Kristoffer Linbäck gör Rich Marcus

Fyra år efter att Kristoffer Lindbäck provade sportklättring för första gången, genom att klättra den klassiska “uppvärmningsleden” i Niemisel, Wild Thing, 7a+ tog han idag slutexamen genom att repetera den hårdaste leden på klippan, “Rich Marcus”, 8c. Rich Marcus länkar Peter Bosmas “När lammen tystnar” med “(Them never loved) Poor Marcus”. Urban Dufva var först att klättra denna länkning, som tidigare också repeterats av Jimmy Sundin och Adam Evanne.

Kristoffer Lindbäck på sista flytten av “Rich Marcus”. Foto: Anders Nyström

Kristoffer åkte ut för att ta lite fina solnedgångsbilder från Niemisel, och efter att ha själv gjort ett fotojobb lånade han ut kameran till Anders Nyström så att han skulle få lite bilder från “Rich Marcus”. Till sin egna höga förvåning så tog han sig igenom hela leden, så bilden är från den lyckade bestigningen!

Kometen har blivit en fixstjärna!

Köp vår förare: Norra Kustlandet, klättring i Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten

kommentarer

Himmelen direkt, 8, Offerhällan

Johan Hasslow firade i går sin 29 födelsedag genom att göra första fribestigningen av “Himmelen direkt”, 8, på Offerhällan i Åsele. Från första standplats på “Halvvägs till himmelen”, där denna går ut höger i det stora vänstervända diedret fortsätter man i stället rakt upp längst en fingerspricka genom brant terräng.

Gustav Svensson på starten av Halvvägs till himmelens första repl. Foto: Johan Hasslow

När fingersprickan tar slut sitter det ett bultat ankare i Indian Creek stil. Leden är knappt 40 m och mycket luftig på toppen, men säkringarna är bra.

Johan brukade ungefär tre dagar allt som allt för att knyta ihop leden. Det är inte direkt lättsamt att stöta på Himmelen direkt då man måste klättra en 30 meters vertikal handspricka innan man kommer till de svårare partiet.

För den väldigt starke så tror jag det för övrigt är möjligt att hitta en linje som fortsätter ända upp till toppen av klippan, och då pratar vi om en 58 m replängd i nionde graden.

Tillsammans med Ljudvallen är Himmelen direkt den andra leden i grad 8 på Offerhällan, men jag gissar att Himmelen direkt är en smula hårdare än Ljudvallen som fick en lite generös grad då det begav sig.



Himmelen direkt from Umeå Climbing on Vimeo.


Köp vår förare: Norra Kustlandet, klättring i Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten

kommentarer

Taghia—Nordafrikas kalkstensparadis

Klättringen

Mestadels 7-20 replängders turer på vertikal kalksten av den högsta kvalitet man kan föreställa sig. En blandning av hel- och nästan hel-bultad väggklättring, stödbultad sprickklättring, och helt obultad klättring. Merparten av lederna är mellan 200 och 700 meter och det är dessa leder som är anledningen till att man sätter sig på flyget till Marocko.

Det finns också en del sportklättring i Taghia med en liten nybörjarsektor, två sektorer med sjuor och en tufasektor med några få lätta åttor (som ser riktigt fina ut!). I Zahouiat Ahnesal (där vandringen mot Taghia börjar) finns också ett antal sportsektorer med klättring mellan 5 och 8b+ ungefär.

En del av de äldsta lederna följer de lättaste vägen upp till topparna längst kammar har klättring upp till max grad 4/4+. Dessa leder klättras väldigt sällan.

För den moderna klättringen i Taghia är det nog bra om man är stabil på fransk grad 6c. De tre lättaste moderna lederna i Taghia är La rêve d'Aïcha (6a+, 160m m), Belle et Berbère (6b+ [6a+ obligatorisk], 300 m) och Au nom de la réform (6c [6a obligatorisk] 300 m). [Den obligatoriska graden anger hur hårt man måste klättra för att ta sig upp om man drar i säkringar. Ibland ges olika obligatorisk grad beroende på om man har tar med en skyhook eller inte, men i Taghia antas det att man inte har en skyhook på racket.]

Klätterstilen är jämförbar med Verdon. Klättringen är runt vertikal, i bland lätt överhängande, i bland lätt svaig. Alltid fingerintensiv, ofta teknisk, och det finns sällan kritspår att följa. Graderna går också bra att jämföra med Verdon, speciellt i sexaregistret. En vertikal 6b+ är sällan lättköpt i Taghia.

3 replängden på À boire, ou je tue le chien, 6c (6b obligatorisk) 300 m.

À boire... går på den vertikala väggen på vänstra sidan

Från Belle et Berbère 6b+ (6b o) 285 m. Foto: Julia Sni

Polacker på Zebda 7b+ (6c) 260 m. 

Julia kan också både polska och klättra i berg. Från Zebda

Jag på den sista repan av Zebda. Magnifik.

Classe Montagne Épinal 6c+ 185 m. Foto: Julia Sni

Julia på Fat Guides, 7b+ (7a+ obligatorisk), 260m

Julia på den sinnessjukt fina Fat Guides, och den finaste replängden med (sista repan)

Legendariska leder
Börja med att googla dessa leder: Au nom de la Reform 6b+/c, À boire ou je tué le chien 6c,
Canyon Apache 6c, Haben oder Sein 6b expo, Princesse de Msmir 7a, Baraka 7b (klättras oftast som 6c/A0), Zebda 7b+, Suserro Berbere 7b+, Shucran 7c, Fat Guides 7b++, Rivieres Poupres 7b+, Fantasia 7c, l'Axe du Mal 7c, Rouge Berbère (Astroman of Africa) 7b, Le Grand Carneval 8a (6c+ obli!), Sul Fillo della Notte 7c+ (7b oblio... Rolando Lacher....), Babel 8a, Widmo 8a och Walou Bass 8c.

