryts sönder. Att själva berget skulle brytas sönder är inte en stor risk på solid granit, men på många klippor är det kanske den största riskfaktorn. Var särskilt uppmärksam om bultar är placerade för nära varandra, dvs närmare än två decimeter från varandra.
På porös klippa kan upprepad belastning göra att bulten kryper utåt till dess att den dras ut. Detta har hänt flera gånger på överhängade konglomeratklippor, exempelvis på Hell i Norge.


Genomsticksankare

Genomsticksankare är den överlägset vanligaste typen av borrbult i Sverige. Så vanliga att de för de mesta bara kallas "Expanderbult" kort och gott. Den stora fördelen med genomsticksankare är att de är mycket enkla att placera och man måste vara seriöst tappad för att misslyckas med en placering.
Genomsticksankare slås in i borrhål och när muttern dras åt dras bulten utåt vilket tvingar en hylsa längst in att expandera. De fungerar även om muttern inte är åtdragen eftersom vilken kraft utåt som helst tvingar hylsan att expandera. Om du stöter på ett genomsticksankare där bulten har rallat upp så behöver du bara dra åt muttern med en skiftnyckel eller (för det mesta) en fast 17's nyckel. Om du drar allt för hårt så riskerar du att dra sönder bulten, så ta inte i allt du kan, utan bara tillräckligt för att dra fast hängaren mot klippan. En skiftnyckel bör ingå i alla sportklättrares standardrack.


Hylsexpander

Hylsexpander är inte lika vanligt som genomsticksankare, bland annat för att de är svårare att placera. För korrekt placering av en hylsexpander krävs ett absolut rent hål och en momentnyckel, eftersom det är viktigt att de dras åt till ett specifikt vridmoment.
Hittar du en hylsexpander där bulten har börjat ralla upp så är det mer allvarligt än om samma sak har hänt för ett genomsticksankare. Dra åt bulten inte allt för hårt och tag sedan omedelbart kontakt med närmaste lokala klätterklubb.
En fördel med hylsexpander är att man kan ta bort bultarna och återanvända hålet när bulten har blivit uttjänt. Jag kan bara påminna mig om att ha sett hylsexpander på några få klippor i Sverige.


Slagexpander

Den enda slagexpander som kan användas till klättring är Petzl Longlife.
Jag vet egentligen ingenting om dem, annat än att den verkar vara ett gott alternativ i fast klippa. Eftersom detta är ett väldigt dyrt system så är det rätt ovanligt, men tack vare att den är tillverkad i rostfritt stål (A2) så borde den hålla länge.









2. Limbult


Limbultar -- eller kemiska ankare som de även kallas -- är, som ni kanske kan gissa, bultar som limmats fast i berget. Limmet skapar en kemisk bindning till klippan som kan vara stark som urberget själv. Dessutom skyddar limmet bulten från exponering. Medan expanderbultar lossnar med upprepad belastning och värme/kyla cykler så har limbultar i vissa tester klarat sig i mer än 20 år utan att styrkan påverkats.
Rätt placerad är en limbult det säkraste, överlägset starkaste, och mest långlivade alternativet för fast säkring. För viss typ av klippa, speciellt brant överhängande mjuk klippa (t.ex. droppsten) är limbult det enda säkra alternativet.

Tyvärr så är det svårare att placera limbultar än andra typer av fasta säkringar. Hålet måste vara rakt, rent och absolut torrt, dessutom måste limmet vara avsett för kritiska system och korrekt blandat och härdat. På tidigt 00-tal placerades några dåliga limbultar i Sverige vilket tack och lov inte ledde till några allvarliga olyckor.

3. Referenser


Vill du läsa mer om bultar och bultning så rekommenderars följande sajter:
  • safeclimbing.org Har den absolut bästa samlingen av artiklar om bultning på nätet. Engelskspråkig.
  • Hilti.se har en hel del matnyttigt på sin webbsajt.
  • Petzl.com har som vanligt en del intressant på sin sajt.
  • Svenska Klätterförbundet listar kontaktinformation för alla lokala klubbar i Sverige.
  • Bolt Products har all information om limbultar som kan tänkas behövas.


Jonas Wiklund är seriöst nördig, vilket i alla fall är bättre än motsatsen.


(editerad av Magnus 2010-10-20. Orsak: ändrad fakta gällande Petzl longlife)
(editerad av Jonas 2011-07-02. Orsak: förtydligande om limbult)

kommentarer

2000-01-01

Hur det hela började...

Vissa personer är inte nämnda i den här historien, men de är för den skull inte glömda...


Det hela började i en liten by långt uppe i norr (vars namn vi kan låta vara osagt)... Det var tidigt 90-tal och några av "byns" glada killar kände att de ville pröva lyckan genom att klättra i berg. De inhandlade vad de trodde sig behöva under en utflykt till Luleå och dess kompletta klätterbutik, Intersport. Efter mycket om och men och strulande med stitchar, kilar och gamla rep så lärde sig pojkarna (nästintill) själva hur man hanterar utrustningen.


Vad som hände härnäst är det inte många som vet och det finns inte mycket dokumenterat men vad vi vet är att en av de glada gossarna blev något mindre glad en solig dag på Hundberget när han skulle videofilma sitt nya boulderproblem. Han riggade noga upp kameran, kritade in sina händer och begav sig uppåt på klippan. Det tråkiga med den här lilla historien är att han kom ner fortare än fan själv och bröt nästan foten. Efter att ha kravlat sig fram till kameran och fått av den vedervärdiga filmen så linkade han sig skamset hem igen. Boulderproblemet var "Kentucky fried chicken" och vad vi erfar så finns tyvärr inte denna videofilm kvar och den nu så mycket mindre glada gossen klättrar inte längre...


