För ungefär fem år sedan tog jag ett mycket långt fall då ett fotsteg krasade precis då jag dragigt ut rep för att klippa en bult placerad efter en lång utklättring över lätt terräng. Det bar sig inte bättre än att min bättre hälft som väger betydligt mindre än jag säkrade från en trång position nära klippan och därför inte kunde se mig. Rycket kom alltså helt utan förvarning och drog upp henne våldsamt längs klippan till dess hon smällde emot den första kortslingan ungefär 5 meter upp. Benen och armbågarna hennes hade skrubbsår som hade hon cyklat omkull på en nygrusad väg.
Samma kväll beställde jag en Edelrid Ohm (model I) som var den första modellen av mekanisk bromshjälp avsedd för att klippas i första bult. (Eller första punkt som tål drag i flera riktningar). Ohm uppfyllde sin funktion att hjälpa med att bromsa fallet för en säkrare som väger betydligt mindre än första.
Tyvärr fungerar Ohm dåligt i de många ytterst vanliga situationer i sportklättring. Efter ett fall eller ett häng kräver den att säkraren lösgör repet från den skåra det klämt fast i med hjälp av en kraftig snärt. Repet kan inte vara vägt medan säkraren lösgör repet från Ohm, så första måste antingen klättra upp en bit eller klippa in sig in en säkring. Detta gör det mycket besvärligt att jobba på leder med upprepade häng. Dessutom är det nästan helt omöjligt att boinka.
Ohm har också en tendens att låsa om det inte är tillräckligt med slack i systemet, och eftersom den tar en evighet att frigöra så förhindrar den ofta ledaren från att snabbt och säkert klippa repet i mellansäkringar. Detta är en farlig brist på svåra och korta leder då ett fall med repet i handen kan sluta i backen. Efter att ha provat Ohm en gång inomhus så tog jag aldrig med den igen.
På grund av alla ovanstående brister så samlar vår Ohm damm i en låda full med märkliga och ytterst sällan använda klättermanicker (camalot #5, ballnuts, sittbräda, clogger, ovala karbiner, alpina stegar, daisy, etc. etc. Ve och fasa för våra arvvingar).
På grund av Ohms brister så har både Edelrid och dess konkurrenter tagit ett antal liknande produkter till marknaden. De har alla sina förtjänster och brister.
När Edelrid Ohmega i höstas släpptes till allmän försäljning verkade som de flesta brister vi noterat i Ohm och Ohm II var avhjälpta. Det tog en hel del tid innan vi fick tag i en, då efterfrågan är betydligt större än tillgången.
Edelrid Ohmega är en mekanisk bromshjälp med en konstruktion som avhjälper alla brister med Ohm (utom en). För ett replag med en betydande viktskillnad är den en stor hjälp vid fall, precis som alla andra liknande produkter.
Från säkrarens perspektiv så gör den fallen betydligt behagligare att bromsa. Från förstas perspektiv gör den fallen en smula kortare (och naturligtvis en smula mer stumma, det är ju hela poängen). Detta är speciellt välkommet när vi klättrar inomhus eller på mycket korta leder då repdrag inte hjälper att bromsa fall, och alla fall slutar nära backen eller stundvis med att säkrare och ledare krockar i luften då säkraren rycks upp.
En stor förbättring jämfört med Ohm och de flesta andra produkter på marknaden är att så snart repet inte längre är vägt så lossnar den, och det går att jobba in flytt med upprepade häng i repet helt som vanligt. Dessutom gör den det mer effektivt att boinka. (Är viktskillnaden > 15 kg mellan säkrare och ledare är det annars en helt meningslös aktivitet).
Eftersom Ohmega är utrustad med ett hjul så har den betydligt mindre friktion än en vanlig karbin, så ledaren kan också njuta av mindre repdrag än normalt.
En annan fördel med Ohmega över Ohm är att den ytterst sällan låser när första snabbt drar upp rep för att klippa.
Ohmega, liksom alla andra liknande produkter har nackdelen att man lämnar något i första bult som måste tas bort efteråt, även när alla andra mellansäkringar lämnas kvar. Detta är inte särskilt besvärligt på vertikala leder, eller leder med en väldigt lågt placerade första bult som kan nås från backen. Det är dock bökigt på brant klippa, särskilt om första bult är högt placerad (något som jag alltid stödjer då en högt placerad första bult som klipps med en pinne är det bästa sättet att utrusta en led för att undvika markfall).
Eftersom jag är lat och korkad soloklättrar jag i allmänhet upp och ner för att ta loss bromshjälp från första bult. Gör inte som jag, klipp istället första kortis med en pinne och klättra upp säkrad i denna för att ta loss mojängen, innan du firar ner till backen.
För andra, mer eller mindre oberoende recensioner se:
- Climbing magazine, som har en recension av alla liknande mekanismer.
- Berg und Steigen, som har en lång artikel med massa tabeller med krafter och andra upplysningar för ingenjörer.
Författaren av dessa rader känner ingen som jobbar för Edelrid och köper all sin klätterutrustning själv för fullt pris.