Guideböcker
Taghia, Montagnes Berbères av Christian Revier. Från 2009 så den saknar en hel del fina leder. En ny utgåva skulle vara välkommen. Boken är på franska.

Den legendariska Luichy har en nästan fullständig guidebok på spanska över leder upp till 2008-2009 ungefär på sin sajt.

Det finns också några topos på Remi Thivel’s webbplats

Parois de Legende av Bodet & Petit listar några av de lederna med topos och lite användbar info (på franska)

Desnivel #248 (Mars 2007) har en del topos och kartor (på spanska).

Man kan hitta topos för några leder som satts upp efter 2009 på planetmountain.com, men i allmänhet är det nytursboken + gästböckerna hos Said som gäller.

Säsong

Mitten av april till mitten av juni samt september till slutet av oktober

Hygien
Säg hej! till vanlig turistdiarré. Nästan alla som åkt dit rapporterar om magproblem. Vi la reningstabletter i allt, inklusive vatten för att borsta tänderna. Vi fick diarré ändå. Piller man tar i efterhand hjälper. Koka allt vatten är nog en bra idé. Liksom att inte äta frukt som bjuds till efterrätt.

Vaccin

Hepatit A. Två sprutor med 6 månaders mellanrum. Visst skydd efter första sprutan
Difteri. En spruta skyddar i 3 år
Stelkramp. (Med det ingår i normala vaccineringsprogrammet i Sverige.)

Väder

http://www.yr.no/place/Morocco/Tadla-Azilal/Taghia~2531726/ http://www.meteoblue.com/en/weather/forecast/week/31.783N-6.067E2083

I synnerhet meteoblues väderprognoser stämde bra för oss när vi var där.

Klätterutrustning

• 18-20 dragare (för de allra flesta leder räcker det med 12-14)
• Dubbelrep eller enkelrep + hissrep/firningsrep
• Slingmaterial för standplats
• Extra slingor för att byta ut på firningspist + ett par snabblänkar

För att ha möjlighet att klättra turer som inte är helt bultade

• Ett set friends från fingertoppar upp till handstorlek¨
• Ett set kil

För att kunna klättra alla friturer:

• Ett fullt bergsrack + ev ett par pitonger

Annat i packningen

• Ett kök för att koka vatten (vi kunde köpa gasflaskor med skruvnippel i Taghia)
• Två par skor. Skorna blir blöta och leriga, det är trevligt att kunna byta
• Medicin
• Toalettpapper
• Huvudsjal (för kvinnor. Behövs inte i Giten eller vid väggen men är en bra idé när man befinner sig i byn.)
• Lätta och luftiga långärmade skjortor och byxor (män & kvinnor) för besök under varmare delen av säsongen

De som vill klättra på Tadarate (L'axe du mal, Sul filo della motte, Rouge berbère etc) måste vara bland de snabbaste replagen i världen, eller ta med sovsäck och liggunderlag för att bivackera i grottan under väggen. Eller stiga upp klockan tre på morgonen och starta dagen med en 3 timmars vandring.

Boende
Det finns ett antal giter med halvpension (tänk mer tehus i Nepal än Gite d'Etape i Frankrike...) Saids och Youssefs giter är de mest populära bland klättrare. Said var först att bygga en gite för klättrare och den har en nytursbok och gästböcker fulla av imponerande berättelser från klättrare på alla nivåer, från 6c-klättrare till några av de bästa europeiska storväggsklättrarna.

Bland franska klättrare är Saids gite den mest populära. Said pratar franska, hans son Mohammed pratar mycket bra franska och lite engelska. Vi bokade över telefon, men pratar man inte franska så rekommenderar jag att maila på enkel engelska i god tid. Det finns fn ingen stabil tillgång till internet i byn.

Halvpension innebär bröd till frukost, och tajin, pasta med tomatsås, eller couscous till middag (i den ordningen, med en periodicitet på tre dagar, vilket tydligen är en förbättring mot förut då det var tajin varje dag som gällde). Vi betalade 120 Dh per person och natt.

Said Messaoudi, Douar Taghia, Zaouia Ahanesal
22010 Azilal Maroc
Mobil +212668246536 (dålig täckning)
Fast telefon +212523 459 290 (till huset)
e.mail: gitesaid@yahoo.fr

Youssef Rezki, Douar Taghia, Zaouia Ahanesal
22010 Azilal Maroc.
Tel : +212 668909843

Mohammed
Enligt en spansk blog finns det en gite i Taghia där värden talar spanska också (samt katalan och baskiska(!))

Shopping

Det finns ett antal butiker i byn. Jag har bara besökt La Boutique Jamal. Den är alltid öppen, men man måste ropa på dem så kommer det och öppnar luckan. När vi var där sålde de: vatten på flaska, snabbkaffe, gasbuteljer (med skruvnippel, de minsta), coca cola, sardiner, enorma påsar couscous, nötter, chokladkakor, salt och tvål.