Dr Def och Kinnunen
Om vi hoppar fram något år (till typ 1994) så har den nya glänsande klätterklubben hunnit bildas. "Misse" (som bodde i byn vid tidpunkten hade haft otur tidigare under sommaren och tagit ett fall på en slabb vid "Lulenissarnas" berg och brutit foten. Hur det gick till diskuteras än idag men troligtvis så halvsov (den dåvarande långhårige och mycket skäggige) säkringsmannen "Dr Def". "Misse" fick snällt gå ner till bilen för egen maskin (på sin trasiga fot). Den gode "Misse" förstörde resten av säsongen. Beträffande "Dr Def", så klippte han sig, ansade skägget och sökte sedan in på läkarlinjen för att studera till just...läkare (och så vitt jag vet är han kvar där än idag).

Samma år (då klubben blomstrade och resorna till de onda "lulenissarnas" mörka hemmaberg var många) så började även en liten späd kille som vi kan kalla "Plast Ken" sin bana uppåt för de lodräta granitmassiven i norrlands djupa skogar. Han var mäkta imponerad över de gamla rutinerade klättrarna i klubben och hakade snabbt på "Misse" och "Dr Def" och lät sig övertalas av allt vad de sa. Efter en trevlig sommar fylld av taskiga tekniker, plastpåsar från Ica och glada hejarop så drog sig sällskapet tillbaka för att tillbringa vinterhalvåret på olika håll. "Misse" och "Dr Def" sökte sig ner för att träna på en ranglig skapelse i en källare som de kallade för klättervägg och "Plast Ken" tog sitt pick och pack och styrde kosan till norrlandsklättringens huvudstad, Skellefteå.

Hundberget 1995
När våren på nytt gjorde sin ankomst märkbar så förenades den lilla trion uppe i byn igen. Sommaren -95 var en av de varmaste på åratal och livet lekte för de (i dagens mått rätt så dåliga) klättarna i byn. För "Plast Ken" och "Dr Def" så var det leder som räknades medan "Misse" (redan på den tiden) svammlade runt och borstade av varenda sten på berget med sin lilla diskborste. Bouldringen tog ny fart när "Untold Cave" utvecklades till fullo med en hilti slagborrmaskin i högsta hugg. Pockets, lister, juggar you name it dök fram ur den mörka klippans struktur. Detta år var aktiviteten relativt hög och den ena 7 minusen efter den andra smaskades upp på hundbergets röda klippor. Det stora genombrottet kom när "Misse" lyckades göra sin "Exorcisten, 7-" och när sedan "Dr Def" satte upp sin abnormt hårda led "Cyberman, 7" på en bit av klippan som kallades för "Röde snorren" var utvecklingen (och den fanatiska jakten på grader och oskuldsfull klippa) i full gång. Kort därefter så såg "Plast Kens" nyfödde, "Rymdmyran", dagens ljus på samma klippa. "Rymdmyran" fick sitt namn till minne av de tappra (och lyckligt ovetande) myror som "Misse" och hans onda gäng sköt upp i omloppsbana med nyårsraketer under sin (vad man kan tro med tanke på sådana handlingar) tragiska uppväxt.

Denna sommar så besökte 2/3 av den glada trion även Niemisel för första gången och de var mäkta imponerade av den ohyggligt stora klippan och den sjukligt hårda 7+ som hette "Beavis". Samma sommar började "Matt Dillon" åxå att bestiga de lodräta väggarna runt om i byn och han visade snabbt vart skåpet skulle stå genom att knipa bestigningen av "Beavis" före både "Misse" och "Dr Def". Bortförklaringarna sprudlade på vägen mot bilen och det talades om mygg, Thailand och latenta infektioner men det är en annan historia som inte hör hemma här... "Plast Ken" var vid det här laget fortfarande ovetande om hur bra denna klippa vid Boden egentligen var och slapp således att pendla 9 mil enkel väg för att besöka den. Han stannade troget kvar på Hundberget och slogs med korparna om en plats på väggen.

Den ökända "källaren"
I och med "Matt Dillons" inträde på klätterarenan i "byn" så bildades det två gedigna replag. "Misse" och "Dr Def" fortsatte att klättra ihop medan "Plast Ken" och "Matt Dillon" snabbt blev lekkamrater. Men tråkigt nog så har allting ett slut och så hade även denna sommaren. "Dr Def" och "Matt Dillon" flyttade ner till Umeå för att studera och förhoppningsvis senare bli rika. "Plast Ken" och "Misse" insåg att de inte hade någonstans att träna och byggde "byns" första riktiga klättergym med sina egna händer....

Hädanefter så gick utvecklingen i en rasande takt och det blir en hel roman om man ska skriva ner allting i text. I korta drag kan man säga att "Polisen" och "Sunken" även började sina karriärer i det lilla samhället i norr... "Jerry" från "grannbyn" blev inblandad på ett hörn och kommungränserna suddades ut mer och mer. Källsberget upptäcktes, ratades, upptäcktes igen och bultades. Någon flyttade men kom tillbaka som en jojo gång på gång. Tillslut hamnade majoriteten (av de nu äldre men fortfarande lika glada) klätterpojkarna i Umeå, någon bor i huvudstaden och bouldrar och en ensam stackare blev kvar och byggde sig en ny klättervägg i en enslig industrilokal. Resten är nutid...

Misse och Plast Ken, 1995



kommentarer