Adrspach-Teplice, en klättrares paradis

Stark tjeck på Martin-väggen, Tiblici. Foto: J. Wiklund

Fem dagar i det Böhmska höglandet fick mig att fundera över stil, höjd, och skillnad mellan fysisk och mental svårighet.  Mina tankar är knappast unika, och kanske icke värda någon längre utläggning.  Därför nöjer jag mig med följande meddelande rörande Adrspach och Teplice:

1) Teplice har den bästa sandstensklättringen jag upplevt. Bättre än Indian Creek, Fontainebleau, Red River Gorge, Bielaltal, eller Red Rocks.  Även de som saknar erfarenhet av normal tradklättring kan ha en fin resa till Teplice så länge de är villiga att klättra långt mellan fasta säkringar, eller egna timglas, över icke-trivial terräng. På många väggturer i de högre graderna tycks markfall helt osannolika.

2) Adrspach är mycket speciellt.  Även för rimligt vittberesta så är klippans sandiga natur utmanande.  Tornen är helt makalösa, men klättringen känns i allmänhet mer seriöst än den i Teplice.  Erfarenhet av sprickklättring särskilt från handspricka upp till kaminspricka är nästan helt nödvändigt.  Det är helt klart bra att kunna läsa de tjeckiska guideböckerna, eller få vägledning av en lokal klättrare.

De som kan läsa tyska kanske skall försöka jaga efter Ausgewählte Klettereien in Adrspach und Teplice på antikvariemarknaden.

3) Korshöjden, som ligger tvärs över vägen från Adrspach by, är förmodligen det lättsammaste området för svenska tradklättrare. Lättare, lägre, mer väggklättring och med sprickor som är mindre parallella än de i Adrspach, och alltså lättare att säkra med knutar. Klättringen har tyvärr inte samma makalösa kvalitet som i Adr eller Teplice.

Så här ser det ut på moderna sportturer i Teplice:

Här en sportled i Adr:



(AF betyder »Alles frei«, det vill säga helt fritt mellan ringarna, men med häng i varje ring om det behövs. AF är naturligtvis en stil som bara är av intresse om det är långt mellan säkringarna)

Se också vår artikel om Elbsandstein

kommentarer