Kvinnan som skötte butiken kunde inte räkna.  Hon sa vad varje sak jag köpte kostande och väntade på att jag skulle summera ihop inköpet: det tog ett tag för mig att förstå att det var mitt uppdrag.

Civilisationens frukter
Sedan 2013 är Taghia uppkopplat till elnätet. Saids gite har till-och-med varmvatten för dusch! Det finns viss täckning för mobiltelefon. Ibland finns det också G3, men roaming är sinnesjukt dyrt: skaffa ett simkort med Meditel (ingen annan operatör har täckning). Vi köpte ett kort med internet-access (800 MB för 200 Dh) åt Mohammed och han satt upp sin telefon som en wifi-router, men det är kanske enklast att köpa ett simkort i Marrakesh.

Hitta dit
Flyg till Marrakesh. Det enklaste är att boka en Gite i Taghia i förväg och låta Giten ordna med resan mellan Marrakesh och Taghia.

Karta

I stora drag går det ut på att åka från Marrakesh till Azilal med taxi eller buss, sedan fortsätta med taxi till Zaouiat Ahnesal (75 km längs halvdant asfalterad bergsväg). Från Zaouiat Ahnesal är det ungefär 2 timmars vandring längst åsnestig upp till Taghia. Det kostar 100-120 Dh att hyra en åsna och åsneförare. Åsnan tar upp till 70 kg packning. Vandringen är ganska enkel, 300 höjdmeter längst en välpreparerad åsnestig.

Vägen mellan Marrakesh och Taghia

Vi åkte taxi hela vägen från Marrakesh till Zaouiat Ahnesal och betalade 1200 Dh. Det tog ungefär 6 timmar med några småstopp och stopp för lunch i Azilal.

Räkna med att starta i Marrakesh på morgonen och komma fram i Taghia på kvällen, eller stanna i en Gite i Zaouiat Ahnesal och gå upp till Taghia på morgonen.

Vandring upp från Zahouia till Taghia. Taoujdad är det snygga solbelysta berget i bakgrunden

Getaherdar bygger ibland imponerande stigar

Sydvästväggen på Oujdad var tyvärr för varm för sin höjd i mitten av September

Mer berber-stig

Köp vår förare: Norra Kustlandet, klättring i Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten

kommentarer

Destination Briançon

För den som vill styra sin resa söderut för sportklättring under Juli-Augusti finns det inte så många vettiga destinationer. I Frankrike är förstås Céüse ett givet alternativ med rimliga förhållanden i skuggan och fin klättring i gradspannet 6a till 9a. Céüse har klättring i yttersta världsklass men är trots sin timmeslånga branta anmarch mitt i den stekande solen absolut överfull av folk i Juli och framförallt i Augusti.

Ett annat sydeuropeiskt alternativ under högsommaren är klättringen runt Briançon i de franska alperna. Dalgången Serre Chevalier är välkänd för skidåkare, men det bjuder också på en hel del sportklättring på mellan 1000 och 2500 meter över havet (samt  långturer, bouldering, sommaralpinism under sommarhalvåret, och skidåkning, vinteralpinism, isklättring och mixad klättring under vinterhalvåret).

Anmarcherna är inte alltid fula. Foto: JW

Eftersom det finns nordvänd klättring på hög höjd är det ett av de få ställen man inte bara kan överleva en fransk värmebölja utan även klättra i hyggliga förhållanden.

David, en svensk som bor i dalen, försäkrar om att det finns klippklättring på sydvända klippor som även funkar i januari-mars, och hälsar att Pouit, Fressinier, St Crepin, och Raph är lämpliga sektorer. Jag har dock bara provat sommarklättringen.

Klättringen sker på mindre klippor med mellan 10 och 50 leder runt om i dalen. Det innebär en hel del bilkörning och navigering. För de flesta besökare är det nog bäst att installera sig i närheten av L'Argentière-la-Bessée.

För att vara i alperna är vädret mycket stabilt, med runt 300 soldagar per år.

Eftersom området är mycket populärt under semestertider, framförallt i Augusti och under vinterloven, så vimlar det av campingar, stugor, hyreslägenheter och hotel. Det finns också gott om små avkrokar att ställa en van på.

Bultningen är nästan chockerande generös för mig som vant in mig med den sydvästfranska stilen. Räkna med en bult per två meter, även på mycket långa leder, så för en 40m pitch behöver man 20 dragare.

Det finns en hel del klippor som har något tveksam klippkvalitet, och för den som är allergisk mot limmade grepp och chipping på industriell skala så har dalgången ett betydligt mer begränsat utbud. Den lokala klätterföraren skrivs av ett par äldre bergsguider och deras son och brorson. Familjen är också mycket aktiva med att sätta upp nya leder. Far i familjen tycker det skall finnas leder i varje grad på alla klippor, och om det inte finns grepp för det så arrangerar han naturen i en mer önskvärd konfiguration. Detta leder givetvis till en del konflikter med andra nytursmakare, som försöker hålla sina crags hemliga så att han inte skall hinna dit och snickra. Så trots att det finns massvis med klippor i föraren så finns det också en bunt hemliga klippor, som förarförfattarna aldrig får veta om.

Klippor vi testat

Pimaï. Vertikalt till lätt överhängande klättring på nordväst-vänd klippa mitt i en skidbacke. Klippan ligger på födelsedagen1900 meters höjd och är perfekt på sommaren. Solen börjar lysa på högerdelen runt 5-tiden. Många små grepp och korta flytt. Bitivs lite halvrutten klippa, men kul klättring. Längst till höger går fem leder Pimaï ca caille, 6c+, Pimaï qui m'aille 7c+, La Shibani 8a+, I wish I knew you before, 7c/+ och Gravity jump, 8a som alla har rätt hög klippkvalitet och dessutom är väl värda att göra.

Julia Sni klättrar I wish I knew you before, 7c+. Foto: JW

Bybo på Gravity Jump, 8a. Foto: JW

La Saume. För mig är detta dalens pärla. Några håller med mig, andra har en mer  ljummen inställning till (tyvärr är min partner bland dessa). Vad som inte kan ställas på fråga är att klippan ligger bedövande vackert till, just på trädgränsen med en betesäng vid klippans fot.

Hursomhelst är klättringen väldigt lik svensk sportklättring med långa drag mellan rätt goda lister, den stora skillnaden är att lederna är mellan 20 och upp till 60 meter långa.

Klippan består av blå alpin kalksten av högsta kvalitet. Varken lim eller borrade pockets här.

Sektor 2, som är den enda sektorn vi besökt är nordostvänd och har sol till ungefär 12 på dagen, sedan är det skugga. Sektorn ligger på 2100 meters höjd, och är det för varmt där kan man gå upp till sektor 3 på 2400 meters höjd där det går en hel del fina leder sägs det. (20 nya utvecklades i år). Klättring mest i graderna 7a till 9a.

Okänd klättrar i bekymmer på Dragée Fuca, 8b+. Foto: JW

Några klassiker: Dragée Fuca, 8b+, går längst en gul strimma och sägs vara superb, teknisk och hård (en viss McColl lär ha behövt sex försök för att länka till toppen). Petit Danseuse, 8a, är fin och ypperligt onsightvänlig, i alla fall om det hänger slingor. Mystic Reveur, 6c+ är superfin men kanske närmare 7a+? Skyrunning är en fin 7b+ och den har en förlängning som gör den till 8a. Le vent de l'errance är en cool 7a+-slab till ett mellanankare, sedan följer överhängande klättring längst ett arête till ett ankare 50 meter ovan backen om man vill göra 7c+.

Jonas W klättrar Petit Danseuse, 8a, med mycket möda och besvär. Foto: Julia Sni

En bil med en viss markfrigång, eller en viss okänslighet mot skrap rekommenderas starkt. Ta ut full försäkring om ni tänkt köra hyrbil.

Henrik af Petersens provar en 8a i La Saume. Foto: JW

Atelier. Älska det eller hata det. Detta är en sprillans ny klippa efter den gamla provensalska skolan. Pyttesmå krimpers, små hala fotsteg, öppna slopiga tvåfingers-pockets och långa drag i juggiga enfingerspocket med värdelösa fotsteg gör att klättringen känns som en blandning av Verdon, Buoux och Céüse. Tycker du det är helt rimligt att Cthulhu i Verdon är 6c+ kommer du nog tycka att graderna här känns helt normala.

Klippan ligger på 1350 meters höjd och är nordvänd. Det är nog alltså inte lämpligt att klättra här de allra hetaste dagarna.

Anmarchen är besvärlig med en fix repstege i stället för en via ferrata. Tricket är tydligen att hälkroka i stegen. Jag gick hand över hand med fötterna släpande i väggen och var mer slutkörd än uppvärmd när jag kom upp till hyllan lederna startar från.

Vi gjorde bara ett kort besök, men kan rekommendera framförallt King Line, en 7c som dessutom kändes helt normalt graderad, och en brutal 7a+ till höger på klippan.

Jo Trango Fin klippa med klättring från 6a till 7c med många låga sjuor på 1300 meters höjd. Solen kommer på just efter 12, så den måste nog kombineras med andra klippor i närheten. Man kan till exempel vila några timmar vid älven och sedan köra till Rocher des Brumes som sägs vara fin, eller till ovannämnda Atelier

Fessourier Fin norvästvänd klippa på 1350 meters höjd. Går bra alla dagar utom de allra varmaste. Solen kommer på ett slag vid 5-6 tiden, men försvinner strax utom runt midsommar då den står högt nog för att skina längre. Mestadels vertikala sjuor, många nästan 40 meter långa. Vi spenderade några dagar här och jag tror jag provade alla leder på huvudektorn utom tre. Alla leder är fina eller mycket fina utom möjligtvis Sauvons la planéte 6b+ some dessutom är galet hård, och en 7a just till höger om denna. Bäst var Therapie Genial, 6c+, D'art d'art, 7a, Million Dollar, 7a+, Cause Tojours 7b, Christian Xerox, 7c, och Grande Arche 7c+ (som alltid var upptagen, så den har jag inte testat, går på rekommendationer).

Botten av klippan är vattenpolerad och superhal. Sedan blir friktionen bättre ju högre man tar sig. Det tar ett par leder innan man vänjer sig med friktionen i starten av lederna, så börja försiktigt!

80 m. rep är väldigt trevligt att ha, men det går tar sig ner från de flesta leder med en 70 m genom att använda mellanankare.

Grand Bois ligger just nedanför Tournoux och träffas av solen runt femtiden. Båda de första två sektorerna är fina, båda tar man sig till med en via ferrata. Den vänstra sektorn har en bekväm hylla och på den högra får man vara inklippt hela dagen. Jag hade flunsa då vi var till den vänstra sektorn och låg mest i fosterställning, Julia rapporterar dock om många fina låga sjuor. Det går en klassisk 8a/+ med kompressionsklättring där också. Klättringen på högra sektorn var fin, men en sandbagsvarning utfärdas för L'été des stars, en exponerad och lite skräckig 6c+ som jag gladeligen tog 7b för. Minst.

Tournoux ligger på 1700 meters höjd och går in i skuggan vid 12-tiden. Blandande grader och lutningar, men vi klättrade bara där en dag och gjorde ett antal vertikala saker på vänstra delen av huvudsektorn. Inget speciellt att rekommendera.

Jonas W får tokpisk av Final fantasy 7b+? Foto: Julia Sni

Klättrare i Tournoux. Foto: Julia Sni

Praktisk information

Resa dit Milan, Geneve och Marseille ligger alla på ungefär tre timmars avstånd till Briançon. Det är i allmänhet lättast att hitta lågprisflyg till Milan. Man behöver hursomhelst en bil, så antingen får man köra hela vägen ner eller hyra en bil för hela resan.

Det är knappt två timmar mellan Céüse och Briançon, så det går utmärkt att kombinera de båda.

Utrustning: Helst ett 80 m rep. 70 m duger till den mesta klättringen. 18 kortslingor, varav 4-5 fullängds (27 cm).

Topo: Briançon Climbs. Text på engelska och franska.
.

Världscupen på besök i Briançon. 5000 kvinnor och män med stora underarmar i publiken. Foto: JW

Stor underhållning. Foto: JW

Köp vår förare: Norra Kustlandet, klättring i Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten

kommentarer

Burträsk - kvalitet går aldrig ur tiden

Text & film: Dag Knutsson

Ungefär 5 km sydväst om Burträsk ligger det återupptäckta Bjärnberget. Det visar spår av några äldre bultade 90-tals leder men besöks nog idag endast för dess ståliga boulderlinjer. Högt beläget med utsikt över Burträsk kyrka med en kort anmarch och behaglig skuggig miljö gör det besöksvärt även varma dagar.

Jon Lindmark på Golden Canyon, 7A. Petter Hedenström vaktar

I dagsläget finns ett 40-tal boulderproblem 5-7B, och antalet har ökat i rask takt sista tiden då Skellefteåklättrarna varit flitiga besökare. Här finns potencial för ytterligare minst 50 problem i alla grader.

Utmärkande för Bjärnberget är tydliga givna linjer utan krångel på branta, grepprika och fasta block i blandade storlekar. Landningarna kräver ofta några paddor och borstningen på det älde problemen skulle behöva en översyn. Ta gärna med stålborste men tänk på att det ligger i ett naturreservat och gå varsamt fram.

Körtid från Umeå ca 1,5 timme, 45 minuter från Skellefteå. Hår på Fötterna (6A) och den magnifika Enzo (7A) rekommenderas varmt. Skynda nu, än så länge finns chans till ära för första 7C och 8A!



Köp vår förare: Norra Kustlandet, klättring i Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten

kommentarer

Mannen som vägrade släppa taget

Av alla klättrare jag känner till är Fredrik Nyberg den som bäst lever upp till Jerry Moffats devis: “Om du inte släpper taget kan du inte falla”.

Power! Foto: Elin Eriksson.

Efter att ha långsamt och metodisk arbetat sig upp genom graderna, med större och större kapacitet för att inte släppa greppet flyttade han så småningom till den djupa södern där han arbetade som vakmästare och åt mer mat än vad han förbrände.

Tack och lov lyckades Fredrik fly den osunda luften på västkusten och landande i Sundsvall där den friska luften och det sunda livet på tajgan gjorde honom starkare än någonsin.

Fredrik på Elvis första replängd för sju år sedan. Foto?

Fredrik lyckades klättra Elvis (7c+) på Midskogsberget efter en hel del arbete. Därefter hägrade naturligtvis Milestone, som blev Fredrik klättrade igår efter ungefär 10 dagar av försök som sin första 8a. Den mentala styrkan som krävs för en lång belägring som denna är nästan obegriplig för mig, så ett djupt imponerat grattis!


Köp vår förare: Norra Kustlandet, klättring i Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten

kommentarer

Blåbergsträff

Nästa helg, 30-31 maj håller Umeå Klätter & Högfjällsklubb en av de två årliga träffarna på Blåberget. Förare kan ni köpa på Utebutiken eller här

För att bygga upp peppen bjuder vi på ett antal ticklistor:

Uppmjukningsleder

De som vill starta sin utbildning i den traditionella klättringen på Blåberget

Kursleden 5 eller 4+ beroende på Start

Inte direkt den finaste leden på Blåberget, men svårigheterna är koncentrerade till starten som är bultsäkrad. Den inomhustränade nybörjaren bör klara en av dessa starter, och kan sedan ta gott om tid på sig för att säkra resten med naturliga säkringar.

Gemini 5-, 4+

Första replängden är lite otydlig och har en lång travers ut åt vänster. Här behövs lite tankemöda för att placera säkringarna så att de inte rycks ut av repdrag. Ett par kamkilar på traversen är en god idé. Andra replängden har några bultar och några kilar och erbjuder mycket fin väggklättring. Totalt ungefär 75 meter klättring. 

Elin klättrar andra replängden på Gemini. Foto: Pär Lindholm

Till Anki 4+,4+

Populär led. Första replängden kan klättras på flera sätt och slutar efter 20-20m på en bekväm hylla med ett bultat stand. Andra replängden är mycket fin och erbjuder mycket brant klättring för graden.

Myggornas herre 5-

Myggornas herre har en fin första replängd. Det bästa sättet att njuta av den superba klippan på högra delen av väggen utan att behöva ta i så att det svartnar för ögonen. Det finns även en andra replängd, men den avrådes vänligt men bestämt.

Petra på Myggornas herre. Foto: Johan Hedman

Steneld 5+,5+

Två replängder med en bekväm bultad standplats på mitten. Välsäkrad och med gott om stödbultar.

Hugin 4

Den korta (8m!) och flacka sprickan Hugin är perfekt för att vinna eller återfå självförtroendet om det längre lederna på berget börjar kännas övermäktiga.

För uppmjukningslederna behövs ett rep, ett-två set kil, några friends, 6-8 kortslingor och 2-4 60cm slingor.

Sprickklättringskola

Blåberget är ett perfekt ställe att lära sig klättra sprickor av alla möjliga storlekar. Lär er hur man tejpar jamhandskar (det finns säkert någon gumma eller gubbe vid lägerelden som kan visa...), och ta ett fylligare rack än för uppmjukningslederna.

Snipp, 6

En diagonal tunn handspricka. Svårare för de som har stora labbar. Perfekt välsäkrad och med ordentliga jamhandskar en perfekt spricka att köra några topprepsvarv för att nöta in tekniken för tunna handjam.

Markus på Snipp. Foto: S. Korosuo (haukkari.net)

“Mammutsprickan” 5+

Egentligen andra replängden till Vulkanus, men betydligt lättare att nå genom att först klättra första replängden på Till Anki. För de som har normalstora händer har sprickan perfekta handjam hela vägen. Igen, tejpa handskar och kör några varv på topprep efter ni lett den första gången för att bemästra handjamets ädla konst.

He e' bara å klätter, 6+

Kort men intensiv klättring. Fingerspricka i starten och perfekt handspricka på toppen. För att träna på handjam, låt bli att laybacka toppen.

Fallikcuxus, 6-,5.

En fantastisk fingerspricka leder till ett mycket avigt parti med en bredspricka, där allt från kycklingvinge till desperat layback har provats. Den breda delen går att säkra med mellanstora säkringar i botten av sprickan. Eftersom leden har två replängder är den olämplig för topprepsträning.

Fallicruxus. Foto: Lisette Lundström

Lambda 387, 7+

Den första delen av leden, som består av en desperat travers på tunna väggrepp är det som sätter graden. Från nichen och upp erbjuder leden perfekt träning på tunn sprickklättring.

Jens på Lambda. Foto: Fredik Nyberg

Ingenjör Söderströms irrfärd, 8

Slutexamen i sprickklätterskolan. En kontroll att du lärt dig hand och fingerjam. En spricka av yppersta klass

Bultat & klart

Ok, Blåberget är det förnämsta tradberget i norr, men det finns också helbultade leder för den som hellre vill ha det.

Taknöten 7- (6c)

Helbultad, men kräver minst två 60cm slingor för att klättra utan allt för besvärande repdrag. Rätt brant. Slutar i ett bultat ankare 25 meter upp.

Senap, 7+ (7a?)

Helbultad 15 m. Vet inte mer än så.

Full fart, 8- (7b)

Tunn bultad väggklättring i 80-tals stil. 17m.

Titanism, 7+ (7a+)

Bultad i den moderna franska skolan (lååångt mellan bultarna). 17m.

Lodlinjen, 7-, 7- (6b+, 6c)

Den enda helbultade två replängders leden på blåberget. Klassiker, men var beredd på flack klättring och små grepp!

År av ensamhet, 8- (7b)

Denna ultraklassiker, signerad Johan Luhr och Tomas Johansson stod orepeterad i många herrans år och hade ett rykte om sig att vara omöjligt hård. Ryktet visade sig vara felaktigt och leden är numera relativt populär. Trixig start följd av riktigt fin väggklättring. Luftig och “stor” led.

Urban klättrar År av ensamhet. Foto: Anu Korosuo (haukkari.net)

Kanten, 8 (7b+)

Vilken resa! Starta genom att klättra en tall upp till läppen på ett gigantiskt tak, svinga dig över till väggen, klättra upp till kanten och upp! Ett finskt fynd signerad Saku Korosuo.

Dr Wiklunds känsla för luft, 9- (8a)

På "lilla" väggen. 25m av besvärlig granitklättring. Spektakulärt utsteg längst ett nästan helt grepplöst ytterhörn. Väldigt tätbultad. Det finns också ett mycket kort misslyckat försök till uppvärmningsled bredvid (Lansett 7+)

Bäst, helt enkelt

De bästa lederna på Blåberget, en subjektiv lista.

Gemini 5-,4+ (se ovan)

Ikaros 6-,5

Mestadels sprickklättring av olika former. Mitt på Ikarosväggen. En stor säkring, typ friend #4 är skönt att ha med. Populäraste leden på Blåberget?

Fredrik startar upp Ikaros. Foto: Elin?

Skiljelinjen, 6+,6+

Tunn laybackspricka på första replängden. Delikat dieder på andra.

Zenitavenyn 6+ (andra repl klättras aldrig)

Lång vindlande spricka, är den torr och ren är leden ett måste.

Vikingasvärdet 6+

Först lite delikat väggklättring på bult. Andra halvan av leden är ett test av förmågan att motstå pump! Brant sprickklättring i en mäktig position i en 50m lång replängd.

Hugga, 7, 7-

Särskilt den första replängden är ett mästerstycke. Den andra replängden har klättrats onsight på under 10 min... tänk på det när ni vänder och vrider er i diedret!

Mikael Andersson klättrar första repan av Hugga. Foto: Jonas Wiklund

Lambda 387, 7+ 

Tidigare nämnd, inte glömd

Kerberos 7

Västerbottens finaste led? I alla fall enligt mig. Väggklättring på stor sköld. Hälften bult, hälften eget. Runt 35m. Ta med några små kamkilar för slutet.

Ingenjör Söderströms irrfärd, 8

Tidigare nämnd

Joakim på Irrfärder. Foto: Jonas W

Lust och fägring, 8

I gränslandet mellan svaklättring och väggklättring. Krimpa!

Hitta dit

Vägbeskrivning hittar ni i föraren eller på gamlasverigeföraren. Karta:

Vägkarta för Blåberget, utdrag ur föraren

Köp vår förare: Norra Kustlandet, klättring i Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten

kommentarer

Högsommar

Bara för att redaktionen sommarsemestrar betyder det inte att det inte klättras i faggorna.

Adam Evanne har repeterat “När lammen tystnar”, 8b+ (9+) i Niemisel. Lammen tystnar är en länkning mellan starten på Kari Nikumaas “Bä bä vita lamm” och Peter Bosmas “A day in life” och bara “Rich Marcus”, vilken i sin tur är en utstegsvariant på samma led är svårare av lederna längst Bottenviken.

Nöjd Adam. Foto: Andreas Hedlund Petterson

Saku och Anu Korosuo är på klättersemester på kontinenten och Saku verkar vara i grymt storslag. I det italienska sprickklättringsmeckkat Cadarese har Saku både gjort tredje andra repetitionen av Offwidth-sprickan Turkey Crack som sin första 8a (9-) på naturliga säkringar, samt klättrat Mustang, ytterligare en 8a-spricka!

Saku klättrar Mustang. Foto Anu Korosuo

Lokalbefolkningen verkar ha det svårt på Turkey Crack. Foto: Saku K

Saku beskriver mycket förtjänstfullt sina upplevelser på sin utmärkta blog.

kommentarer

Dag gör första repetition av Svårmodet, 7C

Dag Knutsson har gjort första repetitionen av Henke Johanssons märkligt aviga Svårmodet på Degersjöberget. Än så länge är nog anmarchen lättare med skoter än till fots. Se mer hos differentstoner



Linus Malm testar Svårmodet, Foto© Jonas Wiklund

kommentarer

Konst och idrott [uppdaterad]

En nöjd Kristoffer efter ha skippat fem platåer i pyramiden

Den ohyggligt starke Luleynglingen Kristoffer Lindbäcks utvecklingskurva pekar rakt uppåt.  Victor Holmqvist rapporterar via Luleklättrarnas facebooksgrupp att han idag klättrat Art and sport, 8a+ (9-) på Thailands Railay Beach.  Bra gjort!

[Uppdatering]
Kristoffer har alltså med en enda led ökat sitt personbästa från 7b till 8a+ och ger mig därmed mer vatten på kvarn för mitt malande om att “pyramider” är ett meningslöst jantelagstrams.  Läs mer om Kristoffers upplevelser på inlägget 8a med plus i kanten.
[/Uppdatering]

Kristoffer är på en längre resa i sydostasien och för en nät-log under adressen kristofferlindback.wordpress.com

Jimmy Sundin klättrar »Art and sport«. Johan Sundkvist säkrar. Foto© Robert Lindholm.

kommentarer

Adrspach-Teplice, en klättrares paradis

Stark tjeck på Martin-väggen, Tiblici. Foto: J. Wiklund

Fem dagar i det Böhmska höglandet fick mig att fundera över stil, höjd, och skillnad mellan fysisk och mental svårighet.  Mina tankar är knappast unika, och kanske icke värda någon längre utläggning.  Därför nöjer jag mig med följande meddelande rörande Adrspach och Teplice:

1) Teplice har den bästa sandstensklättringen jag upplevt. Bättre än Indian Creek, Fontainebleau, Red River Gorge, Bielaltal, eller Red Rocks.  Även de som saknar erfarenhet av normal tradklättring kan ha en fin resa till Teplice så länge de är villiga att klättra långt mellan fasta säkringar, eller egna timglas, över icke-trivial terräng. På många väggturer i de högre graderna tycks markfall helt osannolika.

2) Adrspach är mycket speciellt.  Även för rimligt vittberesta så är klippans sandiga natur utmanande.  Tornen är helt makalösa, men klättringen känns i allmänhet mer seriöst än den i Teplice.  Erfarenhet av sprickklättring särskilt från handspricka upp till kaminspricka är nästan helt nödvändigt.  Det är helt klart bra att kunna läsa de tjeckiska guideböckerna, eller få vägledning av en lokal klättrare.

De som kan läsa tyska kanske skall försöka jaga efter Ausgewählte Klettereien in Adrspach und Teplice på antikvariemarknaden.

3) Korshöjden, som ligger tvärs över vägen från Adrspach by, är förmodligen det lättsammaste området för svenska tradklättrare. Lättare, lägre, mer väggklättring och med sprickor som är mindre parallella än de i Adrspach, och alltså lättare att säkra med knutar. Klättringen har tyvärr inte samma makalösa kvalitet som i Adr eller Teplice.

Så här ser det ut på moderna sportturer i Teplice:

Här en sportled i Adr:



(AF betyder »Alles frei«, det vill säga helt fritt mellan ringarna, men med häng i varje ring om det behövs. AF är naturligtvis en stil som bara är av intresse om det är långt mellan säkringarna)

Se också vår artikel om Elbsandstein

kommentarer

Linus kämpar på

Linus Malm åkte till Magic Wood i sommar och repeterade bland annat boulderproblemet The right hand of darkness som sin första 8A utanför Norrlands gränser.

Linus klättrar Bermudatriangeln ss. Foto ©: Therese Eriksson

Väl hemma så har Linus fortsatt kämpa på med utvecklingen av boulderingen runt Umeå. I går satte Linus upp en sittstart till Bermudatriangeln i Flurkmark.  Boulderproblemet startar med det man når sittande på rumpan under taket längst ner till höger; Linus startade med höger hand på en stor kloss och med vänster hand på något litet fras.

Sitten till Bermudatriangeln lägger till fyra handförflyttningar till originalproblemet och gör hela klabbet till en styrkeuthållighetsfest på tretton flytt.  Linus tror att problemet är 7C eller 7C+ och säger att det är det finaste problemet i den graden i Umeås närområde (ifall Mosjön inte räknas med).

[Senare tillägg]Hasse var inte bara nyhetsledande, han har också en intressant infallsvinkel på justanotherboulderingblog[/Senare tillägg]

kommentarer

St Hans i Hanshelleren

Jenny Johansson och Petra Rantatalo passade på att besöka Flatanger över midsommarhelgen, och Jenny har både tagit fina foton och skrivit ett trevligt resereportage som vi publicerar i hopp om fler besök från oss öster om vattendelaren.  Det glädjer oss speciellt att det numer verkar finnas klättring för alla i Flatanger, vilket borde göra det lättare att fylla en bil och dra dit! (Några av lederna finns beskrivna på headwall.com)
------------------------------------------

Nasjonal klatresamling i Flatanger 2012

Text & Foto: Jenny Johansson

Einvikfjellet till vänster och Sandmælen till höger,

två av de nybultade klipporna

Trondheims klätterklubb och Norska klätterförbundet bjöd in till klätterträff den 22:a till den 27:e juni i Flatanger. Här finns en enorm grotta, Hanshelleren, som bjuder in till ungefär hur svår klättring som helst. Då det bara är 65 mil från Umeå till Flatanger lät det lockade att spendera midsommaren där; så jag och min replagskamrat Petra packade bilen och drog i väg.

Inför klätterfestivalen hade 100 nya leder bultats. I området finns dessutom trad och bouldering. Bonden på gården Strøm hade slagit sina lägdor och gjort plats åt bilparkering och tältplatser. I ladan var det iordningställt för middagar och föredrag, i mjölkrummet var det dusch. I runda tal var det 250 deltagare: sportklättrare, traddare, bouldrare, barnfamiljer och världselit.

I föraren fanns 100 nya leder utan grad, namn eller förstebestigare (FA, first accent), där endast antalet bultar var angivet. Att klättra sportleder utan grad var en ny upplevelse och nyttig träning för ledpsyket. Den person som var först upp fick ge leden ett namn, samt ge gradförslag. Vid gården kunde man på kvällen sedan se vilka leder som var gjorda. Lite extra krydda till klättringen var det allt att få namnge en led! På kvällarna var det föredrag med de elitklättrare som var där, Ethan Pringle, Dani Andrada och Magnus Midtbø. Minnesvärt från föredragen var bland annat att få se att även proffsen ibland förlänger en slinga!

Dani Andrada håller låda i lada

Självaste hålan.  Här går de hårda lederna.

På lördagen var det klättertävling för de bästa i Hanshelleren, men undertecknad var inte där då egen klättring på annat håll lockade mer. Ryktet säger att det var ca tvåhundra åskådare och att Ethan Pringle avgick som segrare. Senare samma kväll bjöd Norska klätterförbundet på en mycket god buffé, och efter den kvällens föredrag tändes Sankt Hansbålet vid stranden.

Klätterfestivalen pågick från fredag till onsdag och vi hade sol alla dagar!  Vi kom mitt på torsdagen och stannade till söndagen. Det hela var mycket bra arrangerat och bra klättring. Vi gick en traditionellt säkrad 6- »Trang fødsel« i Hanshellerens vänsterkant som var överhängande och välsäkrad, rekommenderas! Stenen i Hanshelleren bör upplevas–den är fantastiskt, och nu finns det även en del lättare sportleder i grad 6, så det finns något för alla. (Många av trad-lederna i festival-föraren är fel inritade så det rekommenderas att titta i till exempel Trondheimsföraren).

Föraren fylls på med namn och grader

Sedan spenderade vi en hel del tid med de nybultade lederna. I de lättare graderna var det mest sva- till vertikalt, ibland märktes det att det var 100 leder bultade på kort tid då en del bultar hade kunnat vara annorlunda placerade och ett och annat grepp fick borstas fram, men i stort sett var det fina och bra leder.

Det var absolut värt 65 mil körning från Umeå. Trondheims klätterklubb har gjort ett fantastiskt arbete och bonden i Strøm är värd många guldstjärnor!      

Det var två nöjda klättrare som inte bara hade klättrat utanför komfortzonen utan också hade fått varsin första bestigning som styrde kosan hemåt.

Aktivitet på Einvikfjället

St. Hansbål

kommentarer